Inte lönt att bröla...

Inte nog med att jag, av en viss manlig individ här på gården, fått vanärande kommentarer såsom att de vackra snöänglarna som jag kärleksfullt gjorde i vintras såg ut som om en älgtjur svulstigt vältrat sig ute på åkern.

I morse kom ännu ett skymfligt och nesligt uttalande. Dessutom relaterat till ovan nämnda djurslag.

Låt mig berätta.

Jag vinglar ut på den halvfrusna dyngstacken med den av gödsel till brädden fyllda skottkärran. Lyckas balansera mig fram och tömma den utan att välta vare sig kärra eller lekamen. Stannar sedan mitt i den där rörelsen då skottkärran står på högkant, vilar på skaklarna och blickar så ut över mitt paradis.

Det är i de stunderna jag brukar känna mig som Drottningen av Dyngan.

Då glider jag med blicken uppmärksamt över omgivningarna, scannar av landskapet och iakttar vad som hänt under natten.

Är det månne nya spår uppe på Gubbalyckan efter vildsvinens nattliga räder? Var är rådjuren idag, den vackra geten och de två kiden som jag ser mest varje dag? Kanske följer jag en bortskuttande hare med blicken.

I Lutan intill mig står märrarna lugnt och äter sitt frukosthö. Jag hör tydligt ljudet från deras malande, rytmiskt tuggande käkar. Ett stamp av en tung hov mot golvet hörs då och då.

Ännu råder inte fullt dagsljus och sikten är inte riktigt tydlig. Luften ligger tung och små,små snöflingor singlar runt och bildar subtila mjölkgrå dimsjok

Plötsligt får jag syn på en älgko och två kalvar som står en bit ner i Ängen och äter på en ungtall. Det är vackert. Mäktigt liksom.

I samma ögonblick kommer Husfar asandes runt knuten och ser föga förvånande ut att ha tagit kurs mot maskinhallen. Antagligen dags för en stund närgånget pyssel med Grävaren.

Jag gör hyssjande tecken åt honom genom att lägga pekfingret framför munnen och pekar sen på älgarna.

De står kvar vid den unga tallen och äter, tittar då och då bort mot mig. Kanske får de nog av tallens vassa barr för de flyttar sig några meter och börjar istället repa kvistar av en björk. Kalvarna blir oroliga, kanske nås de av min doft för plötsligt ger de sig iväg.

Men älgkon står kvar och äter.

Konstigt nog så bryr sig inte Husfar nämnvärt. Försöker inte ens låta som en älgtjur som brölar efter brunstiga kor! Något som annars ju är en av de få saker som kan få till och med honom lite upplivad...

En aning brydd frågar jag;

- Ska du inte bröla lite?

Med kärv röst och uppgivet tonfall svarar han;

- Nä, ja har gett opp!

- Va?

- Dä ä inte lönt mä nöet brölande här inte!

- Vad?

- Ja, du sir väl?

- Vadå?

- Här ä di alla likadana - älgakor, märrar o kvinnfölk - dä enda di vill, dä ä å äta…

Den Riktiga Adventskalendern!

Jag är så glad!!!

Sprudlande bubblande glad på ett uppsluppet och barnsligt sätt.

- Löjlig, säger Husfar och skakar på huvudet.

- Nä, inte alls, det handlar bara om att jag har barnasinnet kvar. Till skillnad från vissa andra...

Det där sista muttrar jag bara. Knappt hörbart och det går Husfar förbi. Vill ju inte reta den björn som sover...

Men trots dessa, våra ständiga meningsskiljaktigheter, är jag glad! Munter nynnar jag omkring i mitt kök. Blickar lättjefullt då och då bort mot Det Nyinhandlade. Det som just nu är anledningen till min ystra sinnesstämning. Min pirrande känsla i magen. De strömmande vibbarna i magen. Förväntan! Lycka!

Jag har, för första gången i hela mitt långa liv, köp "Den Riktiga” ADVENTSKALENDERN!!!!!!!

Ända sedan jag var liten har jag suktat efter den där kalendern. Den som stod så strategiskt lockande placerad strax intill kassan i affären. Trånande stod jag framför den och tittade på framsidan. På texter, färgerna, figurerna, logotyperna – och på prislappen. Åh, jag ville såååå gärna ha den där adventskalendern.

