Påskägg och påskgodis i gröngräset

Årets påskhelg var ju helt bedårande! Fantastiskt ljuvlig och vacker. Tror inte jag kan minnas en sådan påskhelg tidigare. Men så har jag ju vääääldans få år att referera till, sådan rosenknopp som jag är...

Allt hände liksom! Gräset blev grönt, björkarna likaså och påskliljorna matchade helgen perfekt med sin gula attraktiva färg och form vilka utgör enastående kontraster i den skirt grönskande omgivningen.

Det är en lätt överdrift att säga att vattnet också blev badvarmt. Det blev det inte. Men Gårdens Minste Badpojke tog sig förstås ett litet provdopp, fattas bara annat. Och medan han hölls med sådant passade mormor på, nej, för tusan, jag menar PÅSKHAREN, på att värpa ett stort påskägg ute vid Bockarna Bruses Bro.


Nu har Gårdens Minste Badpojke just fått syn på Påskägget!


O nu ska det bärgas!


Vördsamt!


Roligt!


Spännande!


Men vart ska jag gå med ägget???


Vågar man gå till ljugarbänken där Familjen sitter måntro?


Okej kompisar, ni kan få smaka lite. Men kom ihåg, det är MITT godis, säger Gårdens Minste Badpojke som idag har spenderbyxorna på. Eller förresten, han har ju inga byxor alls på...


Dags för ett dopp igen. Stadshunden Tyra hänger på. Som inte längre är en Stadshund utan en Samhällshund.


Oops, här är en groda!


Nä, nu ska jag minsann gå och titta till mitt påskägg, säger Gårdens Minste Badpojke och stegar med de stora stegen bort mot ljugarbänken där ett ännu rätt godisfullt påskägg väntar.

Eller?


Gårdens Minste Badpojke gjorde misstaget att lämna ägget till Morfar och Pappa. Aj, aj, aj. De har glufsat kopiöst i ägget! Frossat! Sänkt nivån till en ynka liten äcklig geleråtta i botten som ligger och bligar blekt och glosögt...


Det skulle de inte ha gjort. Jäklar anacka vad förbenad Gårdens Minste Badpojke blev!!!! Sicket svek! Sickna gnidna gubbar! Vuxet fölk! Va???


Först efter att Mormor försäkrat att åter vidtala Påskharen att komma kutandes en extra sväng och fylla på Påskägget började Gårdens Minste Badpojke att tveksamt, och ännu misslynt, falla till föga och tro på en framtid.


Efter ytterligare försäkran från en mormor med synnerligt goda förbindelser med Smålands Påskhare, blev så Gårdens Minste Badpojke glad igen och fick ånyo spring i benen!


O rusade glatt ut till lagårn.

Mot nya äventyr...

Fy hundan sicket hundliv!

Häromdagen var hovslagaren här och verkade mina tunga gamla märrar. En företeelse som varken märrarna eller hovslagaren uppskattar...

Nåväl, hovslagaren hade med sig sina fina hundar som han släppte ut och plötsligt blev det ett herrans hundliv här på Gården!

Den stora tiken Tinka löpte dessutom vilket gjorde Alfons kärleksfull till tusen. Men det var lite svårt... Han hade liksom storleken emot sig, såväl sin egen som Tinkas...

Storleken emot sig har även hovslagaren då han verkar märrarna, han får tusen kilo ardenner i knät av griniga märrar som, konsternerade över ansträngningen att stå på tre ben, helt sonika lägger sig i hovslagarens famn.

Det gillar inte hovslagaren...

Ja, det är inte bara hundarna som lever hundliv - ett ett sjuhälsickes hundliv har även hovslagaren, åtminstone när han är här på Gården och handskas med tunga o griniga gamla märrar - o en dito Husmor...

Ja fy hundan sicket hundliv!

(O varmt innerligt TACK till Dig, du tappre Hovslagarrobert!!!)

Vårsol = (p)ilska tuppar...

- Hm,ska vi ta o slåss lite du o jag Douglas, undrar Brahmatuppen Pytte medan han och Douglas misslynta går i cirklar o blänger på varandra.
- Njae, säger Douglas, jag tror jag hiar me...


Men istället kommer Åsbotuppen Åsbo-Nisse rusandes från ingenstans och antar Pyttes utmaning!

-Oops, det här var inte så bra, tänker Pytte, men inser genast att det finns inget annat än att anta utmaningen.

Han gör sig beredd.


Men redan i första attacken, sisådär en meter ovan mark, ångrar Pytte sig och vänder sig redan i kastet och lägger sen fjädrarna på ryggen och rusar därifrån.


-Hohohahahåhåhehe, de va de roligaste jag sett, hahahahooo, skrockar Douglas.


Men det skulle han inte ha gjort.

Ilske Åsbo-Nisse kommer förtrytsamt sprättande.
Fjädrar upp sig och sträcker stolt på sin fjäderboade lilla torso.


-You talking to me?

-Svälj

-You talking to me, upprepar ilske Åsbo-Nisse.

-Ähum, va de jag som sa nåt, piper Douglas och sväljer ånyå hårt så att tuppkammen darrar.


-Nä, hörrni grabbar, nu lägger ni av med de här gruffet, säger tuppolisen Blenda Piraten.

-Lägg av nu, sa jag, upprepade hon och brottade ned Douglas på backen för att få slut på slagsmålet.

Douglas är inte sen att greppa tillfället, han försöker gala på sina damer men har fått en tupp i halsen.

Snabbt rusar han ut till sina damer ute i hästängen.


Men Douglas har inte bara fått en tupp i halsen. Han har även fått en tupp på halsen.

Ilske Åsbo-Nisse är förgrymmad!

Stegar beslutsamt ut till Familjen Amrock ut i ängen.


-Baaaaaahhh, Oooouuuuuiiiiii!!!!

Dogulas blir skitförbannad. Flaxar och far med vingarna.

Ursinnig och vrålande kastar han sig mot ilske Åsbo-Nisse.


- Ouuuuiiiiii!

- Schas, din lilla tuppafjant!!!

- Du kommer inte sprättandes och ska sätta på mina damer, det ska du ha förbenat klart för dig, din lille jädra fjäderfis!


-Hm, undrar just om jag ska kalla på förstärkning, eller om jag och min poliskollega klarar skivan själva, tänker en bekymrad Blenda


-Okej Alfons, täcker du den grå så håller jag ögonen på den där andre?


Men slagsmålet fortsätter. Även om såväl märrar som höns inte fäster någon större uppmärksamhet vid de (p)ilska tupparna.


- Öh,öh, öh...

- Nä, men hörninini, ska vi inte försöka att ta det lilla lugna nu här.

- Harkel.

- Öh, öh...

Alfons stammar och stakar sig. Nervös över de ilska tupparna och över att han måste vara skiljedomare. Han hade mycket heller suttit under sin korkek och luktat på sina tassar...


-Men de va då själva knäkelen om vi inte ska få slut på det här slagsmålet!

- Alfons, din tjocksmock, kom igen nu!

- Täck mig nu medan jag klipper den grå!



- Jag sätter en mask på den ilske, sa Hönan Vit-Bröst.

- Nä, jag sätter en ollonborre på den grå, genmälde Hönan Sack-Röv.

- Jag behåller både ollonborrar och maskarna, knarrade gamla Hönan Berta, jag skiter i de där vårpilska småpöjka.

Så putsar hon till fjädrarna lite småkokett. Höjer sen näbben malligt högt upp i luften och fortsätter pompöst.

- Annat va de när ja va ung...

- Då ble en allt å me fjära då vårsolen kum fram, skrockade Berta.

- Tja, säga vad man vill, men hyfstad underhållning är det ju i alla fall brudar, sa Pytte som plötsligt fick luft i strupen, där han stod och tryckte längst bak i klungan!

Trädgårdsdrömmar...

Tänk va, idag var Husmor hemma och hölls här bak lagårn med oss. Jag kunde ligga här i en krukskärva och drömma. Och spinna. Och njuta.


Det är så härligt, varmt och skönt mot lagårdsväggen. Husmor gnolar förnöjsamt, hålls med penséplantering i några av di mönne blå krukorna.

Jag kunde ligga här och spana. Följa roligt formade moln som helt ljudlöst gled över en blå aprilhimmel.


Åh, va gott det är att leva ändå. Speciellt när Husmor är hemma hoch hålla här bak lagårn med oss. Så jag kan ligga i en krukskärva och drömma. O spinna. O njuta.

Första buketten...

Åh, det är något alldeles speciellt då man kan plocka en liten rar bukett med vårens allra första ljuvliga små blommor.

Det här magnifika sällskapet plockade jag mycket tidigt i morse. Jag, hundarna, Spöket och Katten Findus traskade uppåt skogen, över Alekärret upp mot Spingemossen. På håll hörde vi tranor, gäss och svanars rop nerifrån Emåns inlopp vid Sjölandet i Bjurvik, ner bortom Hultet.

Några rådjur gick i skogskanten och försökte hitta lite att äta i den vintertrötta marken. Alldeles färsk älgspillning låg på stigen men av den som förorsaket högen syntes inte ett grått strå. Inte ens en älgaloppa faktiskt. Tack o lov.

Från vildmossarna bortåt Tjunnaryd ljöd rälsbussen vagt och överröstade för ett ögonblick fåglarnas intensiva morgonkakafoni.

Husfar låg hemma och trynade. Trynade hade även vildsvinen gjort. Det var nya hål uppbökade på Norragärdets västra kant. Hm...

Med min lilla bukett i handen strosade jag hemåt, letade upp en vas - en blå - och satte på morgonkaffe.

Gick sedan upp och väckte den trynande och upplyste om att det var en stund sedan som dagen grydde. Trynandet förbyttes då till grymtande.

Men snart kom Husfar ned, efter att ha fått såväl kaffe som tidning, var han nästan kontaktbar.

Och då han plötsligt erinrade sig vad han hade på dagens agenda - nämligen gräva ned dräningsrör med sin favoritlivskamrat Grävaren så var det nära nog att det drog lite uppåt i mungipan.

Men min lilla blombukett - den lade han inte märke till förrän jag misslynt pekade med hela handen och höjde på ögonbrynen i en frågande gest.

- Jaha, du har tatt in nårra sippor, ja, dä ä la finnt..

- Men di syns ju knappt för di däringa hiskelitt stora jädra äpplera sum du har asat hem o ställt opp på bänka...

Pragmatisk Premiär

Det har ju varit ett par mjuka milda dagar - har jag sett genom fönstret...

Vårligheten måste även ha nått fram till självaste Husfar för igår kväll då jag kom hem luktade det brandrök ända ut till maskinhallen där jag hade ställt in min trogna bil efter ännu en dag av gott samarbete.

När jag kom runt knuten, korsade vägen och kom in på trädgårdsgången, där några av huskatterna satt och bildade välkomstkommitte åt sin i vanlig ordning sent hemkommande Husmor, insåg jag doftens tillblivelse.

Husfar hade tänt i utebrasan för första gången i vår! Och själv stod han där intill brasan och log. Jo, det är sant, han log!

Alldeles omtumlad över detta, i mitt tycke, romantiska tilltag, och, inte minst, över leendet, gick jag honom glatt tillmötes under berömmande och uppskattande tillrop.

- Men åh, vad mysigt!
- Nä, men har du tänt i brasan?
- Oh, kors, vad trevligt att komma hem och mötas av det här!
- Det var minsann en rolig överraskning!

Att sedan tilltaget visade sig vara påkommet av en mer pragmatisk och fundamental anledning lät jag inte förta glädjen.

- Ja, datumet på de däringa grillköttet gick ju ut å vi måste la äta opp at innan det går ut ur skafferiet självt...

Solkatt...

Jag tror att det blivit lite fel någonstans. Och jag tror att det beror på såväl litteraturen som lyriken. Kanske rent av romantiken.

Jag tänker på det här med SOLKATTER.

Vi har just genom sagda anledningar likom fått med oss i blodet att när ordet solkatt nämns göra associationerna att det glittrar och glimmar vackert i vattnet. Att solens strålar reflekteras i vattenytan.

Gärna ut över havet då solen stiger ned i detsamma och blodröd efter dagens skinande ansträngning säger godnatt.

Solkatter förnimmas med sol, sommar, semester, Med vatten, hav, stränder, båtar och ledighet. Kombinerat med doften av tång, hav och vyn av oändliga vidder långt där bortom horistonten är också solkatter något mystifierat.

Men visst måste det helt egenom var fel???

En solkatt måste väl ändå vara detta? En vanlig bonnakatt, oj, förlåt Katten Findus, en jättefin bonnakatt som i gryningsljuset trajar omkring på en rejäl småländsk stenmur på en liten gård någonstans mitt i sydsvenska inlandet?

Mina vänner, detta är vad jag kallar för SOLKATT!!!