Del 4 "Fantastiska Färöarna"

Del 4 i vårt VIKINGAÄVENTYR 

"Fantastiska Färöarna"

Förväntansfulla och uppspelta över vårt snart stundande möte med Färöarna, vaknade vi redan halvfyra.
Vi behövde inte vänta länge förrän vi såg den allra, allra första markbiten av den allra, allra första ön.

Kvickt tog vi på oss rejält med kläder innan vi pilade upp på soldäck för att kunna ta in scenariot fullt ut. Följa inseglingen till Torshavn.

Vi var andäktiga inför landskapet som mötte oss. Branterna. Klipporna. Färgerna. Havet. Vinden. Doften. Åh! Äntligen här!

Jag har längtat till Färöarna i många år. Främst för att de i sig lockar mig genom sin natur, sina former, sitt klimat och tillvaron man för.

Men – det finns ännu en anledning till att jag är nyfiken på Färöarna. Den nyfikenheten uppstod under en kväll i en gammal militärbarack på Grönland i början på 2000-talet. 

Det var under de åren jag arbetade mer internationellt och for än hit, än dit i världen. Den här gången var jag på ett jobb i två veckor i Aasiaat på Grönland. När jag skulle fara hem därifrån så måste man åka till flygplatsen, den enda stora, en dag i förväg för att sova i de gamla militärbarackerna för att på så vis vara på plats på morgonen då flyget lyfter och lämnar Grönland mot danska Kastrup.

Där, i barackerna, mötte jag en kvinna som, liksom jag, väntade på att resa därifrån påföljande morgon. Vi delade en flaska vin till den enkla fiskmåltiden och pratade en hel del. Hon var lärare och åkte och jobbade en termin här, en termin där. Nu hade hon varit på Grönland men för något år sedan på Färöarna.

Efter att ha pratat en stund tittade hon på mig uppifrån och ned, slog ut med handen och utbrast:

”DU skulle åka till Färöarna Mickan, de skulle ÄLSKA dig där! För där älskar man, nä, där AVGUDAR man stora och fylliga kvinnor”!

Nåväl. Nu var jag här. Fast i vetskapen att jag inte skulle hänga på några krogar för att testa huruvida det låg någon sanning i hennes påstående.

Väl framme i Torshamn lade kapten och befälhavare elegant till i hamnen och därefter började vi utforska Färöarna, om än bara för en dag. Men vi hann gå runt i de absolut äldsta delarna av staden och noterade den genuina arkitekturen med hållbart byggnadsmaterial och de pittoreska grästaken.

Vi förstod att när Nationaldagen firas åker i stort sett alla människor från alla öarna, till Torshamn för att sjunga, dansa, fira och festa tillsammans i dagarna två. Där har vi lite att lära, tänkte jag.

Husen stod tätt, tätt tillsammans men alla hade en hammarlängd emellan sig, ty det var villkorat så.
Det var bara det att en del hammare hade, då det begav sig, uppenbarligen mycket korta skaft…

'
Uppe på höjderna syntes alla nybyggnationer som nu pågår. Nästan alla har egna hus här men nu gjorde man satsningar på en typ av radhus. Vilken helt fantastisk oefterhärmlig bedårande sagolik utsikt! Den måste vara svårslagen, om än ens möjligt att uppbringa ”hemma” i gamla Svedala.

Vi satte, så klart, kurs ut mot landsbygden. Åkte längs små vindlande vägar. Mötte får och fåglar, stugor och en och annan gård. Små bykyrkor och gamla stenhus.

Njöt fullt ut! Verkligen!

Vilket landskap! Vilka branter! Och så det ständigt närvarande havet. Överallt gick får och betade.

Några Highland Cattle såg vi i branterna men inga mjölkkor – fast Färöarna är självförsörjande på mjölk.

Det beror på att markerna är så sköra och kornas klövar och tyngd skulle genast trampa sönder det lilla grästäcke som finns. Därför hålls korna alltid inomhus. ”They are indoorscow” som de svarade mig när jag frågade.

En annan sak jag undrade var hur i jisse namn de får ihop tillräckligt med stråfoder till mjölkkorna. Först sa de att de ”slår av gräset och torkar det” men då jag framhärdade att de här branterna med lite gräs väl omöjligt kan räcka till att få ihop till såväl tillräckligt bra och näringsrikt stråfoder, så som tillräcklig mängd, så tillstod de motvilligt att de importerar ensilage från Norge.

I en avlägsen by, Kirkjubour, Kyrkbyn på svenska, gick gästerna fascinerade omkring i den gamla kyrkan och omgivningarna. Husfar och jag, däremot, fick syn på såväl får som ett gammalt stenhus ett par kilometer bort längs kusten. Utan att säga något till varandra fanns samförståndet där och vi började gå.

Husfar letade stenar i kanterna, jag fotade fåglar, får och lamm. Så småningom kom vi fram till fårhuset. Bakom det, mot havssidan, fann vi en riktigt gisten gammal stock som vi satte oss på. Där satt vi tätt, tätt i den hårda vinden och mös. Njöt. Vi ”råkade” också ha ett par miniatyrflaskor stärkande dryck med oss som vi avnjöt i de hårda vindarna med det urgamla fårhuset i ryggen.

