torsdag 26 maj 2016

Bockar om natten...

Sjöröken som ligger strax ovan ytan håller på att lösas upp och drar sakta och ljudlöst bort ovan Lyckopölens blanka vatten. Ljuset är här i all sin kraft till skillnad från när jag vaknade av skällande råbockar som sannolikt gör upp om reviren här i skogarna.



Mini satte sig käpprätt upp och hennes små öron stod rätt upp. Mina stod rätt ut.

Efter ett litet tag kunde vi klara ut att det rörde sig om tre råbockar varav den med det grövsta och helt klart starkaste brölet var alldeles nära.

Jag tassade försiktigt upp, ville inte störa vare sig sovande hundar, kattmammor eller husbonden vilka alla så väl behöver sin sömn.

I fönster nummer två kunde jag så se råbocken med det starkaste lätet. Sikten var gråkornig, började så smått gå mot mjölkvitt vilket fick mig att ana att klockan var nånstans strax efter tre. Bocken gick till synes helt avspänd, nästan litet nonchalant en bit upp på åkern och betade av den frodiga och svulstiga markfloran.

Då och då höjde han huvudet och brölade med imponerande stämma, djup, bred, bestämd och stolt. En annan råbock, dold för mig, upplät sin stämma, men ljusare, gällare. Det lät som även denne stod ganska still eller åtminstone skrittade lugnt. Den tredje bocken, som befann sig längre bort, upp ovan Norragärdet eller möjligen in i Vråaskogen, han skällde gällt medan han rörde sig snabbt. Det lät som skällde ungefär vid vartannat galoppsprång. Nervöst, gällt, flyende. Så där höll de på, de tre råbockarna i natten.

Nyfikenheten drev på lilla Mini som stigit upp och kommit intill mig, jag tog upp henne i famnen och förklarade viskande vad som hände där ute i natten. Pekade på råbocken ute på åkern och när hennes öron plötsligt spetsades och kroppen spändes, insåg jag att hon fått syn på den hon också.

Lätet från den tredje springande bocken, blev allt mer avlägset för att därefter helt tona bort. Det verkade lugna, kanske glädja, de andra två bockarna som fanns närmare oss. Vi såg hur råbocken med det grova brölet nonchalant, kanske nöjd, eller rent av skadeglad, lojt skrittade uppåt och försvann upp mot Alekärret för att där möta en ny dag.

Han såg ut att gå in i den nya dagen med stolthet, förnöjsamhet och en ivrig längtan att fortsätta kämpa för det som nu väntar en ståtlig råbock uti hänryckningens tid.

Jag ska också möta dagen idag. Denna torsdag den 26 maj uti nådens år 2016.

Jag ska, liksom den furstliga råbocken, möta dagen med stolthet, förnöjsamhet och en ivrig längtan att fortsätta kämpa för det som nu väntar en frodig lanttant uti hänryckningens tid.

Idag öppnar jag dörren.
Idag går jag ut genom dörren.
Idag lämnar jag gården.
Idag möter jag världen.
Och människorna i den.

I have taken me through…

2 kommentarer:

  1. Mickan, du fantastiska, härliga lanttant! Ingen kan skriva som du!
    Inlevelsefullt, medryckande, ja det finns inte ord att beskriva dina framställningar med. Jag bara älskar att läsa det du skriver, och vilka bilder sen, konstverk!!!
    Stor kram på dej.
    Stefan

    SvaraRadera
    Svar
    1. åh Stefan!!!! TACK!!! Det var bland det finaste jag hört!!! Nu gjorde du verkligen en lanttant lycklig och glad - o lite lite stolt oxå!!!! PUSS O KRAM!

      Radera