Ångande varm och i dubbel bemärkelse sur, kunde jag i morse konstatera att de bandvagnsgjorda snöstigarna är undermåliga och, för att använda ett i sammanhanget passande uttryck, ligger hästlängder efter de hästtrampade!
Efter ombesörjda djursysslor gav jag mig i gryningen iväg på ännu en vidlyftig vandring, upprymd av de nya möjligheter som tillförts min vardag genom neonmännens tusenfotingsmilitärbandvagn. Idag slog jag in på ett bandslag i östlig riktning (ombyte förnöjer, heter det ju).
Jag hann vandra en bit innan skaren började ge sig. Först föll jag bara igenom i något enstaka steg och tänkte tappert att det nog bara var tillfälligt, vilket gjorde att jag fortsatte.
Men snart for jag igenom vid nära nog varje steg. Hade lika långt vare sig jag fortsatte framåt eller vände om. Jag hann bli alldeles slut, varm, arg och blöt innan jag pulsat tillbaka hem. Morr!!!
Nej, tacka vet jag hästtrampade stigar där märrarnas strävsamma stampande står för ett grundligt och gediget underarbete.
En klen tröst i sammahanget är kanske att övningen måhända tärde lite på det där vadderande isoleringslagret - men gjorde mig också mer osäkrad än stormsäkrad...
Detta jobbiga snöpulsande känner jag väl till.. Väntan och längtan efter att kunna få gå mer fritt i naturen är också en känsla som känns igen.
SvaraRaderaMen den som väntar...