Den Riktiga. Den Fina. Den Åtråvärda. Men ack så dyra..

Den där som man såg i teverutan varje kväll efter att adventskalendern var slut och tevehallåan höll fram den, låtsades febrilt leta efter luckan och öppnade den sedan sakta. Gläntade först bara lite grann, på bästa Lasse Kronérmanér, och öppnade den sen fullt ut och utbrast något suktande i stil med.

- Åhhhh, en pepparkaka dolde sig bakom dagens lucka!

Så tittade tevehallåan in i kameran och sa med mild röst;

- Har DU hittat luckan på din kalender? Har DU också hittat den fina pepparkakan bakom din lucka?

Harmsen tittade jag ned på min lilla adventskalender. Jag hade i bästa fall en liten gratisadventskalender från en matvaruaffär i Staden.

Aldrig, aldrig, aldrig hade jag Den Riktiga Adventskalendern. Aldrig en endaste adventsperiod! Jag längtade, trånade, bönade och bad. Men si, intet hjälpte.

Det var gratisadventskalendern från matvaruaffären - eller ingen alls.

Men jag tittade ändå alltid på tevens adventskalender. Alltid! Och i Valles skolbuss hörde vi radions adventskalender. Ibland, när tiderna råkade sammanfalla så, kunde man ibland höra adventskalendern både på vägen till skolan och på vägen hem. Visserligen var det ganska mycket brus och rassel beroende på var i skogarna den lilla skolbussen befann sig. Men lyssnade gjorde jag likafullt. Gjorde ibland egna tolkningar i hålen efter bortbrusade fragment och delar. Tyckte ofta att jag själv gjorde storyn bättre än vad radioadventskalenderförfattarna själva gjorde.

Jag tycker fortfarande det är något speciellt när tevens adventskalender börjar. Det är ju just i de där allra mörkaste och mest kulna kvällarna när novembermånadens sista datumlapp rivs bort och siffran 1 samt de magiska bokstäverna som tillsammans bilder namnet DECEMBER istället lyser mot mig. Då man längtar som mest efter ljus och hög mysfaktor!

Så tevens adventskalender vill jag inte missa. Husfar får finna sig i att adventskalendern ska ses. Och så har skett här i huset genom alla år och Familjen har förväntansfulla bänkat sig vid teven. Nåja, i alla fall jag... Men tror ni att JAG köpte Den Riktiga Kalendern till mina barn? Nä! Jag kan väl inte annat än att citera Siw Malmqvist, ”Mamma är lik sin mamma…”

Det är faktiskt ofattbart men icke en enda gång köpte jag den när barnen var små! Någon gång slog jag knut på mig själv och köpte nån slags chokladkalender från någon idrottsförening men aldrig att jag köpte Den Riktiga Kalendern.

Men nu har det skett! Kors i taket och cirklar på himlen! Jag har köpt Den Riktiga Kalendern.

Men vilken märklig tajming! Just i år och denna advent är den allra första utan några hemmaboende barn! Och vad finner jag mig göra i fredags?

Jo, efter att i ett par minuter stått och glott på Den Riktiga Adventskalendern i ett ställ i en av Stadens affärer greppade jag den, scannade snabbt in den och stoppade den längst ned i korgen. Resterande stund av proviantering gick jag som i ett töcken. Lyckorus. Hjärtat slog lite fortare och pulsen kändes brusande snabb. Skulle jag besinna mig och lägga tillbaka den i sista stund? Nej, jag fullföljde mitt infall. Jag KÖPTE den! Jag gjorde faktiskt det!

Efter att jag i skåp och skafferi stuvat in provianten tog jag under stor vördnad upp Den Riktiga Kalendern. Till och med Kissungen blev förtjust och ställde sig för att titta på den. Sedan lade hon sig tillrätta i servettstället (hygieniskt så det förslår) medan jag, med ett leende som sträckte sig från örsnibb till örsnibb, ställde upp Den Riktiga Kalendern vid den lilla teven i köket.

Nu står den där så fint. Och varje gång jag tittar på den ilar det till av glädje.
Inte undra på det, flera decennier av längtan och trånad har ju äntligen förverkligats; Jag har Den Riktiga Adventskalendern!

