Idag har vi roat oss med lite ankbad. Ja, det var Badankan Anki som roade sig med badande. Jag roade mig med kameran medan Husfar fick utgöra en hjälpande hand. Möjligen inte fullt så roande.
Att Husfar får utgöra den stöttande och hjälpande handen är förvisso inget ovanligt eftersom han ofta får göra insatser av hjälpandehand-och-reda-upp-situationenkaraktär i och med att gården råkar vara försedd med en, förvisso gladlynt, men ack så förvirrad husmor.
Men idag var det dock inte husmor utan lilla Badankan Anki som tarvade en hjälpande hand.
I takt med att Badankan Anki har vuxit (och det har hon minsann gjort med besked) har hon fått bada i allt större dammar. Idag var vi i "neredammen" där väl mest just bara hon kan tänka sig att bada...
Å andra sidan var hon nog inte heller så himla hurk på badandet i densamma för ganska omedelbart kom hon uppklivandes med stora steg som vore hon förskräckt över något! Och det var hon nog också. För på den duniga lilla magen satt inte mindre än tre (!) blodiglar.
Detta tyckte inte Badankan Anki om utan tog sikte på Husfar som släntrade förbi på någon av sina många sökanderäder efter verktyg vilka lille F sannolikt burit iväg och placerat på något, i hans tycke, synnerligen snillrikt ställe.
Husfar förbarmade sig och befriade Badankan Anki från sina ovälkomna iglar på magen varpå hon sedan ställde hela sin tillit till honom. Smeksamt satt hon och putsade sin våta fjäderdräkt intill honom. Knapprade lite då och då på Husfars hand vilken är tydligt bemärkt av allt ömsint och närgånget pyssel med sin nya stora (enda?) kärlek - Grävmaskinen.
Allt detta som utspelade sig framför mig tedde sig så rart att jag blev rent av lite mjuk i hjärteroten. Jag log och flinade och knäppte frenetiskt med den stackars kameran.
Med något som möjligen, möjligen, möjligen kunde liknas vid ömsinthet, betraktade jag Husfar.
Men så vände sig Husfar mot mig och sa:
- Du sulle kanske ta o huppa i dammen du mä? Jag har hört att blodiglar di annvänns te å bota både mentalsjukdomar och övervikt...
