Eller rättare sagt, ibland får man kanske inse.
Att man kanske behöver göra något åt uppsynen. Sin egen alltså.
Det kom jag fram till genom att läsa av uppsynen hos en annan.
En som nästan fick pippi.
Och dåndimpen och chock!
O trilla av pinn!
För om du tittar på den uppsyn som den stackars domherren har här - ja då MÅSTE du nog tänka till lite...
Detta hände sig härom morgonen då jag alldeles yrvaken stapplar fram till fönstret för att bara glo ut en sväng o kolla så inte den rackans storskraken eller skarven är och äter mina guldfiskar. Nå, då tittade jag alltså ut genom fönstret där en intet ont anande pippi satt och frukosterade i lugn o ro. När den vänder sig och om får syn på mig så antar han den HÄR uppsynen och blir så till den milda grad skräcklagen att bokstavligen håller på att trilla av pinn!!!
Ja då inser man att livet och kilona nog ändå satt sina spår i anletet - på ett kanske inte ett helt alldeles angenämt vis…
Okej, där och då bestämde jag att jag i fortsättningen ska morna mig INNAN jag glor ut och skrämmer slag på båd folk o fä…
Men som så ofta förr med mina mentala löften höll jag det naturligtvis inte utan gick i morse utanför dörren till husknuten i samma förfärliga mundering, glosögd och håret på ända ännu klädd i nattsärk.
Barfota vaggade jag fram till husknuten medan jag rörde omkring i en skål innehållandes katternas frukost, där vid knuten stannade jag och ropade på alla huskatterna:
- Missarnaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
- Fruuuuuukooooooooooooost!
Men vad tusan händer då???? Jo, då skriker den här kamraten högt och skriande så det ekar neråta Markabackarna. Inte nog med det, han kommer springandes!!!! Va???
Det som skrämmer somliga verkar tilltala andra. Å jag är ju glad för det, för det visar ju att det finns hopp - te å mä för en fågelskrämma...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar