Microstunder

Jag hålls med att jobba genom mina två barnboksmanus efter att de har kommit tillbaka från lektörens så nödvändiga granskning. 

Sitter i närkontakt med naturen och har följt dagen nyckfulla väderlek. 

Det är verkligen rätt ord. VäderLEK.

Ömsom snöar det, haglar det och regnar det. 

Starka vindbyar driver hårt igenom knoppsatta grenverk. Kastvindar rufsar omilt i bestånden av liljor.

Men så – ett tu tre mojnar vinden. Molnen flyr. Solen tronar ensam på blå himmel.

Då får man snabbt som ögat släppa tangentbord och pappersark, lyfta på den stora ändalykten och rusa ut. Ta med sig fårskinn, kamera och hundar i farten.

Breda ut nämnda fårskinn på trappen och i bästa fall, får även jag plats därpå. Men ack så kvicka de är att lägga sig på fällen, hundarna och katterna. Och för det mesta har jag inte hjärta att köra väck dem utan placerar snällt min egen bakdel på trappsteg av bar betong.

Men njuter gör jag likafullt.

Om än i microstunder.

Solkatter dansar i Lyckopölen. En ärla vippar fram längs dammkanten med koketta rörelser. Några skator jagar varandra i körsbärsträdet vars blommor kan börja anas.

Jag låter blicken vandra över byvägen. In i trädgården, mot den gamla asken och eken. Mot stenmuren och kullarna. En i blad satt syrenbuske lyser vårgrön i förgrunden. 

Jag smeker en högdräktig Randis mage. Pratar jollrande med henne om hur många bebisar hon har i magen. Berättar för henne hur mycket jag längtar efter småmissarna i magen.

Sluter ögonen och vänder upp ansiktet mot solen. Andas.

Så är plötsligt stunden över. Ett mörkt moln har dundrat in och lägrar solen. Vindarna kommer med molnet.

Plockar samman fårskinn och kamera, djuren följer med mig in igen. 

Jag är lyckliggjord.

Har njutit.

Om än i microstunder,