SPYOR SOCIALISERING & MUSJAKT.

Idag på morgonen fungerade inget här med datorerna. Upptäckte ganska omgående varför. Avbitna av hundar i vilka det dväljs en hel haj…

Insåg att jag var tvungen att ta mig till Staden för att råda bot på den uppstådda situationen.

Och så tänkte jag att när dagen ändå var förstörd, vilket jag anser att den är när jag tvingas resa från gården i på grund av fnuttiga ärenden, jobb är väl en sak, men för att handla eller tockna ting så är det ju rena natta. Då går solen ner. Det blir sandstorm och solstorm på en och samma gång. Det blir deklaration, revision, menstruation och avstämning i kassan på maxi. Så illa är det.

Så, som sagt, när dagen ändå var förstörd och jag stod inför fullbordat faktum – att jag var tvungen att resa till civiliserade trakter för att inhandla nödvändig utrustning, den som en valp med synnerligen vassa och kliande tänder försåg sig av till frukost idag – så tänkte jag att jag kanske skulle ta med hundarna och miljöträna och socialisera dem en smula.

Sagt och gjort.

Snofsade till både tant och tikar, letade fram den stora hundburen, filtar och fällar, koppel och halsband och så stuvades både ekipering, djur o Matmor in i bilen.

Vi hann nästan ända fram till Staden då det skedde en kraftig vomering i buren. Rysligt otrevliga dofter kom omedelbart som en påföljd av det skedda. Nu var goda råd dyra.

Ringde till Husfar, som ju har ett ”riktigt” jobb, till skillnad från någon annan tvåbening i just den här familjen, och det fungerade att jag kom till hans jobb. Där lyftes både bur och hundar ut och in i en tvätthall och sanering vidtogs.

Därefter hälsade vovvarna på alla ”kummungubbarna”

Det var värst vad de är klädda i rysligt färgglada kläder, di där gubbarna, sa Dagny.

Ja, precis! Du, de påminner ju om de däringa reflexvästarna som Matmor tvingar på oss hemma på gårn för hon hävdar att vi inte syns i snön, sa Mini.

Strax stoppades de båda vovvarna ånyo in i en bur, nu renstädad från vomeringen. Husmor åkte vidare till en affär men där fick inte hundarna följa med in. 

Och där utspelade sig det mest besynnerliga!

Trots att det var en riktig affär i en riktig stad med riktiga människor i en riktigt civiliserad miljö så kom det en mus spatserande mellan hyllorna. Öh? Jag glodde på musen. Musen glodde på mig.

Säg inget, pep musen.

Självklart inte, pep jag.

Så jag sa inget utan tänkte att han, musen alltså, nog finner på råd och tar sig ut från affären, som för övrigt icke var en mataffär.

Men si, en annan kund fick också syn på musen. Denne kund hade inte samma djurvänliga, toleranta och sympatiska syn på att möta en mus i affären utan han ropade högt till någon bakom disken att:

Öh, ni har problem med husdjur!

Eller sa han kanske musdjur?

Det var en illuster syn medan tre män hjälptes åt att fånga nämnde mus. Till slut lyckades den mest fingerfärdige och snabbaste av dem att helt sonika sätta en blomkruka över musen. 

Där satt den nu i krukan som för övrigt var vackert och färggrant dekorerad på utsidan och sannolikt helt dystert svart inuti. Bara ett par sekunder efter så öppnades dörren och en kund kom in, en ung kvinna.

Som på given signal och outtalad överenskommelse så rätade alla karlarna på ryggen och tittade liksom bort från krukan och låtsades som ingenting. 

Någon hastade fram till den unga kvinnan och frågade om han kunde hjälpa henne med något medan någon annan lite diskret och sakta med skobeklädd fot sköt den lilla upponedvända blomkrukan, som just nu istället tjänstgjorde som råttbo, litet mer in i skymundan.

Ja, du milde. Synnerligen underhållande. Rent av vederkvickande!

Gjorde mitt ärende och började därefter åka hemåt. Hann bara just utanför femtio-skylten innan Dagny återigen började spy. En sur och unken stank spred sig i bilen. 

Men det var bara att härda ut.

Hem och ut med hundarna. Bära ned bur och filtar i källaren, tvätta både den ena och den andra. Och nu är både hundarna och jag helt utslagna, det tar på krafterna att försöka socialisera och miljöträna hundar.

Oops, nu reste sig både Mini och Dagny på sina vackra huvuden.

Vafalls? Socialisera hundar?

Det är ju VI som försöker socialisera Matmor – och DET är inte det enklaste. Inte undra på att vi är utslagna nu…