Kålle i Målen

En ruggig, förfärlig och nästan osannolik historia om den stackars granntuppen Kålle i Målen - sprungen här från Gården - och hans förskräckliga eskapader i hökens klor upp över himlavalvet och som höll på att kosta honom livet!!!

En familj som bor bortom skogen framåta kyrkbyn här i socknen har haft den goda smaken att inte bara köpa en valp här från Gården utan därtill även några fjäderfän.

Valpen, som inte längre är någon valp utan rent av själv har hunnit bli mamma i sin tur, mår alldeles förträffligt och fungerar som den vackra och avskilt belägna gårdens egen vaktande kommandora.

Men höken rådde hon inte på…

Familjen har alltså här från Gården hämtat hem fem stycken fjäderfä av rasen dvärgkochin, fyra damer och en tupp. Den senare, som givits det ärofyllda namnet Kålle i Målen, har fullt skägg att sköta om sina fjäderbeklädda madammer där på sin nya gård bortom skogen framåta kyrkbyn.

Tapper och trägen springer Kålle i Målen omkring mellan ladugård, hus och bodar. Galandes, dovt skrockandes och malligt sprättande försöker han sätta sig i respekt hos, och hålla ordning på, sina blindstyren till hustrur. De, fruarna alltså, låter honom tålmodigt hållas så han kan förbli i tron att han har något att säga till om, trots att de i sanningens namn knappast tar någon som helst notis om den lille sprättfjanten som vettvill rusar omkring.

Men det vettvilla skulle bli än mer vettvilt!

En dag hör Husfrun på gården, alltså Kålle i Målens Husbondes Hustru och Husfru, ett jäkla liv bortåt lagårn! Hönsen kacklar hysteriskt, släpper sig otyglat och fjädrar yr omkring luften i den allmänna villervalla och högljudda kakafoni som uppstått bortåt hönshuset!

Husfrun inser att det är fara på färde och sätter fart mot hönshuset. Hon hinner notera att alla fyra höns är, mer eller mindre, tillstädes - men var i hela friden finns Kålle i Målen???

Så hör hon stackars Kålle i Målens skrik längst bort vid ladugårdsväggen. Skrik som vittjar om att han sannolikt befinner sig i ett synnerligen trängt läge.

Då får Husfrun syn på det stackars tuppaskrället! Han har trängts upp mot lagårdväggen och försöker med häftiga vingslag och bensprättande med vassa sporrar, freda sig mot en Hök som uppenbart hade bestämt sig för att Kålle i Målen skulle bli en alldeles förträffligt utsökt middag.

Husfrun rusar mot brottsplatsen, ömsom sjasande och klappandes i händerna och ömsom skrikandes. Men förgäves!!! Kålle i Målen förlorar bataljen mot Höken som lyckas sätta klorna på bägge sidor om tuppens lilla torso. Med svikt i knäna tar Höken ett elegant och jämfota avstamp, fäller ut vingarna och lyfter från marken – med Kålle i Målen, den stackars saten, så olycksbådande dinglande under sig, hjälplöst fast i Hökens obarmhärtiga klor.

Husfrun skriker, nej fel, hon vrålar:

- Kååååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeeeeeeeee,
- Kååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeee! Kom tillbakaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Husfadern, som ännu är lyckligt ovetande om den hemma på gårdsplanen utspelande dramatiken, är nära nog hemmavid efter en skogstur med den här från Gården komna före detta valpen, då han hör sin hustrus avgrundsvrål rulla över nejden, eka mot Höga Spring och studsa tillbaka om och om igen.

- Kååååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeeeeeeeee,
- Kååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeee! Kom tillbakaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Håret reser sig i nacken, nåja, i alla fall kittlar det i hårrötterna där det en gång fanns hår, på Husfadern och han sätter full speta upp mot hemmet.

Där får han se något mycket underligt.

Husfaderns Hustru och Husfru springer över ängarna bort mot skogen. Hon tittar rakt upp i himlen medan hon springer över stock och sten samt konstant och hest skriker ”Kååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeeeeeeee” om och om igen.

Ibland tar hon liksom sats, lyfter från marken och skuttar och hoppar upp mot himlen, sträcker sina armar och händer så långt hon kan och försöker liksom fånga något långt där uppe – något som dock verkar vara långt bortom räckhåll.

Husfadern lyfter då också sin blick emot himmelen. En oroande tanke hinner fara genom honom, en vag tanke huruvida Hustrun drabbats av någon uppenbarelse från ett tidigare liv? Eller om det kanske är en av gårdens gamla anfäder som bestämt sig för att gå igen. Ja, alltså inte bokstavligen gå igen eftersom han vederbörande var uppe på himlavalvet utan ”gå igen” på det där lite mer övernaturliga viset.

Men när Husfadern höjer sin blick mot himmelen förstår han emellertid vad den mot skogen framrusande Husfrun viftar och skriker om.

Mot himlens blåvita fond ser han en rovfågel som har ett stort byte inunder sig! Ett byte som nästan verkar större än rovfågeln själv!

Plötsligt drar en isande ilning av kyla och förfäran upp längs hans ryggrad! Med en otäck klarhet ser han plötsligt vem det är som hänger i rovfågelns grepp!

