onsdag 10 augusti 2016

Poliser o hederlig bakglädje...

Hej på er godingar! 

Hemma igen!

Kom hem till byn redan vid åtta igår kväll efter ett och ett halvt dygn borta från tryggheten i skogen. Det första jag gjorde var att klä av mig och sätta på mig särken. Underbart skönt!

Rufsade te håret a la Plupp och gick ut. Ställde mig bredbent och barfota ute i gräset på redig småländsk torparjord och djupandades med en glad och yster tasspatrull rännandes runt fötterna, ömsom gläfsandes, ömsom jamandes. Kel, puss, kram och kärleksbetygelser utbyttes – mellan mig och djuren alltså…

Jag hörde grannbönderna köra med sina traktorer, grannbönderna som varken jag eller Husfar vågar kalla för det där skällsordet kring denna yrkesgrupp, det där ordet som hätskt uttalades, inunder viss affekt, det får man väl ändå tillstå, då vi befann oss i vårt grannland söderut.

Dagen var ovanligt lugn för att vara vi, bara några smärre incidenter. Men den incident som avslutade dagen får mig fortfarande att rodna…

Först körde vi till fel stad i Tyskland, det finns förbluffande många städer som heter något med …burg. Men efter upprörd s k informationsöverföring med ett visst inslag av skuldbeläggande oss två emellan, kom vi överens om att vi skulle försöka agera som vuxna och normala människor och därmed betrakta de extra milen, och den extra tiden, som någon slags sightseeing. 

Vi försökte intala oss själva att det är just sådant här som vanligt folk gör när de är på semester, alltså åker omkring och glor. Men eftersom vi aldrig varit på semester kan vi förstås bara gissa oss till att så är fallet men hur som helst så lugnade vi oss och lät oss tiga still.

Fann rätt butik i rätt Burg och inhandlade det som inhandlas skulle. På vägen tillbaka upp mot Helsingör fastnade vi i den osannolikt intensiva och täta trafiken förbi Köpenhamn. Vi satt där stilla på vägen som bestod av otroliga FEM filer bara i vår färdriktning. Men plötsligt fick vi i all hast tillskapa sex filer när blinkande och tutande utryckningsfordon skulle ta sig förbi oss. Jag kom på mig själv att hålla in magen när de for förbi, som om det skulle ge större utrymme på vägen, det brukar nämligen hjälpa föga när jag försöker hålla in den kroppsdel som ju av olika skäl utvecklats mer till att vara ett yttre organ och inte ett inre…

Hur som helst. Vi fick visa passen i Helsingör och när vi äntligen var på svensk mark igen var det åter dags. De flesta svenskreggade bilar fick åka förbi men vi blev invinkade. Så klart.

Husfar vevade ned rutan varpå en ung och rackans snygg polisman stack in sitt fagra anlete och bad om passen. Han tog dem i sin hand och tittade nogsamt ned på våra infogade nunor där vi mer liknar avancerade förbrytare än ynkliga småländska bonnjävlar.

Sen tittade han på alkoholen bak i bilden och sa:

- Får jag lov och fråga vad ni ska ha det där till, sa han och nickade menande mot lådorna.

Husfar, som satt vi ratten, sa mest ingenting utan verkade mest fokusera på att krama ratten. Jag, som satt bredvid, hävde mig fram över Husfar. Log lite ”rädd-för-auktoriteter-fånigt” med mitt klotrunda ansikte och sa kokett.

- Åh, det där. Det är bara till ett boksläpp. 

- Jag ska snart släppa min åttonde bok och då ska vi ha lite releasefest och trevligheter.

Han tittade på det grötfatslika flinande ansiktet, som råkade vara mitt, och som sakta blev allt mer blankt och blossande, och så sa han.

 Öh, jaha minsann, en bok?

Som om det var en av de ovanligare ”ursäkterna” som de mönne alkoholtransporterande svenskarna brukade ange som skäl.
 Okej, ett boksläpp alltså.

- Får jag fråga vad boken heter?

Nu gick min röst ofrivilligt upp ännu en oktav och ansiktet blev ännu ett par nyanser rödare och blankheten övergick i pärlor av svett.

- Hihihi, fnissar jag nervöst likt en ung tonårstjej framför Erik Saade.

- Boken heter Mickans bakglädje…  

Polisen tittar konstigt på mig, blinkar till och en snabb och nästan omärklig huvudskakning går att skönja, som om han tror sig hört fel.

- Vad sa du att den hette? 

Jag skruvar mig en aning bak säkerhetsbältet som skavde bland volangerna.
Sa, en aning tyst kanske.

- Mickans bakglädje

Han tittar klentroget på mig och frågar mig ännu en gång, som för att försäkra sig att han hört rätt:

- Bakglädje???

Han tittar hastigt ned i passet igen. Tittar upp på mig. Tillägger.

- Jaha, du heter ju Mickan ja…

- Hm….

Tvivlande.

- Så boken handlar om din bakglädje???  

Husfar tittar stint rakt fram, kramar ratten så hårt att strecken på knogarna blir vita. Käkarna arbetar så tydligt att dess malande muskelrörelser tydligt syns under huden.

Jag svettas nu ymnigt. Känner att resonemanget håller på att bli tokigt. Tänker försöka förklara.

- Ja alltså. Vanlig hederlig bakglädje.

- Alltså. Boken handlar om ren och skär bakglädje alltså.

Det blev inte bättre.

Inte alls faktiskt.

Polismannen tittar på Husfar, på mig, tittar ned i passen, som för att titta hur gamla vi egentligen är, tittar upp på oss igen.

Husfar möter inte hans blick, men det gör jag, om än blossande röd med ett dumt flin mitt i plytet
.
Polisen håller andan, som han försöker bestämma sig. Det gör han.

Han stänger ihop passen med en liten smäll, räcker in dem i bilen, sträcker sig förbi Husfar och räcker dem över till mig och säger med en röst vars tonfall jag har svårt att tolka.

 Jaha, då får jag väl önska lycka till med den där boken om hederlig bakglädje.

Jag kråmar mig och åmar mig.

- Fniss, fniss, fniss, hihi, hihi. Tack så mycket, hasplar jag ur mig. 

Medan polisen han tar ett par steg tillbaka för att släppa fram oss säger han med en illa dold munterhet.

- Hoppas den där boken säljer bra.

- Å att det kommer mycket folk…

Jag rodnade hela vägen hem. 

Inser indignerat att detta är inte första gången som det kommer bli undringar och fabuleringar kring namnet bakglädje…

Hederlig bakglädje…



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar