När orken tryter ibland...

Jag får börja med att vädje om er förståelse för att jag ibland inte orkar skriva. Och tack för era oroliga frågor och goa meddelanden ni har sänt mig under min tystnad. Men ibland finns varken orken eller viljan att skriva. Men nu ska jag sätta mig och plita lite. Har tänkt ljus intill mig, plockat en bukett långskaftade vitsippor, satt på lite musik, har tröja, fleece och väst, trots att jag eldar i spisen.

Våren och värmen håller minsann hårt i tömmarna för det skenar inte precis. Inte för att det måste skena men jag längtar intensivt efter lite mjukare och mildare vindar. Jag drar mig för att gå ut när det är kallt, håller mig inomhus i varma kläder och tjocka raggsockor. Sitter mest i mitt kök där jag inte sällan eldar i spisen. Och så blir jag lite deppig och när jag blir deppig blir jag introvert och orkeslös och tar mig inte för något alls i stort sett. Och då väcks självföraktet inuti, just likt björnen vaknar i sitt ide. Jaja, det är inte alltid enkelt att leva...

Många månader har flutit på ungefär det här viset med många tårar, sorg, saknad, tvivel, grubblerier, rädslor, trauman men också med dagar av hopp och framtidstro, lite inslag av äkta glädje också ibland! Tack och lov. Men visst saknar jag den gamla Mickan som var glad, hade energi och var kreativ och förhållandevis orädd – jag vill inte vara denna trötta, håglösa, åldrade tant som räddhågsen och tystlåten sitter och grunnar över livets mening.

Kanske hittar jag henne igen – den gamla Mickan? Eller så gör jag inte det. Det kanske inte heller är meningen? Var sak har sin tid, heter det ju…

Men jag tycker om er – vill bara säga det, även när jag inte skriver…

Nu önskar jag en fortsatt fin onsdag!

Mickan

Ps. Jag kommer snart återkomma med glädjande spännande nyheter – och bilder!!!!! De ni! Kram Ds