När man under vandring över ängarna en sällsamt vacker stilla augustimorgon ser naturens tecken på tidens gång, ser signaler på höstens otålighet att få anlända, att obevekligt dra in och först förföra med stora penseldrag i guld och ockra för i nästa ögonblick angripa med förmultningens konturlösa dimsjok som gör dagarna allt kortare och nätterna allt längre, ja då känner man ett hugg av vemod i hjärtat och nästan något som liknar fasa för det långa tid av mörker som väntar…
Men så gaskar jag upp mig och då dyker plötsligt Gloria Gaynors låt upp i mitt huvud;
Oh no, not I
I will survive
as long as i know how to love
I know I will stay alive
I've got all my life to live
I've got all my love to give
and I'll survive
I will survive
Och om Gloria Gaynor kan vara så där beslutsam så kan väl jag?
Eller hur?
I motsats till växtligheten hoppas jag att hösten innebär att du inte bara överlever - utan blomstrar!
SvaraRaderaKram
Karin P
Tack Karin - du är så klok och omtänksam! Jag tar till mig ditt budskap och puttar ned det in i hjärta och själ. Tack!
SvaraRaderaTack Karin - du är så klok och omtänksam! Jag tar till mig ditt budskap och puttar ned det in i hjärta och själ. Tack!
SvaraRaderaSka bli kul att ses snart igen!
SvaraRaderaKarin P
ja....så sakta...så kommer nu nästa årstid börja visa sig....och vi får lyfta fram deesss ljusa sidor <3
SvaraRaderavarm kram om dig fina du <3
Tack Anna! Så klokt och vackert skrivet av dig! Kramar om dig tillbaka!!!
SvaraRadera