Svampvärldens pluralism

Nu råder svamptider i skog och mark. I ena handen greppade jag favoritkorgen, tog kameran i den andra och gav mig iväg på en runda. Naturligtvis med ett gäng fyrbenta vänner kring fötterna.

Katten Spöket har börjat följa med på rundorna igen. Det är ett hösttecken, får man nog lov att säga. Hon följer nämligen inte med på mina promenader under hela sommaren. Men sedan någon vecka tillbaka slår hon alltså följe med mig och det övriga gänget och hoppar, likt Pettsons byxbeklädde Findus glatt omkring i skogarna. Fast utan byxor. Katten alltså.

Det är ingalunda säkert att man har svamplycka. Alltså svamplycka ur perspektivet god matsvamp. Vilket här i huset betyder kantareller. Någon annan svamp vägrar Husfar att äta – övertygad om att all annan svamp förutom Skogens Gula Guld är giftig. Oätbar. Han tittar således icke åt någon annan svamp då han är ute på sina svampräder vilket han, med sina långskånksben, företar sig med förbluffande effektivitet.

Men då man söker svamp i ett bildsättningsperspektiv så är chansen till svamplycka väsentligt större. Man får rentav garanterad utdelning! Man behöver inte gå många meter förrän man stöter på svamp.

Och snart blir man helt fascinerad av den pluralism och myckenhet som ryms i svamparnas värld!

I svamparnas värld bjuds en generös och variationsfull palett av färg, form, konsistens och doft bland barr och mossor långt in skogen under solsilande tallkronor eller ute bland ängskantens vajande grästuvor.

Här får du dela upplevelsen med mig!

Det finns svampar med kulliga och långt neddragna hattar...

Det finns blöta slemmiga svampar

Platta svampar son tonar i purpur

Vita bulliga svampar

Svarta krulliga svampar

Skivlade svampar

Ståtliga svampar

Månghövdade svampar

Sneda långa smala svampar

Låga bulliga clownnäselika svampar

Vämjeliga svampar

Gröna svampar

Suspekta svampar

Giftiga svampar

Och så finns, tack och lov, Skogens Gula Guld...

En korg kantareller blev dagens skörd

Nu ska här rensas

Färdigrensat! Nästa steg är att hacka, vilket skonar magen, och förvälla

Här ligger den färdighanterade svampen och får ligga här och vila över natten. Fast framåt kvällen brukar det nallas lite till en varm kantarellmacka som delikat vickning

På morgonen därpå är det dags för svampen att förpackas i lagom stora portioner för vidare förpassning till avsevärt kallare utrymmen.



Sådär! Nio små påsar med Skogens Gula Guld att lägga i frysen blev rundans resultat. Underbart!

Plus några bilder som åskådliggör svampvärldens pluralism. Och förresten, kanske kan det hela även få en liten dimension av kapitalism. Hur, undrar du kanske?

Jo, att ha mycket kantareller i frysen ger mig en liten förnimmelse om hur antagligen det känns att vara rik...

Lite höstfet...

Häromdagen var här en karl som Husfar känner. Självklart skulle Grävaren förevisas av den stolte Husfadern.

Gubbarna gick där ute i ängen i cirklar kring Grävaren. De sparkade i jorden, på grästuvor och klapperstenar emedan de då och då rättade till sina kepsar samtidigt som de rev sig i det lilla hår de har kvar likt en vemodig erinran om den hårfagra ungdom som en gång var.

Besökaren pekade plötsligt på ena märren och frågade om hon var dräktig.

- Nä, ho ä bara lite höstfet, sa Husfar.

Och igår, då jag klappade Katten Spöket, lade jag plötsligt märke till en återuppstådd omisskännlig rondör mitt på magen.

- Nä, jag tror banne mig att kattan är i kättel igen, utbrast jag bedrövad.

Husfar tittade på henne, for med handen över ryggen på katten och ordnade sina anletsdrag i enighet med den som vet allt;

- Nä, ho ä bara lite höstfet, sa han tvärsäkert.

Idag, vid frukostbordet, kom så även min frodighet på tal. Då såväl märr som katt ju av Husfar hade ursäktats med samma kommentar tyckte jag att densamma kunde appliceras på mig.

- Nä, jag är bara lite höstfet, sa jag.

Han stirrade klentroget på mig i några sekunder innan han tog till orda;

- Då har dä ju vatt höst året om i ett halvt sekel…

Mickans Tänkvärdheter...

Smått i huset igen...

Så har här blivit smått i huset igen.

Nu är vi ett gäng finfina dunbollar som bor här på köksbänken hos husfolket. Det är inte så dumt och vi har det på det hela taget riktigt skönt.

Vi tänkte berätta lite om vår tillkomst. Då ju bilder säger mer än ord och kackel visar vi historien så här:

Här nånstans runt hörnet görs vi. Bilder från det visas inte på denna sida då de väl närmast är att betrakta som barnförbjudna...

