Vansinnigt Vårliga Vådligheter

Kära läsare! Nu är jag hemma efter många vårliga vådligheter än här än där. Nu blir det ett låååångt inlägg så sätt dig ned i lugn och ro och läs. Och skratta, förfäras, le och skaka på huvudet. För det går det nog åt…

Fot- och klövbad innan resan

Det sista jag gjorde innan jag for från gården var att skrubba fötterna och ta ett klövbad ihop med Johanna. Med facit i hand var det faktiskt inte så klokt…

Nåja, här står jag i Nässjö, glad i hågen och ska ge mig iväg på resan till Strassbourg där jag i EU sammanhang ska hålla föreläsning om Sveriges demokrati, tryckfriheten och vårt censurfria samhälle om det fria ordet och vilja möjligheter man har att påverka sin samtid.

Vårliga Vådligheter i Nässjö

Resan till Köpenhamn blev åtminstone ganska lugn, men sedan upphörde allt som kan räknas till kategorin ”LUGN”…

För sedan blev det minst sagt Vårliga Vådligheter för hela slanten. Hör bara!

För när tåget väl stannat vi Kastrup står jag mellan tågvagnarna med min resväska i näven och Postiljonväskan över armen och skulle stiga. Men – tror ni jag lyckades få upp dörrarna? Icke!!! Kunde bara skräckslagen bevittna hur tåget började rulla igen och där stod jag med min icke ombokningsbara flight och såg hela resan gå överstyr innan den ens tagit sin början.

Plötsligt fann jag mig stå där och gråta mellan vagnarna på min högst ofrivilliga resa ned till Köpenhamn. SJ personalen förbarmade sig emellertid över sen gråtande förvirrade tanten på tåget och när jag steg av i Köpenhamn var det inte mindre än två kvinnliga konduktörer som stod där på perrongen och pekade och ropade och visade mig hur jag skulle springa (!) på centralen i Köpenhamn för att ta mig över till en annan perrong för att försöka hinna ta nästa Öresundståg tillbaka. Jag vågade inte ens vänta på hissen utan tog de branta trapporna med packning i var näve - med blodsmak i munnen kunde jag ett par minuter senare rusa nere på perrongen på andra sidan. Rusar smått panikslagen framåt och följde, trodde jag, konduktörernas anvisningar och kastade mig in i tåget som stod med öppna dörrar. Andfådd frågade jag närmsta människa om det här tåget gick till Kastrup. Hon såg förskräckt ut, skakade ihärdigt på huvudet och sa: Nein, Hamburg!

Jesus i havet! Nu fylldes jag bokstavligen av panik! Rusade ut ur tåget och såg sannolikt ut som en skenande elefant. Utan snabel. Med stirrande ögon och stel glasartad blick fullkomligt rusade jag fram över perrongen, asande min väska som mer flög än rullade på sina hjul. Postiljonväskan på axeln låg horisontell i luften en halvmeter bakom mig. Jag ropade, nä skrek, till en man som såg ut som någon slags myndighetsperson.

- Var är tåget till Kastrup????
- Var är tåget till Kastrup????

Med ett brett flin och skakande huvud pekade han på det andra spåret, där stod också ett tåg inne så jag fullkomligt slängde mig ombord. Satte mig tungt omedelbart innanför dörren där annars bara barnvagnar och hundar med sina ägare håller till.

 Jag satt där ensam på den hårda lilla britsen, stirrade rätt ut och försökte få kontroll på både andning och puls medan tåget började rulla.

Vårliga Vådligheter på den ofrivilliga resa från Köpenhamn

En kvinnlig konduktör kom snart förbi, givetvis hade jag ingen giltig biljett men något i min desperata uppenbarelse måste mildrat hennes sinne för hon höll upp handen, skakade på handen mellan sig och med ett par gånger som för att dämpa takten och sa:

- Lugn, lugn, det går bra ändå. Så sade hon med övertydlig artikulation som vore jag ett litet barn.

- Du ska vänta TRE stationer innan du ska gå av.

