Min vädjan till alla människor som retar sig och stör sig på
andra människor: Lägg band på dig, skicka inte så lättvindigt din irritation,
din ilska och ditt hat via anonyma brev, mejl eller sms. Du vet inte vilken
oerhörd skada, oro, ängslan, begränsad och försämrad livskvalitet du kan åsamka
hos den eller de du trakasserar. Som växer och blir en sorg. En sorg över att
ha förlorat en del av livet.
Tillvaron.
Förlusten av trygghet. Ro. Frid.
Förlusten att känna sig trygg i sitt eget hem …
Det suger. Riktigt riktigt ordentligt…
***
Efter att ha grubblat några dagar har jag, efter en hel del
velande och tveksamhet, bestämt mig för att sätta ord på grubblerierna.
Känslorna. Tankarna.
Anledningen till att ”det” åter har aktualiserats var/är en
liten och ganska obetydlig händelse häromkvällen men som ändå drar igång
oceaner av motstridiga känslostormar inuti – inte bara mot min vilja utan även
helt bortom min kontroll.
Det är över två år sedan, som de slutade komma, de där
hemska anonyma breven innehållandes hat, hot, invektiv, könsord och hotfulla
uppmaningar om att jag ska flytta från landsbygden till storstaden där ”feta
bordellmammor” och ”äckliga horor” som jag passar för jag är ändå ”hatad av
alla” här på landet...
Men trots att två år passerat så är det uppenbart att skadan, alltså rädslan och ängslan, ligger där bara precis, precis under huden.
Men trots att två år passerat så är det uppenbart att skadan, alltså rädslan och ängslan, ligger där bara precis, precis under huden.
Två år av en försiktig tillitsuppbyggnad till omgivning och
tillvaro, var som borta och jag var åter tillbaka där. Kapslad i min egen
nojiga rädsla. I min egen fobi om att nu händer det, nu kommer ”han”, ”hon”
eller ”dom” in, de som hatar mig, de som ligger bakom breven.
Men det som hände häromkvällen var inget farligt alls, inte alls,
tvärtom. Men, min reaktion då och några följande sömnlösa nätter, har på något
konstigt vis tvingat mig att se på min tillvaro med andra glasögon. Förbannat
rena och skarpa sådana.
Och jag skäms över vad jag ser. Över hurdan jag blivit. Över
hur jag gör. Över hur jag framlever mina ensamma dagar och kvällar. Jag är ju
smått hispig, fast jag då rakt inte vill erkänna det, vill inte se det.
Jag låser alltid in mig när jag är inne. Nogsamt. Alla
dörrar. På något vis har jag ändå ursäktat detta beteende med att ”det är för
att jag får arbetsro då” eller ”det känns som jag får bättre koncentration då".
Inte har jag sett att jag ju är en löjligt räddhågsen,
ängslig, feg, konflikträdd medelålders kvinna som inte vågar möta världen för
var den är. Jag låser ju in mig! Hukar mig inomhus. Vill helst inte gå ut alla
och när det sker, pga av djuren, så blir det uppåt skogarna där risken att möta
någon är minimal.
Jag blir rädd när jag hör bilar, blir rädd när jag hör
röster utifrån vägen, blir rädd när jag hör att det knastrar i väggruset för
att någon kommer gåendes eller cyklande. Det knyter sig i magen. Ängslan och
obehaget växer upp som ett illamående i den tidiga graviditetens morgonstunder.
Så trött jag är på mig själv och alla mina känslor. Varför
är jag fylld av emotioner, av ständigt spelande strängar av känslor, av spröt
som alltid är uppmärksamma och uppkopplade? Visst, det är en del av en
konstnärssjäls egenskaper – och förutsättningar, den där känsligheten. Men
ändå. Jag vill ha det i nyanserad mängd. Framför allt vill jag försöka ha
känslorna under någon form av kontroll.
Men jag har inte det. Även om jag tror det i långa perioder.
Det är mycket man tror, för övrigt. Å andra sidan består väl livets fundament
till stor del av just Tro Hopp och Kärlek…
Jag vet också att ansvaret är mitt och ingen annans, för att
skärpa mig. Hantera det. Bemöta det. Ta emot det, erkänna det, kanske rent av
välkomna det och famna det – för att först då kunna släppa det. Äsch, jag vet
inte. Men jag vill fasen inte ha det så här längre.
Fy, jag skäms över mig själv. Hur jag har kunnat bli sån
här. Jag är pinsam. En ynkedom. En ruin av något som en gång var. Som bar och
höll samman.
Mina känslor och rädslor löper amok i mig och flinar
skadeglatt när de möter ett ytterst ringa motstånd hos en tant som inte fattar
bättre. Som flyr iväg och intalar sig att det blir snart bra. Det går snart
över.
Men tant fortsätter att huka sig i ett inlåst hus, som inte
åker hemifrån om det inte gäller arbete eller absoluta ärenden som veterinär
eller tandläkare. Och grejen är att jag egentligen trivs med det, men jag trivs
inte med att inse att jag är rädd. Att jag gör det av ängslan. Oro. Rädsla.
Om jag gjorde det av ren bekvämlighet, så hade det nog varit
att föredra, men nu har jag motvilligt insett att jag gör det för att jag har
en löjlig, en LÖJLIG inneboende rädsla för att möta ondska. Illvilja. Hat.
Otrevligheter. Konflikter. Bråk. Elakhet. Ondsinthet.
Det som hände häromkvällen var en pytteliten detalj, men
bringade ändå total kaos inom mig. Fick rädslorna att skena iväg långt upp ovan
hårstråna. Långt inunder mina spruckna hälar. Det fick ängslan att hysteriskt
pumpa runt i mitt blod.