Här, i fähusets värpreden, värps vi...

Hit, till den av Husfar snickrade och husmor dekorerade, äggalådan, bärs vi...

Och här förvaras vi...

tills dess att vi i husmors favoritäggakorg, eller i den mer praktiskt orienterade husfars äggaflak, bärs in till sterbhuset...

Några av oss placeras här i äggkläckningsmaskinen...

Efter 21 dygn kläcks vi. Förhoppningsvis.

Och sen är vi tillbaka...

i Husmors favoritäggakorg

O här bor vi nu på köksbänken hos Husmor och håller henne sysselsatt hela dagarna med vårt kvitter och rop på mat och vatten.

Så småningom flyttar vi från sterbhus till fähus och ut till de stora hönsen. Det ska bli spännande. Som att gå från den lilla byskolan till högstadiet i Staden.

Men vi ska vara ännu en tid här i köket och förgylla tillvaron för kära Husmor med vårt kvitter och vår näpna uppenbarelse...

Mickans Tänkvärdheter...

Trädgårdsmöblerna inkörda-nästan...

Nu har vi höstat i trädgården och alla möbler är inkörda.

Sånär som på ett par stolar invid kökstrappen där det kan vara skönt att ta med sig kaffekoppen och sätta sig en stund om vädret så påbjuder.

Men där får inte JAG plats...

Mickans Tänkvärdheter...

Lite motvikt till föregående Tänkvärdhet...

Brunsttider...

Husfar är inte alltid butter. Om nu någon tillnärmelsevis fått det intrycket (hur i all världen man nu skulle kunnat få det) Det finns några saker som roar honom jämte väderleksrapporten, Grållen och Grävaren. Det är att möta vilda djur ute i skogen. Vildsvin, rådjur, grävlingar och älgar.

Igår kväll kom han in i köket och var på särdeles gott humör. Under ivrigt viftande återberättade han om ett möte han just haft i skogen. Med en älgtjur och en kviga. Tjuren hade rört sig oroligt i vida cirklar kring kvigan under det att han utstötte sina karaktäristiska nasala ljud.

- Du sulle sett, sa han upphetsat, du sulle vatt mä!

Husfar berättar vidare om mötet med skogens konung. Om hur han, älgtjuren, nu har bråda tider eftersom brunsttider råder för honom och hans långbenta bekanta.

Husfar har av någon anledning lärt sig att låta precis som en brunstig älgtjur. Detta demonstrerar han gärna, och ofta, för mig. Jag hoppas och tror att det sker i något slags underhållningssyfte. Något annat har jag svårt att föreställa mig…

- Du sulle hört! Du sulle sett hur han ble när han hörde me, sa Husfar stolt.

Och så förevisade han igen.

Han höjer de långa armarna upp mot ansiktet, kupar bägge händerna på var sida om näsa och mun och trycker samman näsryggen med pekfingrarna samtidigt som han kupar händerna runt munnen.

Och så brölar han. Stötvis, nasalt, högt. Förfärligt. Om och om igen.

Hundarna stirrar räddhågset ett ögonblick på honom innan de försvinner iväg till något tryggt hörn, långt från Husfar som leker brunstig älgtjur. Katterna klöser på dörren och vill ut. Själv tvingas jag stå kvar på köksgolvet, lyssna, tappert le och försöka se intresserad och deltagande ut.

- Du sulle sett, tjuren ble pesis stållet – han tyckte INTE om när jag bröla som e brunstig älgtjur.

- Det är det INGEN som gör, undslapp det mig.

Det var inte vidare smart av mig. Ljuset i Husfars tindrande ögon släcktes, hans imponerande inlevelseförmåga likaså.

Men replikförmågan - den hade inte gått förlorad.

- Nä, men så går di ju i gall mä, di gamlaste o leaste korna med stora isterbukar…

Mickans Tänkvärdheter...

Välkommen på FRUNTIMMERSFRUKOST!

Det finns en devis som säger ”Bra karl reder sig själv”. Alltså att man själv får fixa, dona, ordna och rådda med saker om något ska bli av.

Så är det nästan alltid på landsbygden. Här är det sällan som stekta sparvar kommer flygandes. Men mer frekvent flyger här ju levande sparvar! Något jag tycker är avsevärt trevligare och anlessare än de mer artificiella halv-, eller helfabrikaten. (Anlessare är förresten ett slags lokalbonnskt uttryck för angenämare/annorlunda)

Så vill man att det ska hända något kul och anlessare här ute i skogen så får man helt enkelt se till att det händer!

Jag har en fantasisk grannfru som alltid är sprallig, kul, engagerad, orädd, positiv, duktig och väldans kreativ. Grannfrun och jag har bland annat ordnat två FRUNTIMMERSFRUKOSTAR tillsammans. Nu gör vi det en tredje gång.

Tredje gången gillt!

Runt 130 fruntimmer ska snart samlas i Nävelsjö bygdegård för att smörja kråset - såväl lekamligt som själsligt. En och annan inredningsdetalj och julklapp lär också införskaffas från bygdens fingerfärdiga konsthantverkare. Själv kommer jag kanske bjuda på något litet kåseri...

Men mest ser jag fram emot att man under Fruntimmersfrukosten ju ska få lära sig att fokusera rätt här i livet, kommunicera bättre, bli mer positiv och bli gladare!

Shitpåmmfritt, så himla bra!

Jag var trallande glad nu i veckan då hela konceptet för höstens Frunimmersfrukost var klart. Förtjust och förväntansfullt utropade jag till Husfar;

- Efter det där föredraget kommer jag kanske äntligen hamna på rätt köl i livet!

Utan att ens lyfta blicken från Bladet sa han:

- Dä sulle ja inte huppas på um ja va du. När stora valar strandat redit finns sällan nöet hupp...

Varmt välkommen den som kan och vill!!!

Mickans Tänkvärdheter...

Bre-rövade märrar...

Här på Gården inleddes dagen med hovslagarbesök.

Han är tapper, min hovlagare, som fortfarande vill komma hit och verka mina kolosser till märrar. Husfar, och möjligen hovslagaren, anser att märrarna är stora, tunga, tjocka, lata och rätt så istadiga, envetna och egensinniga.

Jag däremot, tycker de helt underbara, älskvärda, vackra, intelligenta, personliga, målmedvetna, lyhörda och kommunikativa.

Rejäla, stora och mulliga, ja visst, men det är ju en del i det vackra. I alla fall vad märrarna anbelangar…

Nåväl, igår aviserade Den Tappre Hovslagaren, via sms, att han skulle komma till Gården i arla morgonstund. Det gjorde att jag vaknade redan vid fyrasnåret med en plötslig och glasklar insikt att hästarna snarast måste in i stallet! Hovar och hovskägg måste för tusan hinna torka. Jag vill ju för allt i världen inte förarga Den Tappre.

Jag steg genast upp för att gå ned i Ängen, hämta märrarna och ta hem dem till stallet. Men de båda är, precis som jag, högst ovilliga att gå i Ängens steniga och ojämna våtmark i mörker. Så att de skulle komma frivilligt var inte ens att tänka på. Men hur i jösse namn skulle jag hitta dem?

Även om det bar emot så tarvade situationen hjälp av Husfar. Sagt och gjort. Denne väcktes ur sin Husfaderssömn och med mjuk inställsam röst framlades ett, i mitt tycke, oansenligt litet önskemål.

- Jo, hästarna måste in, tror du att du kan sätta dig i Volvon och åka lite fram och tillbaka längs häradsvägen medan jag går i ängen så kanske jag kan få syn på märrarna i strålkastarskenet?

Om jag säger att Husfar blev allt annat än glad så uttrycker jag mig lite mer politiskt korrekt än om jag skulle återge om vad han verkligen uttalade och vad kroppsspråket med all önskvärd tydlighet uttryckte.

Men under hotet att hovslagaren kanske skulle bli så vred över det blöta hovskägget att Den Tappre slutade verka Gårdens märrar och att denna lott i så fall skulle falla på Husfar själv, kapitulerade han omedelbart.

Under ihärdigt surt muttrande och svärande hasade han ut sig till maskinhallen och kröp in i Volvon. Sen körde han planlöst och irriterat hit och dit längs häradsvägen.

Och si, där stod märrarna!

Husfar åkte hem och lufsade in i köksvärmen medan jag och märrarna gick hemåt på ängen, strax intill vägen. Jag gick inklämd i mitten mellan mina stora sömniga märrar. Vi tre lunkade hemåt i skummet.

En bil kom förbi nere på häradsvägen och för ett ögonblick befann vi oss i dess ljussken. Men strax blev det åter mörkt och stilla.

Efter några timmar kom hovslagaren och verkningen gick förvånansvärt bra. Märrarna var ovanligt samarbetsvilliga och Den Tappre blev inte vred, trots att hovarna inte hade torkat.

Hela dagen har jag varit glad över detta! Tills för en stund sedan. Då Husfar kom hem.

Redan när han kom gåendes på trädgårdsgången kunde jag se att han var altererad. Rörelserna uttryckte brådska och upprördhet. Mina intryck visade sig stämma. Han hann inte ens få igen dörren efter sig förrän han grinigt utbrast;

- Sä inte att du köpt e häst te?

Jag stirrade på honom.

- Va i allsinnda menar du, frågade jag förvirrad.

- Jag feck höra ryktesväjen att nöen hade vassnat tre bre-rövade märrar nere i Änga på månnen…

Mickans Tänkvärdheter...