- Gu, så barnsligt, sa husfar men satt kvar och tittade på tevens adventskalender.

Han var märkvärdigt tyst och satt och glodde stint på rutan. På Gyllene Knorren och allt som händer där i Östra Landsbygden.

Efter programmet tog han sig om hakan så det uppstod ett raspade ljud i den flerdagsgamla stubben. Sa sedan med en märkvärdigt eftertänksam ton;

- Men dä ä jästrar i mej nöet redit bekant i den där adventskallännden.... Dä ä nöet mä den där ludna grisen som ä så runn o tjöcker...

Dagens Julbild i TV4

Jag blir varm inombords, vilket kan behövas i denna vinterkyla, av Er, rara och omtänksamma läsare! Vad menar jag nu?

Jo, inom loppet av ett dygn fick jag tre mail från läsare som hade uppmärksammat att TV4 varje dag avslutar sin sändning med att visa Dagens Julbild.

Läsarna av Njutbart Blädder kom tydligen att tänka på mig och skrev genast glada entusiastiska brev i vilka de uppmanade mig att sända in några bilder.

Först tänkte jag, som sig bör, "men inte kan väl jag..." men igår skickade jag in en alldeles alldeles nytagen bild.

Det är min "unga" (och tunga) ardennermärr Tionetta som i djup snö och arton minusgrader går neråt Ängen bland älggräs och alar för att söka efter öppet vatten.

Och si - igår kväll vid TV4 kvällsändning 18.30 så var det just denna bild som var Dagens Julbild!

Så tack alla goa läsare för Er tilltro och uppmuntran!

Eder tillgivna hönsfarmare,
Mickan

Smålandsvinter...

Var: Jordkällaren
När: Morgon, 1 december 2010
Hur: Fingervantar (rediga 18 minus)
Vem: Hönsmor är i vantarna (inte i hatten...)
Varför: Gnistrande oemotståndigt ljuvligt vackert
Kontentan: Är detta månne sinnesbilden av en Smålandsvinter?

Dagens ris - vid min spis...

Steg upp strax efter fyra. Vaknade av några slags skrik utifrån. Kanske en uggla, kanske en räv eller ett rådjur. Vet faktiskt inte riktigt, när jag väl var driven upp ur sömnens virrland var allt tyst.

Steg upp och stod länge i fönstret och tittade ut över det vinterfamnade och snödämpade landskapet. Allt såg underligt gråaktigt, nästan slätstruket, ut i polstjärnans och den knappt halva månens sken.

Ännu har inte gårdens adventsprydnader tänts och avsaknaden av ljusnätens ljussken kunde därför inte vägleda mig huruvida de tre rådjuren ånyo stod ute på Stuvegärdet och åt av den mat jag lägger ut där till dem.

Bakom mig sover Husfar. Jag mer anar än ser hans närvaro då små pufflika andetag avslöjar att han ännu var kvar i sin välbehövliga sömn. Äntligen har han fått sova en hel natt. Det har inte varit många sådana senaste veckan utan istället har klockan, eller telefonen, väckt oss vid tvåtiden då Stadens Snöskottning kallar. Tapper är han, gårdens husfar, trots allt...

Jag tassar ned, har godmorgonceremonier med Blenda, Alfons, Alice, Spöket och lilla kissungen vars namn vi ännu inte enats om. Jag är inne på Sissen efter den allra första katt vi hade hemma i mitt barndomshem i Bjurvik. Men Husfar är inne på mycket mer underliga namn. Typ ”Burn”, eftersom kissungen brände av både morrhår och ögonbryn häromdagen då hon nyfiket nosade på ett ljus. Hur kul är det på en skala?

Pröva själv att ropa det namnet högt! Tänk mig hur jag står i dörren och högt ropar på henne när det vankas mat. Hur det brölar och rullar mellan gårdens hus och bodar:

- Bööööööööööön, dä ä mat!

Nä, säger jag halvhögt medan jag kliar henne under hakan, Burn ska det INTE bli. Så de så!

Tänder i vedspisen, sätter på kaffe, vänder blad i almanackan och konstaterar att det står December längst upp. Just det ja, första december! Jag skyndar mig att plocka fram datumljuset som jag fick häromdagen av Johanna och Ludwig.
Ett datumljus är ett måste, det har jag vartenda år! Alltid! Fram med tändstickorna igen och försiktigt tänder jag ljusveken för allra första gången i år. Men ingalunda den sista!

