Till minne av min vän

Lasse Kjellberg

In memoriam

Medan livet levs och dagar blir till månader, år och decennier sker våra möten med det oåterkalleliga slutet allt oftare. 

Åldriga familjemedlemmars livslågor falnar och släcks. Grannar faller ifrån. Gårdar förlorar sina omhändertagande åldermän och ålderskvinnor. Vänner rycks bort mitt i sin livsgärning.

Man tvingas hitta förhållningssätt. Finna ett slags beredskap att leva med sorg och saknad. Klara av att ta emot besked. Men när jag fick besked om att Lasse var död, hade jag inget av detta. Total chock och förvirring. Oförstående. Tårar. Tårar. Tårar.

Världen har förlorat en genuin konstnärssjäl. En formidabel kreatör. En sann naturälskare. En generös och vänlig man. En sensitiv och receptiv medmänniska. En humoristisk, småtokig och oförutsägbar vän. En känslig och inkännande förtrogen. En kärleksfull och omhändertagande son. En intelligent och intressant person. En uppmuntrande och påhejande konstnärskollega.

För mig var Lasse hälsan och friskheten personifierad. Stark och rörlig med schvung i steget. En simmare. En bergsklättrare. En jägare. En vandrare. En globetrotter. En stigfinnare. En äventyrare. En livskonstnär med en livslåga i paritet med en vulkan under fullt utbrott. Outsinlig. Osläckbar.

Men alldeles nyligen började Lasses livslåga plötsligt att flacka. Ett flackande som övergick i falnande. Snart var livslågan transformerad till en liten pyrande askhög som för några dagar sedan helt slocknade.

Och det är det som är så obegripligt. Så ofattbart. Så svårt att ta till sig. Att Lasseman är borta.

Lasse fattas mej. Lasse fattas oss. Familj, släkt och vänner. Lasse fattas motorsågen och penslarna. Strömmahult och Emån. Havet och stranden. Smålands skogar. Skånes slätter. Världen.

Jag finner tröst och tillit i tanken att hans ande nu svävar fritt. Inte genom tillfälligt öppnade portar till ett himmelskt hem. Portar och stängel är inget för Lasse. Frihet är och var hans signum.

Framför mig ser jag Lasses ande lekfullt dansa fram över åkrar och ängar. Ovan skogar med vajande grenverk. Betrakta lövträdsstammar med uppmärksamma skulptörögon. Fara fram längs stigar som bara trampas av klövar och tassar. Stilla åse skälvande rådjur i ett hemlighetsfullt skogsbryn. Följa solkatternas lek i Emåns strömmande vatten mellan betade mader. Stanna här och var i skimrande gläntors mossbelupna stenar.

Syner och tankar som tröstar lite. Lindrar en smula. Men saknaden efter Lasse råder inget på. Tomrummet han lämnar efter sig kan nog aldrig fyllas.

Är djupt tacksam för många års vänskap. Känner mig priviligierad som fått vistats i hägnet av Lasses omsorg, kärlek och värme. Tacksam för delade förtroenden. Tacksam för Lasses tillit till, och intresse av mina fotografier och texter. För ömsesidig respekt för, och uppmuntran av våra respektive konstnärskap.  

Jag är också oerhört ödmjuk i vissheten att Lasse hann få veta att hans dröm blev en sanndröm. För den allra sista gången vi pratade med varandra berättade Lasse, till min stora förvåning, att han en natt för många år sedan, hade drömt att jag gjorde böcker för barn om djur och natur – ja, han var verkligen oförutsägbar, Lasseman!

Intresset för djur och natur förenade oss båda. Utgjorde en gemensam plattform. En stadig sådan ty vi hyste båda en stor patos för, och en stor kärlek till djur och natur.

Och det fortsätter vi göra! Jag, ännu i min livs gärning, Lasse som en fritt svävande ande.

En ande som behagfullt vilar på en bädd av solvarmt gräs i en sluttande torrbacke. Som med ett vippande timotejstrå i mungipan njuter av den omgivande skogens dofter, av vajande grenverk med skönsjungande fåglar däri. Som ler upp mot molnens ljudlösa färd inunder himmelens sommarblå plafond.

Kanske bestämmer han sig för att en dag fara dit upp, sätta sig på ett av de bländvita molnen och låta sig svepas med. Bort. Mot nya marker. Nya upplevelser. Nya äventyr.

Precis som han alltid har gjort …