och tvären.
Häromkvällen i vanskliga och dramatiska hemfärden med långa köer, olyckor, avakningar pga extrem halka och dålig sikt, började jag starkt tvivla på, först och främst att jag ens skulle lyckas ta mig hem och dels på att jag kommer orka pendla så här.
Jag var ledsen och trött med huvudvärk och skarp värk mellan skulderbladen efter att ha varit så spänd och skärrad och ångestfylld under hemfärden som tog nästan två timmar.
Uppgiven stapplade jag in och gick direkt och lade mig. Utmattad. Uppgiven. Missmodig. Insåg att jag var för gammal och för rädd för att orka med det här.
Insåg att jag hade framtiden bakom mig.
Men så hände något...
Så ni må tro hur otroligt glad och lättad jag blev när min chef ringer och bestämt säger:
- Bli nu hemma och jobba på distans Mickan, du gör precis lika bra jobb på distans, sätt dig inte i bilen i morgon utan jobba hemifrån. Jag meddelar de andra att det är jag som tagit det här beslutet!
Sådan lättnad, om ni bara förstod, vilken oerhörd lättnad. Plötsligt kändes luften lite lättare att andas, framtiden lite lättare att skåda, livet lite lättare att leva!
Och det är inte bara jag som är glad över att slippa ge sig ut i snön och halkan...