Nu har Husfar kommit ned och tagit med sig hundarna ut för att hämta morgontidningen. En fantastisk service!!! Att få morgontidningen på morgonen, menar jag. Ja, att Husfar hämtar in den också förstås.

- Hu, va kållt dä ä, säger han.

Jag kollar. Minus 17. Och det lär väl falla ännu ett par grader innan det dagas.
Då är det skönt med vedspisen. Jag baxar intill mig så nära jag kan utan att själv antändas. Står med raggsockbeklädda fötter och känner vedspisens sköna strålvärme. Kupar händerna runt en mugg (blå förstås) med varmt kaffe.

Sluter ögonen och tar in känslan av den sköna värmen, doften, sprakljudet och mjuknar inombords. Känner en stunds skön vardagslycka.

Husfar sitter vid bordet. Jag hör honom grymta till och ser en grimas fara över anletet, så pekar han på en sak i tidningen och går dit för att titta.

Dagens Ris. Till Snöskottarna i Staden. Igen.

Hur bara kan man? Natt efter natt stiger tappra män och kvinnor upp, tar sig i uselt väglag sömndruckna in till Staden mitt i natten. Sätter sig i alla tillgängliga snöröjningsmaskiner och kör sedan allt vad de förmår i flera timmar så att Stadens bilister, cyklister och flanörer ska kunna ta sig fram när det är dags för dem att börja sin dag.

Och vad möts dessa Snöröjare av?

Jo, otrevligheter, knutna nävar, onda ögat och – Dagens ris.

Och så själva undertecknandet. Det står: "Besviken Skattebetare i Staden". Mig veterligen är det väl samma skattesats såväl innanför som utanför ringmuren?

Ja, denna vrede som visas Snöskottarna är något som övergår mitt förstånd! Det enda jag känner om någon annan skottar undan snön så att jag och andra två- och fyrbenta lättare kan ta oss fram är djup och uppriktig TACKSAMHET!

Kanske är det den där lilla stunden av simpel vardagslycka som saknas här och var? Som gör hjärtat varmt, tanken mjuk och sinnet milt?

Med vad vet väl jag och vem är väl jag att döma...

En sak vet jag, och det är att jag nu måste lämna stugvärmen och ta mig ut till lagårn, till de väntande djuren vilka jag ska försöka skänka en stunds vardagslycka.

Och sen får jag väl skotta snö – för det lär väl ingen annan ha gjort…

Adventsmorgon

Fortsatt snöande medförde att Husfar ånyo mitt i natten åkte till Staden. Så jag och hundarna hade ännu en lång sejour utomhus med att göra stall och djur, fylla på alla fågelautomater, pulsa skogsrundan – och, icke att förglömma - SKOTTA SNÖ...

Nöjda med morgonpasset och rejält kaffesugna, ja, kanske mest jag då förstås, klampade vi av oss den värsta snön och gick in.

Så tände jag i pannan, vattnade övervintringsväxterna, hjälpte Alice bli av med all snö som alltid fastnar i hennes lockiga päls och får henne att se ut som om hon har moonboots på sig, gjorde kattgröt till huskatterna och utfodrade hundarna.

Sen, gubevars, var det äntligen tid att sätta på lite kaffe. Jag satte fyr i vedspisen, bredde mig en smörgås, tog fram en av mina favoritkaffekoppar, vilka alla är olika men har det gemensamt att de är av någon blå nyans, och hällde i den varma drycken vars väldoft spred sig och fick hela köket att lukta gott och hemtrevligt.

Tog fram tändsticksasken med den nakne lille solstickspojken, raspade stickan mot spånet och tände årets första adventsljus.

Suckande av välbehag sörplade jag i mig mitt adventskaffe medan vedspisen sprakade, stearinljusen fladdrade, hundarna slumrade runt mina fötter och kattungen for runt som ett skållat troll på bord och bänkar.

Ack, du behagliga adventsmorgon! Visserligen ännu en ensam morgon - men å andra sidan fri från försåtliga kommentarer...

Bredden har ingen betydelse...

