Först tittar jag ut mot väster, ser om solen ännu träffat några trädtoppar i Lövängen
Sedan vänder jag på huvudet mot söder och kollar läget i Lyckopölen. Hur ser vattenytan ut. Regnar det? Är där några vågor? Hm... Om ja, är vågorna så stora att det är fåglar där eller är det små, så är det från de älskande grodorna.
Sedan tassar jag ut i badrummet och kollar då rakt nordöst och ser om solen ens börjat försöka resa sig ovan horisonten. Och så bedömer jag då också om det är en soluppgång värd att fotograferas.
Och si, härom morgonen var det just så. Jag fick en aning om att soluppgången skulle bjuda på ett fantastiskt färgsprakande scenario.
Wiiiiiii, ingen tid att förlora tänkte den sömndruckna Lanttanten och rusade nedför trappen, greppade kameran, stoppade fötterna i storstövlarna, busvisslande på Tasspatrullen och så gav vi oss iväg på soluppgångssafari.
Jodå, nårra fina foto blev det. Sen vidtog vanliga sysslor i stall och fähus, fodring, mockning, diskandet av massor av vattenbingar och fodertråg, häva ned hö och bära in hö i famnen. Så när jag fyllde på vatten ute i tunnorna fipplade jag lite med slangen och blev blöt om benen.
Du milde!!!!
Först då gick sanningen upp för mig!!!
Jag hade ju glömt att gå in och byta om efter den hastiga utrusningen från huset för att jaga soluppgången!
Jag hade gjort gårdens alla morgonsysslor i särk och pyjamasbyxor!!!
Tack o lov att ingen kom förbi den morgonen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar