Avsked från livet...

I ett par dagar har jag spelat gamla läsarsånger här hemma. Det började med att en äldre man kom hit och ville ha min hjälp att marknadsföra ett event. Söndagen den 3 juli bjuder han och andra sångglada vänner in resten av världen till Nävelsjö Bygdegård klockan 15 då man ska sjunga gamla läsarsånger tillsammans. 

Jag började gnola på Ovan där och Pärleporten och letade upp en helt helt underbar skiva som jag har i min ägo, Frälsningsarméns skiva där massa olika artister gör personliga (och helt underbara) tolkningar av gamla klassiska läsarsånger.

Och plötsligt kom de. Minnena. Övermannade mig totalt. Allt blev så tydligt.

Nu har jag satt ord på allting och här delar jag med mig av mina minnen till er, fina godhjärtade rara följare. 

Klicka här och lyssna på sången under tiden du läser.  PÄRLEPORTEN

Pärleporten. En sång som minner mig mycket starkt av en oerhört sorglig händelse som för mig är förknippat med väldigt stora sinnesrörelser.

Mitt i allt det sorgliga finns även starka strängar av en stor gåtfullhet. Något mäktigt och överdådigt. Ogreppbart.

Och någonstans i allt detta virrvarr av starka känslor, av vemod och avsked finns också inslag av något skört och vackert.

Jag pratar om när jag följde en fin och nära vän på dennes resa bort från livet in i döden. Eller reste min vän in i ett annat land. Kanske in i Pärleporten. In i en annan tillvaro. En ytterligare dimension som jag inte vet något om.

Endast min vän vet vad som skedde bortom det branta backkrönet där jag stannade kvar medan min vän oundvikligen fortsatte vägen fram och efter att vännen försvunnit bortom krönet stod jag ensam och gråtande kvar och försökte förstå, försökte greppa, ta in det som hände under mitt huvud där jag låg med mitt huvud på min väns bröst medan hjärtat slog saktare och saktare för att sedan upphöra helt.

Men låt mig ta det från början.

Jag var skör.

Ledsen och vilsen efter att hastigt ha förlorat min mor, älskade mor Ninni. Jag var mycket framme vid mors grav och ville alltid ha att ett ljus skulle brinna där. Plötsligt började jag märka att det var någon mer än jag som var där och tände ljuset. När jag kom ibland var ljuset redan bytt och ett nytt ljus stod med stark låga i lyktan.

Så småningom träffade jag personen som gjorde det och personen började sakta komma in i vårt liv och blev en vän till familjen. Vännen hade ett mycket gott hjärta men en vilsen själ, men vännen ville gott, mycket gott. Nästan lite för mycket gott, kunde det kännas ibland.

Vilsenheten i min väns själ gav inte med sig. Drog och slet, gnagde och grävde. Jag försökte räcka till, men uppenbarligen inte tillräckligt.

En dag ringer man mig från sjukhusets intensivvårdsavdelning. Där låg min vän. Vid liv. Men ändå inte. Livet var på väg att lämna vännen, som själv valt att avsluta sitt liv.

När man ringde mig från sjukhuset sa man: ”Din vän vill inte sluta än, din vän väntar på dig”.

Det var en lång resa till sjukhuset den gången. Fylld av bävan. Skuld. Förvirring. Sorg. Ilska. Rädsla.
Min vän var redan omklädd för sin sista resa. Rutig flanellskjorta och slitna jeans och det obligatoriska lyckotrollet av keramik i ett läderband runt halsen.

Jag satte mig på en stol alldeles intill det bleka ansiktet på min vän som andades med lätta andetag och slutna ögon. Så tog jag vännens hand med ena handen och smekte ansiktet med den andra, drog undan ett par hårslingor som fallit fram och så började jag prata.

Genast ökade andningsfrekvensen på skärmen, pulsen slog fortare och något omvälvande for genom min vän vars bröstkorg höjdes och sänktes fortare nu.

Jag pratade och sjöng. Jag skrattade och grät. Jag skämtade och var allvarlig. Jag nynnade och vyssjade. Men min vän kom inte till ro. Ville inte släppa taget. Var så medveten om min närvaro. Det vet jag.

Sedan sa jag de här orden:

 – Jag lovar att jag ska tända ljus på din grav, jag lovar. Så nu kan du sluta kämpa, du kan lugnt gå vidare.

Då tar min vän ett djupt andetag.

Ett enda.

Som en suck. Och inget mer.

Allt är tyst.

Alldeles, alldeles tyst.

Jag blir först rädd, ja skräckslagen, skriker och gråter.

Men sköterskorna finns genast vid min sida, håller mjukt men fast i mig, viskar mjukt att jag ska följa min vän hela vägen.

– Så, så, Mickan, lägg dig och lyssna här, sa sköterskan och tryckte varsamt ned mitt huvud så att jag låg med örat och kinden på min väns bröst.

Där stillnade jag. Kom till någon slags ro. Och där, med huvudet mot vännens bröst följde jag med.

Jag både hörde och med hela mitt väsen förnam hur hjärtat slog långsammare och långsammare för att sedan inte längre slå alls.

Sedan blev hela rummet stilla.

En vacker tystnad. En stillhet. Något magiskt.

För jag vet att min väns själ redan hade smitit ut genom några springor och var redan på väg till körsbärsdalen.

Där vill jag tro att vännen fortfarande är - men utan den gnagande vilsenheten i själen.

Litet senare anslöt fler människor och vi tände ett ljus, stod intill varandra och för vår vän sjöng vi tillsammans:

Som en härlig gudomskälla,
rik och mäktig, djup och stor
är den kärlek, nåd och sanning
som i Jesus hjärta bor.

Han har öppnat pärleporten
så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig
och bevarat mig som sin.

Under över alla under,
allt förlät han mig en gång.
Om hans underbara godhet
glad jag sjunger nu min sång.

Han har öppnat pärleporten
så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig
och bevarat mig som sin.

När en gång i livets morgon
till den gyllene port jag når,
då för Jesus stora kärlek
ock för mig den öppen står.

Han har öppnat pärleporten
så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig
och bevarat mig som sin.