Mäktigt! Mysigt! Maffigt!

Nu skulle vi lämna kyrkbyn och dra oss tillbaka mot Torshavn igen. Bussen började sakta rulla varpå den lokala guiden ropade högt:

”Saknar ni någon?”

Och det gör man ju. Flera stycken egentligen. Men kanske saknar jag ännu mest min mor Ninni. Så jag säger lite halvhögt för mig själv:

”Jag saknar min mamma!”

Bussen tvärstannar. Guiden kommer rusande bak i bussen. Runt omkring mig har folket börjat skratta och bara någon sekund senare fattar guiden. Hon ler skevt, pekar bistert på mig och upprepar:

”Alltså… Min mamma. Hallå..."

Så skakade hon på huvudet, vände tillbaka och gav klartecken åt chauffören att köra.

Men vadå, jag GÖR ju det. Saknar min mamma…

  

När vi kom ombord till kvällen fick vi syn på filmteamet igen.

Vi tittade på varandra, Husfar och jag, ty vi ville ju gärna veta vilken film de gjorde och som vi eventuellt medverkade i.

Husfar vägrade gå fram.

Jag vägrade gå fram.

Bråk.

Diskussion.

Gnabb.

Till slut föll ändå lotten på mig. Det var jag som skulle gå fram till teamet.  

Jag gick dit. Harklar mig.

Säger, oerhört generad, på min svengelska:

”Förlåt att jag stör er, men jag undrar bara vilken film ni spelar in”.

Filmaren, en övervintrad hippie, eller kanske mer, en garvad kanadensisk ”icetrucker” med långt hår, polisonger, skägg och tatueringar, vänder sig till mig och säger med utpräglad kanadensisk dialekt.

”Ja, just det. Jag filmade ju er igår. Du bar en helt fantastisk orange sjal.”

Jag nickade och fnissade lite nervöst. Ville ju egentligen bara höra vad det var för teveprogram.

Men han fortsatte prata. På sjungande kanadensiska. Såg mig djupt i ögonen under tiden.

Jag lyssnade, nickade och nickade – och nickade.

Log och nickade. Nickade och log.

Sen gick jag tillbaka till Husfar för att berätta vilket teveprogram det var.

Han tittade med smått tindrande ögon på mig, ni vet, så där lite beundrande liksom. Jag blev rent av lite stolt. Knyckte lite på nacken och höjde på huvudet. Satte mig sedan mitt emot Husfar.

Han tittar med glittrande förväntansfulla ögon på mig. Nyfiken på svaret.

I vilken kanadensisk film medverkar två simpla Nävelsjöbor som aldrig tidigare åkt hemifrån?

Öh…

Jag ville berätta…

Men…

Va fasen!?! Jag kom inte ihåg ett skit.

Jag hade nog fokuserat så inåta häcklefjäll på att se förståndig ut. Vettig. Normal. Förstående.  

Det tog tydligen all min kraft och all min uppmärksamhet, så mycket att öronen stängde av. För - jag kom fasen inte ihåg nånting från samtalet! Inte nåt!  

Kunde för bövelen inte informera Husfar om några fakta alls från samtalet med den övervintrade hippien.

Det enda jag kom ihåg var att filmen kommer sändas på Discovery...Men hemma i Kärr har vi bara teve 1 och teve 2…

Nåja. Jag gjorde i alla fall ett försök. Men det är uppenbart att det kostar på att försöka se vettig ut…

I ett par timmar står vi sedan på däck och följer vårt långsamma avskedstagande till Färöarna. Det var fantastiskt mäktigt.

Helt helt fantastiskt!!! Så imponerande! Den ena ön avlöste den andra. En och annan avlägsen by siktades i de djupaste dalarna och de lugnaste havsvikarna. Öarna blev kargare och kargare. Vassare och vassare.

Vinden tilltog allt mer och havet vi seglade på visade en alltmer uppbragt sida med allt större vågor.

Till slut var konturerna av Färöarna endast vaga och vi vände istället oss mot fören, och tittade rakt fram. Över havet mot horisonten. Mot Island.

Till aftonen väljer vi istället att gå till skeppets finare restaurang, Simmer Dim Steakhouse, eftersom vi varken njutit av maten eller trängseln på den ”ordinarie” buffétrestaurangen.

Så fantastiskt gott det var på Simmer Dim Steakhouse! Så värdigt det var att sitta där. Så underbart skönt med lugnet. Tystnaden. Och sicken eminent service! Den bästa av den bästa. Super!

Mätta, nöjda - om än avsevärt fattigare - smög vi upp i vår gemensamma och ganska trånga koj. Det tog inte lång stund förrän vi gungades till sömns i Nordatlantens vågor.

Vi somnade båda med ett leende på läpparna. Leenden som formades av vissheten av att vi i morgon kommer till Island!

Lägg märke till boskapen som går och betar i branterna!

Strandfynd! 

En bonde har gått upp i backen och matar sina gäss.
Stekt gås är den klassiska julmaten här på Färöarna

Himmelsporten?

Hej då Färöarna! 

Vi kommer flygandes tillbaka om ett par dagar! 

Endast havet kvar. Mot Island nu!