DEN MYSTISKA MUFFINSEN

I morse när jag kom in i ”mitt” klassrum, stod där en muffins, alltså ett bakverk, i en veckad pappersform, placerad just vid min arbetsplats, precis framför min stol.

Samtidigt var det så att redan när jag kom, var dörren upplåst och lysrören tända, så jag förstod att någon varit där före mig.

Men nu var det bara jag här, så när som på muffinsen då...

Strax därpå kommer Biträdande Rektor in, hon pekar på muffinsen och frågar lite klämkäckt (eller kanske förskräckt, eftersom hon typ väger hälften av vad jag väger, om ens det, och därmed har all anledning att klentroget glo på sötsaken och tyst tänka att, öh, behöver hon verkligen stoppa i sig den där…)

Så du har med dig eget fikabröd?

Jag replikerar genast och säger att det inte är min utan någon annan som placerat bakverket just där.

Medan vi pratar, biträdande rektor och jag, plockar upp alla mina saker (har med mig massor med saker varje gång jag åker till skolan, dator, högtalare, stearinljus, böcker, kritor, pennor, tändstickor, bildkort, ljusstakar, necessär och annat rysligt nödvändigt).

Bakverket står där helt stilla i sin veckade kjol och övervarar allt som händer och allt som sägs.

Plötsligt kommer Föreståndaren som ansvarar för en av elevgrupperna in. Hon säger att jag tyvärr inte kan vara där i salen idag, varpå jag börjar packa tillbaka dator, högtalare, stearinljus, böcker, kritor, pennor, tändstickor, bildkort, ljusstakar, necessär och annat rysligt nödvändigt ned i mitt slukhål till kasse i storlek XXXXL.

Då får Föreståndaren syn på muffinsen, som står där och ler så försåtligt mot oss, och frågar mig. 

Så du har med dig eget fikabröd?

Till saken hör att även Föreståndaren är spenslig och finlemmad i sin kroppskonstitution så det är inte så osannolikt att även hon gjorde en inre mental liten frågeställning huruvida det var nödvändigt att undertecknad skulle stoppa i sig nämnda bakverk.

Nä, den är inte min, jag trodde den var din, sa jag.

Hon tittade på muffinsen som vid det här laget började ha en aura av mystik dansande runt sin veckade kjol. En liten bekymmersrynka uppstod mellan ögonbrynen. På Föreståndaren alltså, inte på muffinsen.

Nä den är inte min, hm, det måste vara Assistentens då, sa Föreståndaren. 

Nu kände jag närmast en iver att lämna muffinsen och tog min jättetunga kassa med de jättemånga sakerna och vaggade bort mot det klassrum till vilket jag och min skrivargrupp nu blivit hänvisad.

Där möblerade jag om till en trivsammare sittning och började sedan plocka med alla persedlarna i kassen för fjärde gången denna morgon fast klockan knappt var halvnio!

Jag försökte få lite ro i huvudet att tänka på dagens upplägg innan eleverna kom och var faktiskt glad över att ha fått lämna klassrummet med det stora mystiska muffinsäventyret, bakom mig.  

Men medan jag fixar med alla mina pinaler öppnas klassrumsdörren och den ovan nämnda Assistenten sticker in sitt söta huvud och säger med fast och bestämd röst;

 Nä du, det är inte min muffins!

Och så drar hon ut sitt huvud, stänger dörren och går därifrån.

Allt jag önskar nu är att allt som har med den däringa muffinsen skulle upphöra!

Att den skulle sluta att existera. Försvinna.

Ätas upp.

Av någon.

Allt jag ville var att få lite arbetsro. 

Jag började om, satte upp affischer på väggarna, affischer som gav en tydlig bild av övningarna vi skulle jobba med. Jag fick igång datorn och skulle just koppla samman min dator med min högtalare då dörren till klassrummet öppnades igen.

Det var Assistenten som anlände, rak i ryggen med ena handen utsträckt framför sig. I handen höll hon – MUFFINSEN!

Hon ställde den intill min dator och sa:

Jag ställer den här, för den måste ju bara vara din!

Lika snabbt som hon kom, lika snabbt försvann hon igen.

Jag stirrade klentroget på den numera mäktigt mytomspunna muffinsen. Jag stirrade och stirrade.

Insåg att i vilken sekund som helst så börjar den vifta med några hastigt uppstådda vingar, sen kommer den att lyfta, börja blinka i olika starka metallicfärger för att sedan lika vackert som gäckande sväva omkring i klassrummet.

Jag avbröts i mina starka muffinshallucinationer när eleverna började komma. Stoppade lite diskret undan muffinsen och så ägnade vi oss åt skrivande, och jodå faktiskt, så släppte jag tankarna på Den Mystiska Muffinsen.

När man har roligt går allt så fort så plötsligt var det dags för fika. Väl framme vid matsalen träffade jag mina andra två Kollegor i tillvalsämnena.

En av dem bredde ut armarna och gav mig en, citat Kollega ”en försenad födelsedagskram”.

Sen sa Kollegan: 

Jag hoppas du har sett muffinsen som jag ställde in till dig på ditt bord …