Stövlar som skyddar...

Klanen var åter samlad.

Våren, solen och kanske Husmors nuförtiden sällsynta närvaro, lockar dem hem till fädernegården likt laxens målmedvetna vandring till hemvattnet.

Husmor hölls, som bekant, till bak lagårn och vinglade omkring bland de numera omtalade mask- och ollonborrlarvsfyllda dynghögarna.

Och förstås, storstövlarna var på!

Vid ett gemensamt rasttillfälle då de olika klanmedlemmarna lade ned det de hade för händer, stängde av gräsklippare och Grävare, rätade på ryggen och kastade handkultivatorn åt sidan, torkade snor från liten näsa eller borstade bort dynga från nävarna (efter att ha krävt ned ännu en glosögd ollonborrelarv) samlades alla i en enda lång rad på dyngemuren.

Nu satt klanen sedvanligt uppradad längs dyngemuren. (vad ska man med trädgårdsmöbler till när man har en dyngemur?)

Allsköns dryckjom av starkare och svagare karaktärer fördelades bland klanmedlemmarna. Suckar och pustar blandades med klirr och glupska klunkar följt av en och annan rap.

Märrarna stod dåsigt och slog med sina svansar mot närgångna småkryp. Höns och tuppar flaxade omkring och åt demsamma. Småkrypen alltså.

Hundarna låg flämtande och stirrade med runda ögon på Husmor. Klentrogna. Husmor var hemma och Husmor satt stilla!!! Något alldeles underligt har inträffat.

Men en vätskepaus på dyngemuren är för Husmor närmast oemotståndligt, höjdpunkten av social samvaro. Eller rent av, den ENDA sociala samvaro hon ägnar sig åt. Husmor alltså.

Så hon slog på stort och kavlade av sig storstövlarna och vädrade de stackars fötterna en stund. Solen sken. Så pass att även raggsockarna åkte av en sväng.

En klanmedlem i rakt nedstigande led frågade:

- Mor, varför har du så tunga stövlar med stålhätta?

- Du är ju knappast bland hundra mjölkkor och traskar omkring och måste akta så du inte blir trampad på fötterna?

Det hade hon inte grunnat på. Husmor alltså. De hör liksom till. Storstövlar växte man upp i och storstövlar har det fortledes varit.

En klassisk ölåsamkad rap hördes några mannar bort i raden på sagda dyngemur. Ljudet var synnerligen välbekant.

Jodå, det var förstås Husfar.

Men, den där maltdrycken verkade göra gubben kaxig för plötsligt får han luft i strupen och säger;

- De begriper i la vafför ho har stålhätta i stövla?

- Dä ä ju ifall ho sulle trampa si själv på föttera!