måndag 8 augusti 2016

EXPLOSIONER BONNJÄVLAR O BANANFLUGOR!



Vi är ute på äventyr, jag och Husfar. Det är vi sällan. Och de få gånger det sker, så brukar vi alltid råka ut för något åt det mer otroliga hållet. Idag inget undantag.

Vi är på danska Sjelland: Ska just sätta oss och äta vår efterlängtade fina trerätters hotellmiddag när vi hör en fruktansvärd smäll, en explosion, en sprängning.

Då vi nu tagit oss utanför tryggheten hemma på gården i Kärr, och rent av lämnat såväl socknen som kommunen, häradet, länet och rent av landet, insåg vi genast att vi kan vara i händelsernas ovälkomna centrum av sprängningar, våldsverkningar eller andra otäcka attentat som sker. Mest då utanför Kärr som sagt.

Men smällen var oerhört stark, mark och byggnader skälvde och när jag tittade ut genom fönstret bakom Husfar, som satt med ryggen mot fönstret, såg jag chockade människor som höll sig för munnen och sakta vandrade upp mot händelsernas centrum.

Då jag då anade vart händelsernas centrum var, det vill säga vid platsen där vi parkerade vår bil, bad jag snällt Husfar att gå ut och titta.

Han dröjde länge. Till slut stod jag inte ut med att sitta som en panelhöna, en rejäl sådan, alldeles ensam i en restaurang sånär som på den danska flaggan som man glatt placerat vid vårt bord – och ENDAST vid vårt bord gick en dansk flagga att skönja – så reste även jag mig upp och gick ut.

Alldeles lagom för att bevittna en rasande Husfar som bråkar med en dansk bonnjävel (citat Husfar) vars enorma traktorsekipages vagnsdäck haft den (o)goda smaken att explodera just vid vår bil.
Explosionen gjorde att däckslamsor, järn och plastbitar med stor kraft och spridning flög åt alla håll, vår bil intet undantaget och därmed orsakade revor och rispor i både vår och andra bilar.
Husfar tog upp en liten, men högljudd, diskussion med bonnjävlen i fråga. Sa:

-                           Ge mig femhundra så kan du åka, så skiter vi i det här.

Nämnde bonde, som nu och för alltid i vår familj kommer gå under namnet Bonnjävel, skriker uppbragt på danska att:

-                           Jag har väl för fan inte femhundra kronor på mig (eller om han sa nånting med firs, tyve eller ters eller vad sjutton de har för märkliga benämningar när de räknar)

-                           Men du kan få en femtilapp, skriker han sen åt Husfar och viftar med en skrynklig sedel.

Husfar, som ju själv är lite av en bonde och ilsk och grinig och alla andra möjliga epitet man kan applicera på en vresig småländsk bonnjävel, blir indignerad å det grövsta och skriker tillbaka:

-                           Den kan du behålla, din snåle bonnjävel, åk o köp dig ett redigt däck istället.

Sen lommade han tillbaka igen och vi försökte tappert börja om vår så kallade romantiska kväll.

Det gick inte så bra. En halt och lytt karl med krycka kom in och satte sig vid bordet bakom och denne karl måtte ha tömt hela den lilla behållaren med med gratis Eue de cologne som hotellet bjuder sina gäster i respektive badrum. Jag fick astmakänning av den starka parfymdoften och började väsa och päsa.

I samma ögonblick fick jag syn på en bananfluga i mitt vinglas som tränade bröstsim, bananflugan alltså, inte vinglaset. Bara sekunder senare dök en kusin till den första bananflugan ned i Husfars vinglas. Vi är ju vana vid såväl flygfä som fjäderfä så vi tog bara tappert upp flugorna ur glasen och fortsatte smutta på vårt vin.

Men när jag fick en tredje bananfluga i mitt vinglas härskande även jag till, och klagade litet till den kvinnliga servitrisen. Och si, jag fick ett nytt glas vin och just som jag skulle vända mig mot henne och försöka fira av ett älskvärt leende, lutade hon sig fram, satte demonstrativt en tallrik över mitt vinglas och sa kärvt.

–                          Mot flugor…

Mitt älskvärda leende kom helt på skam och damen lämnade oss med smattrande skor mot hotellets hårda golv.

Husfar Göran satt fortfarande och muttrade surt över bonnjävlen som inte hade råd att köra med vettiga däck.

Oomkullrunkeligen var vår kväll till ända. Tvivelsutom. Den enda som kvarstod var att retirera till hotellrummet, till vår egen avskilda tvåsamhet och till den sköna efterlängtade sömnen. Helst utan drömmar om vare sig explosioner, bonnjävlar eller vinbadande bananflugor.

Ja du milde. Tack o lov att vi ska hem redan i månn…


Gonatt!  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar