FÄRG PÅ TILLVARON!

Just nu är det liv och rörelse i byn. Här pågår "Projekt Stormsäkring" vilket skänker lite extra färg åt tillvaron.

Kors och tvärs på våra små vägar puttrar pickupbilar där infrateks röda logo lyser ikapp med de på taket blinkande varningslamporna. Ett annat ekipage är den tusenfotingsliknande militärgröna bandvagn som tuffar fram genom terrängen. Just nu kör den ute i ängen. I alekärret där märrarna går. (Jaja, okej, jag också…)

Åtskilliga män i neongrönlysande kläder, vilka skarpt accentueras mot den vita snön, återfinns än här, än där. Ibland synes de halka fram genom ängen, två steg på skaren och i tredje steget sjunker de igenom. Och så upp igen. Ännu ett par steg på skaren för att strax sjunka igenom.

- Det där ser jobbigt ut, mumlar jag och pustar eftertryckligt i min kammare från vilken jag på tryggt avstånd kan beskåda händelseutvecklingen i alekärret. Världens centrum.

Man tillbringar ju inte en hel vinter med att vandra omkring på hästbajsminerade snöstigar utan anledning, tänker jag och känner mig oerhört smart när jag ser männen kämpa sig fram genom ängen - dock inte på mina snöstigar... Allt medan storögda och höghuvade märrar förvirrat, ja förskräckt, bevittnar hur deras värld inkräktas av små gröna män från Mars, förlåt, Infratek.

Förutom att dessa män skänker färg åt tillvaron så gör de också min värld så väsentligt mycket mer vidlyftig! Bandvagnens framfart skapar nya vägar, nya möjligheter och nya utmaningar i livet! Ger mig nya spännande vägval att ta ställning till i gryningen. En möjlighet att vika av från den inslagna, invanda vägen.

Vilka fantastiska valmöjligheter; Traja vidare på gammal hästtrampad krokig stig – eller följa nygjord bandvagnstrampad rak stig?

Idag vek jag av och gick i en helt ny riktning, nordvästlig. Bjöds äntligen på helt nya vyer! Gick på marker där jag inte trampat på månader. I säkert trettio meter. Sen var det stopp. Där stod nämligen stolpen vid viken männen utför sitt arbete och längre än så behövde de tydligen inte komma. Så jag vände men valde då det andra bandspåret tillbaka. Kunde då, med lite god vilja, fortfarande tycka att jag bjöds på nya vyer och upplevelser.

Ja, dessa hårt arbetande neonmän stormsäkrar alltså våra luftburna elledningar. Tyvärr grävs de inte ned, ledningarna alltså, vilket jag hade hoppats, utan istället läggs lager av isolerande material runt befintliga ledningar för att vaddera och skydda.

Men Husfar står bak lagårn och blänger tvivlande ned mot ängen. Kliar sig eftertänksamt på den påvert hårbeklädda hjässan.

- Nä, dä där tror jag inte på. Dä kan la aldrig fungera, säger han förnumstigt.

Jag, som förvisso är van vid hans tvivel vilka dessvärre rör det mesta här i livet, undrar varför han misstror Projekt Stormsäkring.

- Njaae, en kan ju bara si på dej. Du ä ju förbenat välvadderad med isolerande lager – o ä ju ändå allt annat än stormsäker...