Och så höll upp fingrarna för att understryka det hon sa, lyfte först pekfingret ”En” sedan långfingret ”To” och så lyfte hon ringfingret och sa på sin grötdanska ”Tre”.

- Då ska du stiga av, sa hon och klappade mig lite tafatt på min arm, gav mig ett deltagande leende och gick vidare in till vagnen bak dörren där Det Normala Folket satt.

Jag hann hämta andan och svälja blodsmaken men var fortfarande genomsvett och rödgråten när jag steg av på Kastrup där jag rusade omkring och försökte hitta rätt. Väl framme försökte jag checka in vilket inte funkade, klockan tickade oroväckande fort och jag fullkomligt rusade bort till någon slags assistenthjälp och med Guds försyn hann jag faktiskt fram till den rigorösa säkerhetskontrollen där jag ombeds ta av mig halsband o några av alla mina sjalar. Men jag får inte av mig halsbandet eftersom pulsen är ashög och jag skakar så den snygge men uttråkade säkerhetsvakten får själv plocka av mig bröten.

Till slut går jag ombord och har förstås fått den otacksamma mittplatsen som ju dessvärre också är den trängsta. Jag spanar i ögonvrån efter någon som ska komma och lägga fönsterplatsen i beslag. Så ser jag en lång stilig ung man som ler mot mig och pekar på ”sitt” säte, det vill säga fönsterplatsen till vänster om mig. Har redan en datorknapprande man till höger om mig. Okej, jag gör en ansats (kanske med någon slags ofrivillig grimas?) att resa mig och baxa mig ut förbi första sätet för att släppa in ynglingen då han säger:

- No you can have my seat by the window.

Så lägger han till på sin engelska med svag tysk brytning:

- Sätet i mitten ju är det minsta och där är ju så trångt så kanske sitter du bättre vid fönstret…

Hm. Hur kunde han tycka det måntro?

Nåja, jag var inte sen att vältra mig över och trycka ned mig i fönsterplatsen, där satt jag sen och rörde inte en fena på hela vägen till Frankfurt. Men vi pratade lite grann, ynglingen och jag, bland annat berättar jag om mina vådligheter i Danmark där jag inte ens kom av tåget.

Och någonstans under samtalet förstod nog denne man att den här smått förvirrade kvinnan nog hade behov av en personlig assistent genom Frankfurts flygplats för han erbjöd sig ridderlig att vara min ciceron.

 Men när vi stiger av planet låååångt ut någonstans i förskingringen på Frankfurts groteskt stora flygplats kom jag och den stilige unge tysken Jan-Frederik, rejäla 192 centimeter lång för övrigt, ifrån varandra och hamnade nog på olika bussar för transport in till terminalen. Men si – då jag steg av ”min” buss, vem stod då inte där med ett brett leende och väntade? Det där leendet var ju så betagande att det nästan klack till lite inom den bedagade lanttanten från norr.

Med Jan-Frederik vid min sida lotsades jag fram till bagageuthämtningen och så ledsagade han mig tvärs över terminalerna ned ett par trappor och ut i en stor port där MÄNGDER av taxibilar och bussar fanns. Så kryssade han smidigt oss fram till den flygbuss som skulle ta mig till Strassbourg dit jag skulle anlända mitt i natten. Där skildes våra vägnar men i ambition att visa min tacksamhet hann ge honom ett i all hast signerat exemplar av Mickans Vårliga Vådligheter. Så blev det en snabb kram och så gick han vidare mot sitt liv och sin framtid. Själv satte jag mig utmattad på stolsitsen i Lufthansas flygbuss som under några timmar skulle föra mig vidare.

Fyra timmar och ytterligare några promenader senare, med fötter som välspäckade kasslerbitar efter en lång dag inpressade i s(k)andaler, stress o press, tåg o spring, flyg o buss hade jag äntligen lyckats släpa både mig själv o mina väskor till boendet jag anvisats. Där tar jag den starkt fisluktande hissen upp till fjärde våningen där jag går fram o tillbaka på korridorens mycket slitna mossgröna heltäckningsmatta. Letar efter mitt rumsnummer, går för säkerhets skull ännu en vända men icke att det fanns det. Det fanns inte så höga nummer där helt enkelt.

Så jag fick vackert stiga in i fesoset igen och åka ner. Där visade jag mitt rumsnummer för en man som tack och lov var kvar i receptionen som då pekade och visade att jag var tvungen att gå in någon annan stans, runt kvarteret och ta en annan ingång. Så gav han mig en portkod och nickade kort till avsked.

Öh, och där stod jag mitt i natten…

Okej, jag övertalade mina kasslerfötter att orka en liten bit till, rundade hörnet o strök längs huskroppen gloende efter nåt som kunde vara en ingång, rundade ännu ett hörn gick framåt o började verkligen känna det bli verklighet, det där med "obskyra kvarter o laglösa gränder" som jag ju skrev lite klämkäckt innan jag åkte.

Jag stannade, mycket tveksam, och undrade om detta verkligen kunde stämma, jag tyckte mig befinna mig på ett slags byggarbetsplats med baracker och stängsel överallt. Just som jag stod där en smula räddhågsen och bortkommen så kom en JÄTTESTOR råtta kilandes rätt framför fötterna på mig och pilade in sig under något slags stängsel och försvann.

Jag skrek ofrivilligt till varpå några grabbar som stod borta vid hörnet och rökte plötsligt tystnade och vände sig om och illglodde på denna märkliga storvuxna varelse som stod där borta och skrek med väskor, flaxande sjalar o förvirrad uppsyn.

Oops. Det var inte vad jag önskade. Försiktigt passerade jag dem med tillkämpat lugn och försökte, med tveksamt framgång, se lite cool ut. De sa inget utan tittade bara storögt. Jag rundade ännu ett kvartershörn och där, tack o lov, fanns en lampa som lyste och där fanns en dosa för portkoden som jag klamrande höll i näven.

När jag äntligen var på mitt rum tog jag av mig skorna och masserade mina stackars fötter, packade upp, tog en snabb dusch hävde mig i sängen som bara var en tvärhand hög från golvet. Allt i rummet var liksom avpassat som vore det på förskolans minsta barnavdelning. Bänken vid det pyttelilla pentryt var i knähöjd, handfatet likaså. När jag skojande påpekade för en av arrangörerna sa han road:

- Men detta är byggt för normala människor – inte jättelika Vikingkvinnor från Norden!

Gulp. Detta uppriktiga, rent av dräpande, svar gjorde till att jag inte vågade andas ett knyst mer om det låga möblemanget i lägenhetshotellet där borta bakom byggarbetsplatsen...

Vårliga Vådligheter snart på väg till Algeriet...
Detta är organisationen AMSEDs manager Djilali Kabech som sa att inredningen på hotellet var byggt för normala människor - inte för jättelika Vikingakvinnor från Norden...

Men fast klockan var nästan halvtre på natten kunde jag inte komma till ro. Kom plötsligt på att jag inte kollat nödutgångarna vilket jag alltid vill göra. Vältrade mig mödosamt ur den en decimeter höga sängen, hamnade på alla fyra och fick masa mig upp i stående ställning för att klä mig lite hjälpligt och tassade sedan ut i korridoren och tog reda på var mitt rum låg i förhållande till närmsta flyktväg.

Nöjd med det kröp jag till sängs igen, bara för att inse att det var alldeles för varmt. Steg upp igen och fann på väggen inne i badrummet en fläkt, cirka en halvmeter lång smal mackapär strax inunder taket. Jag drog i snöret som hängde ned från fläkten och trots att det inte direkt började låta något så utgick jag från att jag nu fått igång fläkten och att det snart skulle svalna i rummet.

Slumrade sedan till och från några timmar för att plötsligt vakna upp fullkomligt badande i svett!!! Herregud så varmt det var i rummet! Jag vacklade upp och vad upptäcker jag? Jo fläkten på väggen var ingalunda någon fläkt – det var en INFRAVÄRMARE som hängde illröd och glödande het på väggen och vräkte ur sig värme. Kors!!! Jag stängde förstås av och öppnade fönstret, fast jag knappt vågade det senare, rädd för insyn och allt vad som nu kan hända genom ett öppet fönster i en Stor och Farlig Stad (vilket ALLA städer är för mig…)

Utsikten från mitt fönster... 

