fredag 15 oktober 2010

Skata mä vass penna...


Här på gården har vi inte så vidlyftiga referensramar utan rör oss mest inom det lite mer jordbundna. Kommunicerar gör man inte i onödan utöver ett och annat trumpet muttrande. (Även om till och med muttrandena bara på förekommen anledning…)

Ibland frångås dock konventionerna även här på gården. Ibland sker något som tarvar lite palaver och samspråk. När så sker och här ska pratas, något ska sägas, beskrivas eller uttryckas, ja då görs detta inte så sällan genom att hänvisa och göra metaforer till såväl fablernas värld som till den mer reella djurvärlden. (Man ska ju inte förhäva sig och tala om sådant man inte begriper sig på).

Ni vet ju hur Husfar gjort de, i mitt tycke, mest osannolika liknelser och sammanliknelser mellan mig och olika djur. Jämförelser som förstås i Husfars tycke är högst sannolika. Det har varit älgars stora ändalykt, avskräckande ödlor, breda hästrumpor, blängande paddor och skränande skator.

Men visst, någon enstaka gång, kan till och med jag tycka att jämförelserna är lite sannolika. Ja, sanningen o säga så kan jag nästan bli lite stolt. (Kanske för att man ju inte är så bortskämd med Husfarkommentarer som man, i alla fall med lite god vilja, kan kalla för positiva). Igår var ett sådant tillfälle.

Igår blev jag nämligen återigen sammanliknad med ett djur. Eller rättare sagt, ett djur blev sammanliknat med mig. Och det var ånyo en SKATA som blev det aktuella djuret för metaforen.

(Vilket jag i och för sig inte har något emot eftersom jag gillar gårdens skator. De är vackra, illmariga, intelligenta, retsamma, har stor och god aptit, är skygga för främlingar, är arbetsintensiva, kreativa och uppvisar därtill en förbluffande iakttagelseförmåga! Tja, på det hela taget ganska angenäma egenskaper…)

Nåväl, till saken.

Igår skedde en mindre krock här på gården! Dessbättre inte med några omfattande skador som konsekvens, men ändå... Hör här!

I skymmet om aftonen haspade Husfar dyngedörren bak lagårn. Så gick han längs lagårdsväggen i rak västlig riktning ut mot lagårdplanen. Exakt då han rundade lagårdknuten kom en stor skata flygandes i hög fart längs lagårdsväggen fast i rak sydlig riktning.

Ingen av dem hade en chans att undkomma och krocken var ett faktum. Dock hinner skatan att under skrik och skränande och med smått klumpiga åthävor gira något åt höger varpå Husfar undslapp att få en stor skata med full kraft inflytandes rätt i plytet. Genom skatans gir begränsades nu kollisionen till ett hårt slag över näsryggen av skatans vingpenna.

Häpen stod Husfar på lagårdsgatan och försökte greppa vad som hade hänt. Näven for upp och gned fram och tillbaka över den ömma näsan. Det blödde inte men skatans vingpenna hade orsakadet ett rött smalt märke med skarpa kanter tvärs över näsryggen, precis mellan ögonen

Skatan, som säkert blev lika häpen, flaxade vingligt vidare, in mot trädgården där den satte sig utmattad och smått chockad i toppen på plommonträdet där sommarens rika och tunga skörd lett till att flera grenar har brutits av.

Där satt den och blängde surt. Kraxade förnärmat några gånger. Men sedan hon samlat sig lite började hon putsa fjädrarna och pyssla om sin sargade, men effektiva, vingpenna med vilken hon just lyckats med den imponerade bedriften att knocka gårdens Husfar.

Konsternerad traskade Husfar inåt längs trädgårdsgången. Skatan blängde. Husfar muttrade.

Inne i köksfarstun och under det att han ihärdigt gned sig över näsan berättade han för husmor om äventyret han just upplevt ute vid lagårdsknuten.

- Trot eller ej men ja krocka ve laggårsknuta - mä e skata!

Så tystnade han, slutade gnida sin ömmande näsa och började istället klia sig bak i huvudet. Han flinade till och sa;

- Jag trodde fösst att dä va du, för ho skränade o va stor o jinglig.

- Å så hade ho e förbannat vass penna…

1 kommentar:

  1. Hahaha vad roligt! Ta åt dig på ett positivt sätt!
    Marianne i Askeryd

    SvaraRadera