Vi hade en rolig men aningen stimmig fotosession, för vi omgavs hela tiden av massor av kunder och massor av byggjobbare (jodå, Stefan bygger om och ut och till…) så när vår fotosession var klar så övergav jag alla initiala tankar på bunkring och proviantering för egen del, och rusade istället ut från min favvisaffär o min favvisgroshandlare, svettig o stirrig. Ja, jag alltså, inte grosshandlarn...
Hur som helst, på min hastiga ”flyktväg” bort till min bil mötte jag en liten rar man och hans kundvagnskörande lilla hustru.
Plötsligt sätter den rare mannen upp handen mitt framför mig, säger: STOPP!
Jag stannar i pur förvåning!
Han säger. ”Är du Mickan Thor?”
”Öh, ja…. Dä ä ja..., svarar jag förvirrad, fortfarande genomsvett med gudrunsjödensjalarna flaxande runt den frodiga tanten.
”Då ska jag be å få en autograf”, sa den rare lille mannen.
Det var som tusan, tänkte den inte fullt så rara och inte fullt så lilla tanten. Dvs jag.
Den söte mannen plockar upp ett riktigt autografblock ur innerfickan, blocket hade hade ett fodral av mörkrött skinn som vore det en riktig passhandling, och så stod det: ”Autografer” med guldiga snirkliga bokstäver.
”Öh….” säger jag lite stammande, förbluffad och klentrogen.
”Du vill verkligen ha en autograf av M E J???”
Ingen tvekan, lät mannen mig förstå. Trollade fram en blå bläckpenna ur en annan innerfick och sa:
”Nu ska du skriva på min rygg, det har alla andra kändisar gjort”.
Så tar han fram sitt jättefina lilla häfte, bläddrade fram en tom sida, visade vääääldigt tydlig hur jag skulle skriva mitt namn "på snedden", så pekade han på hörnet i sitt lilla välorganiserade block och sa:
"Om du skriver så på snedden får jag plats med ett foto också".
Du milde! Foto, tänkte jag och frågade, än mer klentrogen:
"Men du har väl inget foto av mig?"
Han skrattade.
"Hehe, jodu, det har jag haft länge. Det har jag plockat ur pressen..."
Gulp. En kvinna passerar. Ser roat på. Jag och mannen byter blick. Jag säger till den passerande kvinnan:
”Öh, du…. Kan du ta ett foto av detta ögonblick? Det känns ganska magiskt”, sa jag och vi flinade plötsligt i något härligt samförstånd allihop.
Kvinnan tog fotot. Jag skrev autograf på den autografjagande mannens rygg och den autografjagande mannens fru utbrast:
”Sicken tur han hade nu, min gubbe…”
Slutet gott – allting gott…
TACK DU FANTASTISKE FINE RARE LILLE MAN FÖR DITT MOD SOM LEDDE FRAM TILL VÅRT HÄRLIGA MÖTE IDAG!
Förhoppningsvis gläder vi många med vår berättelse!
Kärlek o Kackel,
Eder Lanttant
Mickan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar