Hemma!

Så är jag då hemkommen till gården igen efter dryga veckan på lasarettet. Delade känslor men nog mest positivt. Men det går så fort och plötsligt att man nästan inte riktigt hänger med. Ena stunden låg man med intravenös antibiotika i armvecket, syrgas i näsan, dunderhuvudvärk pga  skyhögt undertryck fastän klockan bara var 05.30 o man inte gjort ett skapandes grann - och så bara ett par timmar senare kopplar man bort syrgas, drar ur kanylen o ersätter antibiotikan med tabletter, säger tack o hej , skickar med blodtryckssänkande medicin hem o säger att jag snart kommer bli kallad t Vetlanda Vårdcentral för uppföljning. 

Öh, ja, jo... Jaha...

- Ja tack o hej sa jag med, krängde av sjukhusskjortan o på med Gudrun Sjödéntunikan, stack armen under Husfars o så gick jag på litet darriga ben med honom ut i friska luften, hörde och kände hur snö knarrade gott under sulorna medan jag, ännu i armkrok med maken, tog mig till bilen. Först for vi till Apoteket o hämtade en nästan löjligt imponerande mängd medikamenter, gav med ett trött leende några sedlar till tiggaren utanför o så for vi hem. 

Här hemma väntade fådda blomster o julgrupper, en naken julgran, en översiggiven Gråtomte samt några ödsliga julklappar likt en liten vemodig erinran om den julhelg som visst har passerat sedan söndagen innan jul då tant blev sjuk. 

Djuren sällar sig bums intill sin Matmor o det råder ingen hejd på visad kärlek o tillit! När Husfar släppte av mig utanför huset satt ankorna ute på isen i vintersolen, jag pratade några ord med dem o berättade att jag nu var hemma o inte tänkte lämna dem igen. De lyssnade och lade, likt räven som lyss på möss under snön, huvudena på sned för mina olika tonfall. Efter en stund då jag tittade ut var det tomt ute på Lyckopölens is men då jag öppnade köksdörren fick jag förklaringen - de hade allesammans traskat upp till farstutrappan o satt där o väntade på mig o då jag öppnade sa de unisont: 

- Välkommen hem Matmor - vi har saknat dig! Jag sprack upp i ett vargaflin (tyvärr inte använt på ett tag) o snattrade tillbaka något om att även jag har saknat dem. 

Nu sitter jag uppkrupen i soffan under filten med raggsocksbeklädda fötter o kissen Grålle i knäet. Hundar, nöjda över att flocken är komplett, snarkar i stolen intill, vindspelet på verandan spelar sällsynt vackra toner som ackompanjeras av taktfasta slag i flaggstångens lina som, en aning för slak, slår hårt mot stången i vinden. 

En blek men lågt stående, vintersol ger långa skuggor upp över Stuvegärdets vall, ojämn o märkt av sommarens nedgrävning av 600 meter jordvärmeslang. 

Ett o annat dovt sprak o knäppande hörs från vedspisen vars lucka jag stängt. I övrigt är här alldeles alldeles tyst - vilket jag storligen uppskattar. 

Sonen har varit förbi o kramat sin trinda moder som började gråta av rörelse. 

Grät av rörelse o känslor gjorde jag även en tidig morgon ( kanske Julaftonens?) då en man, mitt i sin gärning och klädd i sina ambulanskläder, kom upp till min sjukbädd och smekte mig så rart över kinden och önskade mig god bättring o god jul. Jag var lite febervimsig men stammade fram nåt slags tack för hans fina gest att ta sig tid att leta reda på, och komma upp till, mig. 

Då svarade han

- Klart jag vill titta till dig - du gör alltid så mycket gott för oss andra så det känns bara bra om vi kan få ge nånting tillbaka till dig... 

Då svämmade både mitt hjärta och mina ögon över... 

Känner i detta nu en stor tacksamhet gentemot Höglandsjukhusets vård o behandling, vårdpersonal och rumskamrat Gunilla. 

Och ni, mina fina fina läsare, ni är helt fantastiska och mängden brev, mess, vykort, hälsningar, inlägg, omsorger och positiva energier ni gett - och ger - mig betyder oerhört mycket. Jag menar det uppriktigt även om jag varit dålig på att svara 😔

Oops nu, kära vänner, nu kom posten o jag fick ett paket!!!!

Av den utomordentligt vackra handstilen, de fina frimärkena och den illustra förpackningen anar jag vem givaren är 😘

Rassel o Rossel, Snörvel o Snark! 

Er Mickan