Den som är hjälplöst fast i hökens klor är ingen mindre än Kålle i Målen!!!

Tuppen sprattlar vilt, ålar sig och försöker komma loss ur det dödsgreppen han fastnat i. Han skriker och vrålar för sitt liv! Låter, om möjligt, ännu värre än då han som nykläckt lycklig, blåögd liten kyckling tittade fram från sin trygga sköna position under sin mammas varma mage. Och vad får han syn på? Jo, Husmors påsiga och glosögda tryne som flinar mot honom från en decimeters avstånd! Tala om chock!!! Den arma lilla fjäderbollen kunde nästan inte sluta skrika...


Nåväl, tillbaka till dramatiken kring granngårdens tupp, Kålle i Målen, sprungen här från Gården!

Nu får Husfadern ännu mer spring i benen och sätter, liksom Husfrun, fart mot granskogen. Han, liksom Husfrun, klappar i händerna, skuttar och hoppar upp mot himlen och ljusa kvinnoskrik blandas med en dovare stämma och hela nejden kan nu, i en ljus och en mörk variant, höra:

- Kååååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeeeeeeeee!

- Kååååååååååååååååålleeeeeeeeeeeee! Kom tillbakaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Den storligen förvånade hunden, alltså den här från gården komna före detta valpen, börjar också springa, skälla och skuttar runt benen på sin Husbonde och Husfru.

Det frenetiska och högljudda Husbondeparet, samt den krumbuktande hunden därtill, blir sammantaget helt enkelt för mycket för Höken. Den blir förvirrad och störd och verkar för ett ögonblick tappa koncentrationen.

Och det är inte bara koncentrationen som tappas! Höken tappar också Kålle i Målen!

Det ömkansvärda tuppakrället signar olycksbådande nedåt från sitt fall långt ovan trädtopparna. Landar med ett dovt litet ”poff” i snön.

Husfrun är först framme. Med varsamma händer fattar hon tag om Kålle i Målen, vänder på klacken och springer hem mot lagårn, som vore hon rädd att Höken skulle komma åter.

Den stackars Kålle i Målen slokar livlöst i hennes händer. Lite blod rinner från huvudets kam. Husfrun ger Kålle i Målen små ömsinta lavetter på var sida om huvudet.

- Vakna Kålle, vakna!!!
- Kålle, du måste vaaaaaknaaaaa!

Hon tar ett djupt andetag, blåser upp kinderna och blåser häftigt en stråle luft mitt i Kålle i Målens nuna. (Mun- mot Näbbmetoden måntro? Antagligen en ännu ganska okänd metod som kanske kommer ingå bland Första Hjälpen insatserna så småningom).

Kålle i Målen börjar uppvisa svaga, men dock, livstecken.

- Han lever! Kålle lever!

Husfrun ropar glädjestrålande till Husfadern som nu stånkande tagit sig nästan ända fram. Kärleksfullt och ömt tar han Kålle i Målen i sina händer, öppnar sin jacka och stoppar in honom där i kroppsvärmen.

I ovan beskrivna konstellation går sällskapet i procession mot fähuset. Husbonden först med Kålle i Målen tryckt mot sitt bröst, därefter Husfrun och sist skuttade den förundrade Hunden, alltså den här från gården komna före detta valpen.

Väl inne i fähuset börjar Husfolket med gemensamma ansträngningar att pyssla om Kålle i Målen, de tvättar hans lilla anlete, torkar bort blodet och undersöker hans stackars ömkliga gestalt som just flugit över himlavalvet mot en säker död men som genom att mirakel har vunnits åter till livet.

Tack och lov verkar han inte ha några större fysiska skador men chocken över det vådliga äventyret har satt uppenbara spår hos den småväxte tuppen som blinkar förvirrat och andas svagt och päsande.

Husfadern sätter Kålle i Målen på pinnen, men han ramlar genast av igen som vore han redlöst berusad. Tuppen alltså - hur det var med Husfadern beträffande den saken förtäljer inte historien... De fyra hönsen sitter sammantryckta på den översta sittpinnen, tittar med förskräckta klotrunda ögon på Kålle i Målen och verkar undra vad i all sin dar det var som hände där ute på lagårdsbacken!

- Är detta verkligen våran Kålle? säger en höna till en annan.

- Kors i allsindar, de kunne en la allri tro om den fjanten!, säger den andra hönan.

- Nederstigen från Himmelriket, säger en tredje.

- Det måste vara detta som menas med Guds gåva till hönsligheten, säger den fjärde och himlar med ögonen...

Efter att ha hållit Kålle i Målen i famnen en stund till, tillämpat ytterligare en stund av Mun-, mot Näbbmetoden, små varsamma daskningar på var sida näbben, kärleksfulla smekningar över ryggen samt pratat lugnande med den medfarne tuppen kunde Husfadern så lyfta upp Kålle på den översta sittpinnen. Och si, nu kunde tuppen sitta kvar där för egen maskin!

Och så vitt jag vet så sitter han där ännu, hukar under sin hökhimmel och luktar på sina damer...


Och huruvida Kålle i Målen vågat sig utomhus igen – ja, det förtäljer inte historien i skrivande stund…