Kalas, bypub o jobb

Femårskalas, trettiosjuårskalas, bypub och så en riktigt härlig söndag med långkok, skrivjobb, bildjobb och en god middag som avslutades med god mat.

Ärlan är kommen!

Nu har ärlan kommit till gårn!
Välkommen du fina!
Ett stort litet vårtecken!

Puss o Kram

Bloggen o jag...

Min kära blogg.

- Jag är ledsen att jag förbisett dig lite grann.
- Va?
- Jaja, okej då,
- Förbisett dig mycket, jag erkänner.

- Men det har varit så mycket, så mycket och ibland får jag liksom inte till det...
- Så förlåt, men jag ska försöka gottgöra dig genom att publicera riktigt mycket nu.
- Är det okej?

- Åh, vad bra, tack vännen, för jag vill verkligen inte att du ska vara ledsen på mig. Du vet att jag älskar dig?

- Va?
- Nej, sluta nu.
- Vadå älska Facebook och Instagram mer än dig???

- Ja, jo, det förstås. Det blir inlägg oftare där men det är liksom så smidigt, och det går att göra i farten. Dessutom får jag ju omedelbara reaktioner där. På Facebook och Instagram. Det får jag ju inte här. Det är nästan bara goa Sivan som kommenterar. Övriga är tysta. Totalt. Inget hörs eller syns. Det gör mig lite ledsen ibland. Man vill ju liksom veta om någon läser. Om någon ser.

- Men du... Var lite försonlig nu. Jag visste faktiskt inte att du var sotis. Jag ska försöka bättra mig.
- Okej?

- Tack bloggen. Tack!
- O förresten så älskar jag dig visst! Så det så!

fredag åkte jag till riostudion på P4 Jönköping där jag intervjuades med'
anledning av att jag blivit Vice Ordförande i Smålands Författarsällskap. 

På stor bilfestival i Jönköping i lördags 

Söndagens föreläsning var söderut, i Ramkvilla

På måndagen resta jag till Halland och levererade ett antal tavlor till ett hotell

På eftermiddagen åkte jag till Isaberg förlag och hämtade massa Mickanismer

Tisdagen var en mellandag innan skrivundervisningen på onsdagen.
Jag jobbade utomhus på eftermiddagen ty det var såååå skönt ute. 

Vårlig afton

Suttit på trappan en lång stund i hägnet av en vänlig men obevekligt nedåtdanande sol. Strålarna skapade glitter i den äntligen påfyllda Lyckopölen och gräsvipporna som växer i hålrummet i den gamla askens stubbe på andra sidan dammen, lyser vita mot en allt dunklare himmel.

Allra längst upp i lönnen vid knuten av Boa, har en stare positionerat sig. Jag förbluffas över att grenen ens bär honom. Där sitter han och spelar för mig – och sannolikt andra, lite mindre och mer fjäderbeklädda madamer. Fantastiskt att se hans kroppsspråk när han spelar. Fantastiskt att höra alla hans mönne ljud när han kurtiserar och markerar.

Kalvarna uppe i granngården råmar hungrigt och längtar efter sin kvällsmjölk. Några tranor hörs långt borta. Postflyget har passerat med det efterföljande dånet som ligger kvar och dovt och monotont fyller upp tomrummet mellan skogarna.

De flesta hönsen har gått in men flera tuppar sprätter ännu omkring på ladugårdsgatan och hoppas på att få en liten söt hönefröken på kroken. 

Getterna bräker på mig och plötsligt hör jag ponnyn Rockys låga murrande gnägg. Grisen Johanna grymtar missnöjt. Djuren vill komma in. Få kvällsmat och en stunds kärlek en stund innan den långa nattvilan tar vid.

Jag drar ett djupt andetag. Suger girigt i mig alla dofterna. Vågar ändå försiktigt konstatera att det är dofter av våren. Mättade mustiga dofter. Ännu anar jag murkna mörka dofter. Förmultning. Ruttnande växter. Trött jord. Mossa. Väta.

Men jag vet att våren väntar. Ler åt solkatterna en sista gång. Berättar för hundar och katter att jag går ut till lagårn för att ta in, och ta hand om djuren. Några följer med mig, andra inte. En gröngöling skriker uppbragt när jag går över grusvägen. Några kajor i en flock lyfter unisont från dyngstacken och flyr ned mot Ängen. Staren tystnar.

Aftonen är här. 

Trösteböcker

Har just kommit in efter att ha suttit ute på trappen en liten stund. Ett fårskinn under ändalykten gjorde stunden såväl uthärdlig som sjukdomsriskminimerande.

Vinden dånade i de kringgärdande skogarna. Solen skänkte hundratals solkatter som så gärna lekte i Lyckopölen. Trädgårdens vindspel klingade och slog oupphörligt i blåsten.

De tappra pärlhyacinterna i farstutrappans arrangemang, darrade förskräckt i den missbelåtna vinden. Blomsterarrangemangets lilla dekor i form av en citronfjäril hade redan stulits av en girig kastvind.   

Stora virvlar av årsgamla löv drog fram över gården. Vinden slet och drog i maskinhallens stora dörrar som hålls på plats av haspar och gångjärn. Tupparnas galanden drunknade i vinden.

Hundarna lekte obekymrade av kastvindar och blåst. Några katter positionerade sig nära mig och vi följde allesammans hundarnas busande ute på gärdet.

Jag reste mig och plockade samman persedlarna jag burit med mig ut, vek vördnadsfullt samman det fina fårskinnet och gick in. Kände doften från ugnen där jag har ett långkok på fläskkarré som står och bakar till sig.

Blickade mot köksbänken och genomfors av en varm ilning genom torson. Där stod så många hedersbetygelser från släkt och vänner som sänts oss efter farfars bortgång. Små böcker och vykort.

Den allra senaste boken som posten just lämnat i min låda, den heter ”Snöflingan – En tröstebok”, skriven av min ganska nyfunna författarvän Gudrid Hansen.

Det är också Gudrid som haft den stora vänligheten och omsorgen att sända mig sin bok. Alldeles alldeles underbar. Både boken och Gudrid…

Önskar er alla en fortsatt fin tisdag!

Solkattglitter och vindspelsklang,

Er Mickan   

Återuppväcka lystnad

Under de mönne fågelmatsbehållarna ligger på backen ett par decimeter tjockt täcke av frön och skal. Där spekar koltrastar, gulsparvar, pilfinkar, gråsparvar och en och annan bofink faktiskt. Uppe i träden och grenverken sitter domherrar och domfruar, blåmesar, talgoxar, entita, två hackspettar, stenknäck, kajor och skator.

Än är de inte så många. De har inte mornat sig fullt ut och dagen är heller inte ännu helt ljus. Men de mest begivna är redan framme vid restaurangen och förser sig av den förplägnad som där bjuds i form av olika fröer, nötter och talg.

När man, som jag, börjar arbeta tidigt och sänt iväg flera mejl med frågor, förslag och andra ärenden, långt innan gryningen, ja då börjar men bli otålig och tänker lite överilat och irriterat: ”Men varför svarar inte folk??? Det är ju flera timmar sen jag skickade mitt brev”.

Men så glider min blick ned i hörnet på datorns skärm och där visar siffrorna att klockan är 07.09. Hm, tänker jag då, genast lite förbindligare; ”Okej då, kanske har de flesta människor, företag, myndigheter och redaktioner inte börjat jobba ännu.”

Arbetet med min tillkommande skrivkammare har stått helt still i flera veckor ty andra saker har hänt i vår familj och vår tillvaro som tagit all vår tid och kraft i anspråk. Det gör ingenting, om saker ska bli riktigt bra bör de ibland processas och skyndas långsamt. Inte alltid men i det här fallet tror jag det. Jag vill ju så otroligt gärna att vi ska få till en atmosfär där uppe i skrivkammaren så att jag trivs. Tycker om att vara där. Vistas där. Så pass att jag kan vara kreativ och att jag kan känna skaparkraft och skrivarflöde där i kammaren. Jag hoppas. Men är inte säker.