Som sagt en detalj. Vi bor alldeles (för) nära ett annat hus
och gård. Bara några meter emellan faktiskt. Det är inget jag någonsin,
någonsin uppskattat men så är det nu en gång för alla på landet att när Stora Skiftet
genomfördes och när gårdar delas mellan syskon så delas de som de gör och så byggs
det som det gör och det är inte så lätt att ändra på.
Hur som helst, låt oss gå tillbaka till händelsen
häromkvällen. För ett tag sedan avled den äldre mannen som bott i huset här
intill i alla sina år. Sedan dess har det varit alldeles mörkt och tyst där
inne på gården.
Husfar arbetar kväll och jag är ensam hemma på kvällarna.
Som vanligt var jag inlåst, vilket jag är extra noga med när jag är ensam hemma.
Gott och väl ett par timmar efter att mörkret lagt sig över
gårdar och stugor så såg jag ljuset från en bil köra in sakta på lagårdsgatan
hos min granne. Såg sen en bil till komma. Såg ett par män gå där ute som
spöklika skuggor. Jag kände ett obehag växa. En rädsla.
Jag kände på dörrarna en gång till, jodå, de var låsta och
för säkerhetsskull låste jag även i källaren och dörren ned till källaren. Gick
in ”i rummet” och satte mig med hundarna i knät och pratade med dem och lugnade
mig själv med att jag bara inbillar mig.
Hann också bli lugnare och lite mer avslappad. Men plötsligt
knackar det på dörren. Hårt. Bestämt. Distinkt. Hundarna spände sig och blir
som fiolsträngar – jag med!
Sen hoppade de ned och sprang mot ytterdörren och jag tänkte
att jag måste ju öppna, de förstår ju säkert att jag är hemma, de som knackar
alltså, hundarna de visste ju redan. Jag låste upp dörrvredet med bultande
hjärta, tog en hund under varje arm och backade ett par steg och ropade:
- Nu kan ni öppna.
Det gör de och in stiger två män som jag inte känner igen. Jag scannade
omedelbart av deras ögon, anletsdrag och blickar – och på en enda sekund kunde
jag känna en viss lättnad ty ögonen var vänliga och dragen milda.
En av dem sträckte fram näven och presenterade sig, därefter
den andre, som jag, när jag sansat mig något, ju faktiskt kände igen. Det var båda
släktingar till den avlidne mannen och de ville bara komma in och berätta att
de var här för att titta till gården.
Sådan lättnad jag kände. Så pass att jag tårarna steg i mina
ögon, där och då. Männen fick inte bara se en förvirrad kvinna med håret på
ända, vit i ansiktet av rädsla och med en hund under vardera arm – utan nu rann
också tårarna nedför hennes trinda kinder.
Du milde!
Vi samtalade en stund, eller nja, de samtalade och jag
vimsade och svamlade med tårarna rinnandes.
Kände inte bara en lättnad över att
det var vänligt sinnade män utan kände mig rörd för den omsorg och omtanke som
låg i deras gest att faktiskt knalla över till mig, knacka på och berätta.
När de gått gick jag tillbaka in i rummet. Satte mig med
hundarna igen. Tårarna, som ändå runnit hyfsat sakta där ute under mötet, blev
nu plötsligt väldigt många och väldans ymniga. Jag grät och kunde nästan inte
sluta. Hundarna slickade mina ögon och kinder så gott de hann med.
Jag grät av lättnad för besökarnas vänlighet.
Men – jag grät till lika delar på grund av harm. Förtret.
Ilska. Genans. Skam. Vrede.
Det är väl själva FAEN att jag ska vara sån här.
Det är väl själva FAEN att de/han/hon som skrev till mig,
har fått den här inverkan och den makten på mig och mitt liv, min tillvaro och
min dag.
HUR har jag kunnat nedlåta mig till att bli ett sådant
patetisk räddhågset fruntimmer som blir fullkomligt skiträdd när det knackar på
dörren.
Som blir skiträdd när det knastrar i gruset. Som blir
skiträdd när det ligger konstiga kuvert i postlådan.
Som blir skiträdd när främmande telefonnummer visar sig på
displayen. Som vaknar skiträdd ur drömmarna där ”de” har hunnit ifatt mig och
trängt upp mig.
Jag skäms över mig själv.
Och jag vet att ingen annan har låtit det gå så här långt -
utom jag själv.
Och jag vet att ingen kan göra något åt det här – utom jag
själv.
Alltså.
Det här är så långt ifrån den bild jag vill ge av mig själv.
Det här är så långt ifrån den bild jag vill se av mig själv.
Men just nu, i kölvattnet och klarsynthetens skarpa konturer,
är det så här jag ser och känner…
I morgon är det kanske annorlunda. Igen.
* * *
Min vädjan till alla människor som retar sig och stör sig på
andra människor: Lägg band på dig, skicka inte så lättvindigt din irritation,
din ilska och ditt hat via anonyma brev, mejl eller sms.
Du vet inte vilken
oerhörd skada, oro, ängslan, begränsad och försämrad livskvalitet du kan åsamka
hos den eller de du trakasserar. Som växer och blir en sorg. En sorg över att
ha förlorat en del av livet. Tillvaron.
Förlusten av trygghet. Ro. Frid.
Förlusten att känna sig trygg i sitt eget hem.
Det suger. Riktigt riktigt ordentligt…
Idag så skickar jag de varmaste kramar till dig!
SvaraRaderaSivan
usch så tråkigt! lider med dig vännen! och tackar ödmjukast för det vackra kortet jag fann i brevlådan idag <3
SvaraRaderaStor kram! Vill bara att du ska veta att du förgyller min dag sedan jag "upptäckte" dig för ett par månader sedan. Låt dom inte segra. Det finns stöd att få.
SvaraRadera/Maria.