Del 2 Upptäckslystnad'
Oj som vi sov! Vi som aldrig sover längre än till femsnåret
som längst, sov till halvnio! Vi sov såååå gott och vi var såååå trötta när vi
la oss.
Efter en god frukost packade vi ned våra persedlar igen. Vi
gick till receptionen och checkade ut hos en multitasking receptionist som
gjorde tre saker samtidigt, checkade ut oss, ringde efter taxi och gav
vägbeskrivning till någon inkommande.
Av denna stressade kvinna lånade vi nyckeln till
bagageförvaringen och körde in väskorna dit. Allt utom kameraväskan. Spatserade
glada i hågen ut till bilen då Husfar tvärstannade, klappade sig på fickan och
utbrast:
”Fasen, bilnyckeln ligger ju väskan”.
Bara att se glad ut, vända och åter gå in för att störa den
stressade receptionisten som bara gav oss en trött blick när hon ånyo lämnade
över nyckeln.
Nåväl. Till slut hade vi bilnyckel i näven och bil framför
oss. Vi började med att orientera oss för att kolla om det gick att gena till Smyril
lines terminal, vars läge vi tidigare kollat in. Vi tänkte att om vi genar tvärs
över är det ju inte längre än vi kan gå dit.
Vi kom emellertid på andra tankar.
Det första vi såg var en stor varningsskylt sägandes:
LIVSFARLIG KVICKSAND. Öh…. För en gångs skull var vi eniga i vårt beslut.
Vi ämnade icke gena tvärsöver.
Efter detta livsbejakande beslut vände vi och for upp i byn.
I Hirtshals. Ett samhälle som lever med, för av all hamnaktivitet. Fiske,
färjor, lastfartyg mm.
Längs de små och ganska kurviga gatorna låg bykrog efter
bykrog, hotell efter hotell, café efter café.
Jag kom förbi en bokhandel där
jag, givetvis, stannade upp. Men kunde strax konstatera att några Mustiga
Mickanismer inte hade nått till Hirtshals boknördar. Nåja, i alla fall inte
dess bokhandel.
Vi fick syn på en vacker fyr en bit bort i kustbandet. Då vi
hade god tid på oss innan färjans avgång, beslöt vi oss för att försöka söka
oss fram till fyren.
Det gjorde vi.
Och det är jag glad för. Så häftigt det var. Platsen var så
mycket mer än en fyr. Här har varit en stor militär anläggning med
luftvärnskanoner, stridsvagnshinder och ett omfattande underjordiskt
bunkersamhälle.
Där sprang jag omkring på stigarna, ibland ovan jord, ibland
under ett par meter under. Så spännande. Jag var som ett föl på grönbete. Eller
som en skuttande Rönnedal bland mandelblom, kattfot och blå viol.
Göken gol hela tiden medan jag dansade omkring bland de
spännande välvda stigarna. Försommarblomster log mot mig och en trast poserade
så villigt inför mig och min kamera.
Husfar gick ned till stranden medan jag for iväg ut över vidderna
längs de ringlande stenarna. Efter nån timme fick jag syn på Husfar. Denna gång
högst upp i fyren!
Så småningom fick vi lämna det ystra grönbetet bakom oss och
ta oss tillbaka till hotellet. Där ställde och kysste vi vår lille Skoda hejdå. Vi
satte oss i lobbyn och tog något att dricka medan vi väntade på en kollektiv
taxi som skulle ta ett gäng blivande Vikingaresenärer till båten.
Vi bar snabbt in våra saker i hytten och gick genast upp på
soldäck med kameran i näven. Solen sken gott. Kul att se fyren från havssidan,
fyren där vi varit och ”lekt” bara några timmar tidigare.
Mötte åter vännerna vi hade mött i såväl lobby som i taxin,
uppe på däck för goda pratstunder på ömsom nederländska, danska, svenska och
engelska.
Sen var vi så trötta, så trötta att det blev ett par timmars
sömn. Därefter stapplade vi bara upp en sväng för att äta. Sen kröp vi till
kojs igen.
Jag hinner tänka; ”Måtte vi komma ifatt oss och blir
piggare, bara vi strax landar efter många långa hektiska arbetsintensiva
veckor.”
Sen somnade jag.
Kul att få följa med på resan så här. Och du, vad långt ditt hår har blivit!
SvaraRadera/Ingrid