Jag har inte skapat ett endaste dugg där uppe sedan de många jobbiga veckorna i somras då jag satt där uppe från morgon till kväll och färdigställde boken Mickans Bakglädje bakom en tjock svart rullgardin medan sommaren och livet pågick där utanför – men det hann jag inte ta del av. Kunde inte. Fick inte. Ty det var alltför mycket arbete som kvarstod innan deadline som redan var framflyttad och därför obeveklig.

Hua, det var en jobbig tid och min skrivarglädje och skaparglädje och göra-bok-lystnad fick sig en sådan törn, ett sådant avbräck att jag ännu inte återfått något av dem. Varken skrivarglädjen. Skaparglädjen eller göra-bok-lystnaden.

Men jag hoppas och tror att våren och allt vad den för med sig i form av livskraft, växtkraft, ljus, värme, grönska, liv och glädje ska göra underverk med mig, i mig, runt mig. Att jag ska genomgå en slags metamorfos och bli begiven igen. På att skriva och skapa och återfå lusten och suget efter att göra en ny bok…

Bjuder dig idag på några bilder som jag tog i morse ute på trappen. Den uppmärksamme kan redan där ute på trappen se att ”här bor någon som gör vad man kan för att få till de rätta vårkänslorna”.

Jo, för det är ju det där med metamorfosen. Den kommer inte av sig själv utan jag måste själv aktivt vara med och skapa förutsättningarna för att återfå, återuppväcka ett harmoniskt, kreativt och skaparlystet inre.

En välkomnande korg med pärlhyacinter, narcisser, murgröna och en liten dekoration i form av en citronfjäril är en god start - även om Dagny verkar vilja äta upp liljorna…

En stunds stillhet

Jag tror mig veta att i alla fall några av er skulle gilla om ni kunde se mig nu. Situationen. Stunden. Ögonblicket. För just nu har jag det ganska gott. Trots sinande krafter och rödgråtna ögon.

Jag sitter alldeles ensam. 

Sitter inne ”i rummet”, som man sagt om det här rummet ända sedan stugan byggdes. Finrummet, sa man först men sen, för några decennier sedan, började man överge ”fin” och använde mer och mer endast ”rummet” för att benämna det här lite större rummet här på nedervåningen. Huvudvåningen kan man säga.

Det här våningsplanet är husets hjärta. Husets själ. Här är vi jämt. Men inte här inne ”i rummet” utan i köket. Alltid. I köket är vi alltid. Husfar och jag.

Men nu, nu har jag satt mig i soffan, samma soffa som jag satt i för några timmar sedan, under natten då sömnen fattades mig.

Nu mår jag mycket bättre än jag gjorde då. I natt. Då när oron och maran red mig och förvägrade mig ro och vila.

Nu sitter jag i soffan och vilar mina raggsocksbeklädda fötter på det underbara fårskinnet jag fått av min mycket goda vän, fåraherden Annika. I skinnfåtöljen snett emot ligger ännu ett fårskinn och gör allting mjukare. Mer inbjudande. Varmare. Några stearinljus brinner och gör atmosfären än mer varm och skön.

Allt känns avslappnat. Skönt. Mjukt. Behagligt. Jag tror att jag nästan njuter. Nästan.

Vid mina fötter ligger Katten Spöket. Hon spinner medan hon kloar hårt och trånande på det långhåriga fårskinnet. De båda hundarna ligger på det korthåriga fårskinnet i skinnfåtöljen.  De småkivas med varandra. Hundarna.

Jag sitter alldeles stilla och tittar på mina djur. En våg av ömhet far igenom mig. Jag blir varm. Närmast lycklig. Trots allt.

Plötsligt ser jag från min plats i soffan, att det rör sig i flaggstångens linor. Inser att det är Husfar som halar flaggan. Vi har haft den i topp hela dagen. Givetvis.

För farfar.

Vi har fått uppleva en vacker tacksägelsegudstjänst i Nävelsjö Kyrka idag. Tre ljus tändes för tre gamla, mycket gamla, åldermän och odalmän som lämnat jordelivet.

Ännu en gång, fast jag satt så tryggt där i kyrkbänken, så krackelerade mitt skydd och jag grät tyst i insikten av att farfar är borta. För alltid. För alltid är han borta. Älskade älskade farfar.

Vi sjöng psalmer, firade nattvard och efter mässan fick vi njuta av ett avslappnat och gemenskapsfyllt kyrkkaffe inne i kyrkan i den ”gamla” delen. Jag tittade på det stora vackra ljuset som brann framför kyrkans mäktiga spröjsade fönster där solen svulstigt vällde in och slogs av insikten av den mäktighet och estetik som ljusspeglandet ägde och gav. 

Sedan åkte vi hit där vi har vi delat på mat och dryck här hemma. Kött, sås, potatisgratäng, kokta morötter, ärtor, svartvinbärsgelé, inlagd gurka. På redit bonnavis liksom.

Alla som vill, har också fått med sig mat hem till allas olika arbetsdagar som väntar i morgon.

Själv har jag nu gått in ”i rummet” och satt mig en stund. Baxat upp mig i en soffa. Tänt ljus. Serverat mig själv några droppar svalt vitt vin i ett behagligt tulpanformat transparent glas. Placerat datorn i mitt knä ovan två kuddar som skiftar i gröna nyanser. Har skrivit begravningsreferat och tackannons. Sorterat namn och givare.

Nu sitter jag här och vilar. Vilar lekamen och fötter. Vilar sinnen och själ. Mår bättre. Mår bra. Tacksam att jag klarat de här veckorna. Att vi klarat de här veckorna. Trött men tacksam.

Jag tror mig veta att i alla fall några av er skulle gilla om ni kunde se mig nu. Situationen. Stunden. Ögonblicket.

För just nu har jag det ganska gott. Trots sinande krafter och rödgråtna ögon.

Tack alla ni godingar! Tack! Ha en jättefin avslutning på denna vackra vårhelg!!! 

Månen. Masten. Mickan

Månen. Masten. Mickan. Det är vi tre som är uppe om natten.

Månen och Masten lyser. Det gör inte jag. Möjligen fryser. Och ryser. Inte myser. Inte alls faktiskt. Huvudet fullt av tankar. Själen darrar. Käkarna värker av tandpressande. Kroppen är grinig. Trött.

Halvsitter i en soffa på nedervåningen, en soffa som inte ens är skön, definitivt inte att sova i. Men uppe ligger Husfar med lungor fulla av slem som genererar höga rosslingar och ideliga hostanfall. Jag ligger sömnlös intill. Inte bara sömnlös utan även hjälplös, ty det är inte mycket jag kan göra för att hjälpa. Lindra.

Om några timmar ska vi vara framme i vår kyrka här i Nävelsjö där det idag hålls tacksägelse över farfar. Det görs annars första gudstjänstfirandet efter själaringningen men eftersom kyrkolivet förändras i takt med sviktande besökarantal (däribland jag) sammanslagningar av kyrkor och pastorat, så alternerar söndagarnas mässor mellan olika kyrkor.

Efteråt ska bjuda hela klanen på middag här i Kärr. Måtte nu våra krafter räcka till dessa sysslor denna söndag uti nådens år 2017. Är ganska övertygad om att vi båda två, efter tacksägelse och middagsbjudning, uttröttade kommer vackla till soffa och säng för att VILA. Åh, hur gott låter inte detta ord. Hm.... och ändå sitter jag vaken mitt i natten...

Nåja. Allt har sin tid, heter det ju, och jag lutar mig just nu mot det ordspråket. Jag försöker lindra och stilla själens oroliga darrningar genom att lyfta blick och tanke och blicka uppåt, framåt. Fram emot den ljuvliga vårtiden som i detta nu står för dörren. 

Se fram emot all växtkraft, allt liv som väcks och föds i takt med vårens ljus och värme famnar oss. Försöker tänka och tro att allt lugnar sig, lägger sig, landar. Och att vi därför snart har återfått både hälsa och kraft.

Månen. Masten. Mickan. Det är vi tre som är uppe om natten.