Häromdagen kom grusbilen förbi - det avgjorde saken!
Först gick tre lössläppta hundar, sedan två lössläppta hästar och sist en lössläppt tant...
Dessvärre kom då grusbilen tillbaka... Hm... Det var inte bra...
Inte alls...
Han fick vänta typ en kvart innan jag fått med mig hela menageriet i samma riktning. Han till och med stängde av lastbilen, lutade sig roat tillbaka i sätet, satte armarna i kors och betraktade hela det osannolika skådespelet med tanter, hästar, hundar och snö i en enda röra.
När han väl kunde köra iväg så flirtblinkade han med alla sin lysen mot mig! Hmpf....
När vi gick hem hade snön börjat falla ymnigt. Då lyckades vi med bedriften att få en traktorgrävare bakom oss! Skit mä! Det var nog en munter upplevelse för föraren att ha hela det här gänget framför skopan - han mer eller mindre föste oss alla framför sig tills vi till andtrutna och högröda (nåja, detta gällde då mest mig) kunde vika ner här hemma på lagårdsgatan. Phu!
Någon frågade varför jag inte använder spark om jag nu tycker att det är så halt. Den frågan är det emellertid MYCKET enkelt att svara på.
För sparken, den körde jag sönder så in i h-e att det bara blev kaffeved kvar (SANT!!). Denna händelse tilldrog sig borta emellan Mosås och Vrå en vinterkväll då jag och Ludwig körde varsin spark - och gjorde det dessutom så in i den fort!
Plötsligt tar snön slut där jag sparkar mig fram i hög hastighet och mina medar hamnar i asfalten och tar dirk stopp! Men jag fortsätter och håller fortfarande kvar i sparkens handtag. Så jag rycker liksom loss allt trä från medarna och får med mig allt trä under min buk som är på väg framåt i 300 kilometer och så kraschlandar jag över allt detta vilket var dödsstöten. För allt. Och alla.
Jag trodde jag spräckte knät och grät och skrek och ojade mig i diket med spetorna under mig. Ludwig, min enfödde son, försökte vara tapper och deltagande men det hjälpte inte, han skrattade hysteriskt, och grät lite emellan också eftersom han ju såg mig gråta av smärta.
Det slutade med att han fick stötta mig hem hela vägen medan jag hoppade på ett ben för jag kunde ju inte stå på benet vars knä jag trodde jag hade spräckt. Det hade jag dessbättre inte.
Men skit samma - sparken gick hädan..
Ludwig tog traktorn senare den kvällen och åkte bort till brottsplatsen och samlade ihop resterna av den spark som en gång var...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar