Bre-rövade märrar...

Här på Gården inleddes dagen med hovslagarbesök.

Han är tapper, min hovlagare, som fortfarande vill komma hit och verka mina kolosser till märrar. Husfar, och möjligen hovslagaren, anser att märrarna är stora, tunga, tjocka, lata och rätt så istadiga, envetna och egensinniga.

Jag däremot, tycker de helt underbara, älskvärda, vackra, intelligenta, personliga, målmedvetna, lyhörda och kommunikativa.

Rejäla, stora och mulliga, ja visst, men det är ju en del i det vackra. I alla fall vad märrarna anbelangar…

Nåväl, igår aviserade Den Tappre Hovslagaren, via sms, att han skulle komma till Gården i arla morgonstund. Det gjorde att jag vaknade redan vid fyrasnåret med en plötslig och glasklar insikt att hästarna snarast måste in i stallet! Hovar och hovskägg måste för tusan hinna torka. Jag vill ju för allt i världen inte förarga Den Tappre.

Jag steg genast upp för att gå ned i Ängen, hämta märrarna och ta hem dem till stallet. Men de båda är, precis som jag, högst ovilliga att gå i Ängens steniga och ojämna våtmark i mörker. Så att de skulle komma frivilligt var inte ens att tänka på. Men hur i jösse namn skulle jag hitta dem?

Även om det bar emot så tarvade situationen hjälp av Husfar. Sagt och gjort. Denne väcktes ur sin Husfaderssömn och med mjuk inställsam röst framlades ett, i mitt tycke, oansenligt litet önskemål.

- Jo, hästarna måste in, tror du att du kan sätta dig i Volvon och åka lite fram och tillbaka längs häradsvägen medan jag går i ängen så kanske jag kan få syn på märrarna i strålkastarskenet?

Om jag säger att Husfar blev allt annat än glad så uttrycker jag mig lite mer politiskt korrekt än om jag skulle återge om vad han verkligen uttalade och vad kroppsspråket med all önskvärd tydlighet uttryckte.

Men under hotet att hovslagaren kanske skulle bli så vred över det blöta hovskägget att Den Tappre slutade verka Gårdens märrar och att denna lott i så fall skulle falla på Husfar själv, kapitulerade han omedelbart.

Under ihärdigt surt muttrande och svärande hasade han ut sig till maskinhallen och kröp in i Volvon. Sen körde han planlöst och irriterat hit och dit längs häradsvägen.

Och si, där stod märrarna!

Husfar åkte hem och lufsade in i köksvärmen medan jag och märrarna gick hemåt på ängen, strax intill vägen. Jag gick inklämd i mitten mellan mina stora sömniga märrar. Vi tre lunkade hemåt i skummet.

En bil kom förbi nere på häradsvägen och för ett ögonblick befann vi oss i dess ljussken. Men strax blev det åter mörkt och stilla.

Efter några timmar kom hovslagaren och verkningen gick förvånansvärt bra. Märrarna var ovanligt samarbetsvilliga och Den Tappre blev inte vred, trots att hovarna inte hade torkat.

Hela dagen har jag varit glad över detta! Tills för en stund sedan. Då Husfar kom hem.

Redan när han kom gåendes på trädgårdsgången kunde jag se att han var altererad. Rörelserna uttryckte brådska och upprördhet. Mina intryck visade sig stämma. Han hann inte ens få igen dörren efter sig förrän han grinigt utbrast;

- Sä inte att du köpt e häst te?

Jag stirrade på honom.

- Va i allsinnda menar du, frågade jag förvirrad.

- Jag feck höra ryktesväjen att nöen hade vassnat tre bre-rövade märrar nere i Änga på månnen…