Jaja, till slut föll jag i lite sömn och dagen därpå blev det till att leta sig genom staden för att ta sig till ”arbetsplatsen”. Till fots. Stannade till vid den imponerande katedralen innan jag vinglade vidare i stadens kärna. Tyckte att jag korsade floden Ill gång efter gång men så var det heller inte så konstigt för floden liksom omfamnar stadskärnan och eftersom jag vimsade omkring ett tag innan jag hittade rätt så gick jag över flodens broar ett antal gånger.

Vårliga Vådligheter i Strassbourg

Första dagen skulle inte jag hålla någon föreläsning utan kunde bara hälsa och bekanta mig med många intressanta engagerade och duktiga människor, främst från södra Europa, norra Afrika och Kaukasus. Gjorde nya bekantskaper och bytte erfarenheter kors och tvärs. Promenerade ännu mer på kvällen och fötterna började verkligen värka riktigt oroväckande.

När jag sent om kvällen vandrat tillbaka till lägenhetshotellet såg jag att jag under varje trampdyna under plattfötterna hade stooora blåsor stora som femkronor. Alltså, jag älskar att vara ute och gå men då ska det ju vara i rejäla Graningekängor eller raggsockor i Storstövlar – och då i naturen på stigar, åkrar och ängar. Inte fjanta omkring i s(k)andaler, boots och annat lafs på cement och asfalt dagarna i ända.

Så var det ny dag (nej, jag satte INTE på infravärmaren denna natt) och jag gav mig iväg på morgonen då det var dags för dagen D, alltså den dag jag skulle hålla min föreläsning och workshops. Så jag steg in i hissen för att åka ned, jag var ensam i hissen så när den stannade på sin väg ned, gick jag ut i tron att jag var nere på bottenvåningen. Men strax efter att ha mött killen som just gick in i hissen, insåg jag att jag var på fel våning så jag vände på klacken och försökte kasta mig in igen, det lyckades jag med om än med nöd o näppe då dörren börjat gå igen men jag och min rejäla kropp trängde sig envist emellan och tvingade upp dörrarna.

Men sen, mina vänner, sen fungerade inte hissen, den gick inte att starta, rörde sig inte ur fläcken! Inte ens dörrarna gick att öppna!

Den stackars ynglingen började onekligen se en smula stressad ut, om inte rent av skrämd. Vi tryckte på alla knappar vi kom åt, log nervöst åt varandra och hans "Merde" blandades med mina tillkämpade klämkäcka "Men oj då" och "Kära nån".

Till slut lyckades vi få hissen att röra sig - fast uppåt! Nåja, vi var ju i alla fall inte längre fast i hissen så när vi steg ut många våningar upp, klev vi lättade ut och tog sen det säkra före det osäkra, letade helt sonika reda på trapphuset och tog istället trapporna ned. Denna intressanta halvtimme slutade med att jag önskade den trevlige ynglingen all lycka med sin Masteruppsats som han hade framför sig varvid han önskade mig lycka till med min föreläsning – ty så bekanta hinner man bli under en halvtimmes vådlighet…

Föreläsningen gick faktiskt riktigt bra, jag gör den förvisso barfota för jag bara KAN inte ha några skor på mig, men det är väl inte så noga, tänkte jag. Nöden har ingen lag liksom. Efter förmiddagen var jag lite ledig, tog mina sandaler i handen och tassade iväg därifrån. Längtade förtvivlat efter ensamhet, ro och tystnad.

Vårliga Vådligheter i njutbart sällskap 

Satt en lång lång stund, säkert en timme på en bänk invid vattnet och bara pustade efter alla upplevelser och i fröjd och gamman över att jag klarat mitt uppdrag att hålla föreläsning i dessa ämnen på en hyfsat fungerande engelska dessutom. Gick sedan till en liten klassisk uteservering och beställde ett klassiskt lokalt d`Alsacevin och tillät mig vara nöjd och rent av njuta en liten stund.

Tidigt på morgonen därpå skulle jag åka hem. Vandrade med mina om möjligt ännu mer värkande fötter och promenerade mödosamt till Gare de Strasbourg där jag kravlade mig ombord på flygbussen och lät mig transporteras till Frankfurt.

Mina fötter hade en undran om varför de befann sig ihopträngda i s(k)andaler på en åttafilig väg i Frankrike när de heller hade velat vara skitiga nakna fötter på en skogsstig hemma på Gården. Jag fick bli dem svaret skyldig…

Men sen, kära vänner, sen blev det sannerligen Vårliga Vådligheter i Frankfurt.

Först tyckte jag att jag gjorde "allt som man ska", plockat ut allt ur fickorna, tagit av mig halssmycket, läppstift och mobil och ordentligt lagt alltsammans lådan intill handbagaget.

Men när jag var framme hos den plasthandskebeklädda bistra damen blev jag först beordrad att plocka av mig mina mönne sjalar och sen min långa kavaj (!) vilket innebar att jag stod där endast iklädd ett linne och tajts i all min frodighet. Där fick jag stå och blotta mina Karl-Alfredarmar för tusentals människor!

Hu, jag kände mig djupt generad o närmast naken när jag passerade genom kontrollen och när jag vaggade genom den där metallramen som skannar kroppastollen så pep det utå helsicke o jag fick snällt gå in i ett bås, ställa mig bredbent med Karl-Alfredarmarna rätt ut medan ännu en bister dam undersökte mig än här, än där.

När hon kom till vänster fot tjöt dosan å det vådligaste och i min nervositet och i, vad jag tyckte, lite utsatta situation, tappade jag bort både minne och ord för då jag skulle förklara att jag har spikar skruvar o muttrar i min fotled sedan en olycka hittade jag inte de engelska orden för något av dessa persedlar och istället stammade jag;

- Aj havv a meckanick foot"

Detta resulterade i att hon glodde om möjligt ännu bistrare på mig och jag hök mig inunder hennes svarta blick och plockade foglig som en skolflicka av mig av mina boots och visade ärren på var sida om ankeln. Längre bort på andra sidan rullbandet stod en riktigt snygg man i min ålder klädd i vit skjorta och svart väst, mjukt långt snyggt hår och han tittade roat på eskapaderna runt Karl-Alfreds kvinnliga motsvarighet - varpå jag rodnade ännu mer!

Vårliga vådligheter i Frankfurt 

Nåja, till slut kom jag igenom och kom till slut haltande fram till gaten bara för att höra att flighten var försenad!!! Suck. Ingen ände liksom… Hur många Mickanismer kan man drabbas av på en och samma resa???

Men det skulle visa sig att ännu var det inte slut!

På tåget hem från Kastrup blev vi ståendes nästa en halvtimme med tåget alldeles stilla. Så sprakar det till i högtalaren:

- Vi har problem ombord som kräver ett polisingripande, var vänliga att stanna kvar på era platser…

Vad? Men jag orkade nästan inte ens reagera, hade slutat bli förvånad.

Vårliga Vådligheter på tåget... 

Så kom vi iväg till slut, en halvtimme sena. Så åker vi i en timme och stannar sedan mitt i skogen.
Nytt sprak i högtalaren:

- Ja mina damer och herrar, vi är ledsna att vi får stå stilla här ett tag men ett fordon har havererat längre fram på rälsen så vi får stå här tills problemet reder upp sig…

Vårliga Vådligheter och skadade fötter... 

När jag kom hem på kvällen tog jag ett glas vin, gick ut på verandan och satte mig med mina stackars värkande, blodiga fötter med vätskeblåsor stora som femkronor.

Hm.... Nej, det var nog inte så smart att ta ett fot och klövbad innan man gav sig iväg ut på sådana här onödigt vådliga vårliga vådligheter...