Nu har vintern, snön och kylan slagit till med full kraft. Redan! De här bilderna är från i morse! Suck, pust och stön - stön, pust och suck!

Fram till och med förra vintern var jag en snöälskare som tycket det var myyyyyysigt och fiiiiint och häääääärligt med snön.

Men nej. Tyvärr. Alla de positiva känslorna försvann kapitalt under förra vinterns ihärdiga snöande. Till slut blev det så att när jag tittade ut i gryningen och såg att det hade snöat igen så kunde jag brista i gråt. Eller åtminstone svära lite. Jaja, mycket. Det var insikten om att jag återigen hade några timmars snöskottningsarbete framför mig som drog såväl sinnet som mungiporna i samma riktning som barmens sorgtyngda lutning.

Husfar själv syns inte till här hemma går gården överhuvudtaget under snöperioderna, han far vid två på natten och sen har han fullt skägg med att hålla undan snön för Stadens människor, cyklister och hundar. Således faller all snöskottning på mig.

Här på gården har (hade) jag mängder av gångar som jag handskottade och som med tiden fick vallar höga som rullstensåsar. Gångarna gick till de olika fågelutfodringsplatserna, till hundgården, gången mellan lilleporten och huset, en stor gång runt hela huset och en gång till källarnedgången. Så var det gången mellan stalldörr och rännebro, gången till posthuset, gången mellan Lutan och hästarnas badkar, den smala lilla gången gång till katternas ingång i vagnsliderdörren, den långa gången längs lagårn, gången in till snickarboden och en gång bort till lackrummet.

Ja, och sen var det de bredare ytorna som uppfarter och infarter, ingångar och utgångar och inköret till maskinhall och till Lutan. De större ytorna kunde jag dock få maskinell hjälp med ibland via Son eller Husfar.

Nog för att jag behöver motionen som all snöskottning genererar, inte tu tal om det, men ändå… För att inte tala om all TID det tar! Suck, stön och pust. Igen.

Nåväl.

Jag har, som ni förstår, högljutt och beklagande utgjutit mig över detta ända sedan dess. Vresigt och grinigt framfört min bävan för ännu en snörik vinter. Hotat med att rymma till Bahamas, vilket dock ändå ingen tror på eftersom man där bär bikini.

Men till slut insåg Pojkarna att Husmor var seriöst vredgad över blotta tanken på kommande snöskottningssejourer.

Detta ledde, trot eller ej, till några seriösa resonemang om nya lösningar. En självklar åtgärd, vilket jag själv beslöt redan förra vintern, är att hålla väsentligt färre gångar skottade. En åtgärd som medfört att nu har de höga stövlarna åkt på och jag pulsar istället nu i djupsnön ut till fågelautomater och vattenkar.

Men det fanns fler åtgärdsförslag. Åtminstone på resonemangsnivå.

Nästa punkt på Pojkarnas seriös-diskussions-lista var huruvida Gården skulle slå knut på sig själv och investera i en snöslunga. Resonemangen pågick mellan Husfar och hans enfödde Son. Oundvikligen kom de in på dividerande om tekniska detaljer hit och dit.

Först tyckte jag om att lyssna på det hela. Gillade tanken att de tagit min nya snöskottningsaversion på allvar. Men sen tog det roliga abrupt slut!!! Grrrrrrr. Hör här!

Sonen säger:
- Det är ju viktigare med en stark motor än själva bredden på slungan.

Husfar säger:
- Hmmmm

Sonen har en tidning framför sig i vilken han pekar på en snöslunga med tillhörande detaljbeskrivning.
- Den här verkar vettig. Bra pris är det också.

Husfar säger:
- Hmmmm

Sonen fortsätter.
- Den är femtio centimeter bred, det räcker väl?

Husfar lyfter på huvudet, spärrar förfärat upp ögonen och utbrister med stark emfas i rösten:

- Femti!!!!??? Ja, dä räcker la för själva gången, men sen sa ju Husmor få plats bakom…

Granbock i all ära - men...

Hm... Om jag ska vara uppriktig måste jag tillstå att jag har lite huvudbry huruvida det kanske är övermaga med att göra och placera granbockar ute på gården för att skapa adventsstämning...

Bockklädsel o tjuvstart på advent

I helgen tjuvstartade vi adventsfirandet på gården!

Hann precis griljera klart skinkan innan de första tecknen på skymning började göra sig gällande. Tryckte fast tomteluvan på huvudet, greppade de färdigpackade korgarna och stegade med de stora stegen ut över gården.

Bak i Lutan stuvade Husfar och jag in oss i vår lille Massey Fergusontraktor och for till skogs i ett ymnigt snöfall. Eftersom traktorn är liten och jag inte är det, stod jag med överkroppen utanför den dörrlösa traktorn och fick min röda tomteluva alldeles vit av snö innan vi ens svängt in på Fällevägen.

Uppe i hagen gjorde vi halt och gav oss in i skogen. Mitt mål av att samla enris och vackra kvistar medan Husfar koncentrerade sig på granris. När vi gav oss iväg hemåt hade skymningen fallit över nejden och traktorns vaga lysen fick svagt glyrande visa oss vägen hem.

Tio famnar granris bars in på stallgången. Trädgårdsbord bars ned från rännet och ståltråd, sekatörer, snören och nakna bockar plockades fram och lades på de olika borden. Över ett av borden breddes en julduk och upp ur korgen plockade jag russin, pepparkakor, skumtomtar, skållade mandlar och, förstås, snällglögg och fulglögg,

På värpredet hamnade julskivorna och cd-spelaren. Hönsen hukade misströstande på pinnarna i likhet med traktens rälsbusspendlare i Hultsfredsfestivaltider…

Sist tände vi marschallerna och mjölkbordets lykta och så var årets bockklädsel redo att börja! En efter en trillade de in och till slut var familjens fyra generationers bockbeklädare samlade i fähuset.

Kreativitet, fingerfärdighet, fröjd och gamman blandades med het glögg och romantik.

Och si, till slut var de tre nakna bockarna klädda och lika många kransar gjorda!

Frusna men nöjda efter väl förrättat värv återstod att fixa lite julamat och myspys inne i vedspisvärmen!

Välkommen goa adventstid!

Som på beställning kom ett ymnigt snöfall lagom till vår bockaklädsel

Kissen Curry kollade in vad som bjöds på det i stallgången uppdukade välkomstbordet. - Nä, inget kul alls, varken för dej eller mej, säger Alfons...

Julmusik är förstås ett måste! Hönsen hukar sig förskräckt i bakgrunden och verkar med sitt kroppspråk säga, - NEJ, inte nu igen!

- Hm, undrar just om man ska ta sig en slurk snällglögg eller rent av smaka på fulglöggen...

Allsköns attiraljer och ting för att förhoppningsvis få några konstfärdiga kransar till stånd...

I katthuset tar man det lugnt. Turbo ligger på taket och övervarar händelserna medan Johanna och Curry kelar lite. Närmast skymtas den lille grå...

- Här kommer jag med bocken, ropade farmor när hon kom in, vilket väckte skrattsalvor hos alla - utan hos farfar...

Nu värmer vi upp med varm glögg och samlar oss lite inför det att vi ska gripa oss an den digra uppgiften.

Sådärja, nu är resonemangen i full gång om det bästa tillvägagångssättet...

Far, son och sonson jobbar på en bock

medan svägerskorna sysslar med kransbinderi

Lowisa ser synnerligen nöjd ut med sin kransbindningsförmåga

Och de nyförlovade Ludwig och Johanna uppvisar också en ypperlig bindningsförmåga...

Jippi! Farmors bock är klädd och lyset fungerar ju också!

Nu ska annan julmusik skråla ute i fähuset...

Lille Freddie förser sig av pepparkakorna medan "lillafarmor" binder en krans

Lillbocken är svårast att klä tycker pojkarna

Med handskbeklädda nävar förses barnbarnsbarnet med russin

Det är ganska roligt med bockklädsel!

Nja, kanske tycker inte alla det...

Alfons har hittat den perfekta platsen att tillbringa kvällen...

Johanna visar påklädda bockar i långa banor för lille Freddie

O kransar i långa rader...

Lite välförtjänt småplock med smått och gott avrundar årets bockklädsel

O lite småvarmt sitter fint i den välkomna vedspisvärmen, en rejäl gryta med farmors risgrynsgröt också förstås!

Gääääsp! Guuu vad skönt att det där spektaklet är över för i år...