Husmors (kortvariga) lycka!

När Husmor mockade härom morgonen och just hade vält ut tredje skottkärrelasset häst-, och hönesket längst upp på dyngan så stannade hon i den rörelsen med uppvält skottkärra och en skakel i var näve. Så lade hon huvudet på sned,  lyssnade igen, jo jädrar i min låda, det var koltrastsång i luften!

Herr Koltrast hade anlänt till Gården och satt i asken just vid maskinhallens gavel och sjöng så fantastiskt underbart ljuvligt att hon blev tårögd.

För vår Husmor fullkomligt ÄLSKAR koltrastens ekvilibristiska sångsätt, dess melodiösa tonartsskillnader och kraftfulla ljudbärande sångslingor.

Där stod hon mitt på dyngan med en rostig skottkärra med ett gäng höns som snodde sig runt benen, märrarna stod intill i Lutan och åt sitt frukosthö medan alla hundarna stod i dyngedörren och glodde rätt ut på sin frodiga matmor som stod och tronade på dyngans högsta topp så som den Drottningen af Dyngan hon är.

Gåskarlen Otto-Lotta uppgav ett skri, kanske som ett svar åt den kärlekskranke sångstjärnan, Herr Koltrast som satt i asken. Getterna rusade fram och tillbaka och sladdade och slirade, som alltid, i kurvorna borta vid mjölkrummet när de tar 90-graders svängen där medan katterna, som allesammans satt vid sitt katthus och väntade på att matmor skulle servera morgongröten, stabligade på de tokiga getterna.

Matmor själv stod på dyngstacken och njöt av stunden och livet. Och framför allt, av koltrastens sång! Den första hon hört på mycket mycket länge.

Sprickfärdig av lycka och vårglädje ropade hon:

- Välkommen du vackre och skönsjungande Herr Koltrast!

Denne tystnade omedelbart, fällde skrämd ut vingarna och tog genast till flykten och försvann lika fort som en avlöning.

Husmor tystnade också, det lyckliga flinet försvann och så var hon åter tillbaka i sina sysslor, sparkade till häst, och hönesketen så den rallade nedför dynghögens brant och så vaggade hon åter in i fähuset dragandes på sin rostiga skottkärra.

Men, icke att förglömma, en härlig upplevelse rikare...