Dagens ris - vid min spis...

Steg upp strax efter fyra. Vaknade av några slags skrik utifrån. Kanske en uggla, kanske en räv eller ett rådjur. Vet faktiskt inte riktigt, när jag väl var driven upp ur sömnens virrland var allt tyst.

Steg upp och stod länge i fönstret och tittade ut över det vinterfamnade och snödämpade landskapet. Allt såg underligt gråaktigt, nästan slätstruket, ut i polstjärnans och den knappt halva månens sken.

Ännu har inte gårdens adventsprydnader tänts och avsaknaden av ljusnätens ljussken kunde därför inte vägleda mig huruvida de tre rådjuren ånyo stod ute på Stuvegärdet och åt av den mat jag lägger ut där till dem.

Bakom mig sover Husfar. Jag mer anar än ser hans närvaro då små pufflika andetag avslöjar att han ännu var kvar i sin välbehövliga sömn. Äntligen har han fått sova en hel natt. Det har inte varit många sådana senaste veckan utan istället har klockan, eller telefonen, väckt oss vid tvåtiden då Stadens Snöskottning kallar. Tapper är han, gårdens husfar, trots allt...

Jag tassar ned, har godmorgonceremonier med Blenda, Alfons, Alice, Spöket och lilla kissungen vars namn vi ännu inte enats om. Jag är inne på Sissen efter den allra första katt vi hade hemma i mitt barndomshem i Bjurvik. Men Husfar är inne på mycket mer underliga namn. Typ ”Burn”, eftersom kissungen brände av både morrhår och ögonbryn häromdagen då hon nyfiket nosade på ett ljus. Hur kul är det på en skala?

Pröva själv att ropa det namnet högt! Tänk mig hur jag står i dörren och högt ropar på henne när det vankas mat. Hur det brölar och rullar mellan gårdens hus och bodar:

- Bööööööööööön, dä ä mat!

Nä, säger jag halvhögt medan jag kliar henne under hakan, Burn ska det INTE bli. Så de så!

Tänder i vedspisen, sätter på kaffe, vänder blad i almanackan och konstaterar att det står December längst upp. Just det ja, första december! Jag skyndar mig att plocka fram datumljuset som jag fick häromdagen av Johanna och Ludwig.
Ett datumljus är ett måste, det har jag vartenda år! Alltid! Fram med tändstickorna igen och försiktigt tänder jag ljusveken för allra första gången i år. Men ingalunda den sista!

Nu har Husfar kommit ned och tagit med sig hundarna ut för att hämta morgontidningen. En fantastisk service!!! Att få morgontidningen på morgonen, menar jag. Ja, att Husfar hämtar in den också förstås.

- Hu, va kållt dä ä, säger han.

Jag kollar. Minus 17. Och det lär väl falla ännu ett par grader innan det dagas.
Då är det skönt med vedspisen. Jag baxar intill mig så nära jag kan utan att själv antändas. Står med raggsockbeklädda fötter och känner vedspisens sköna strålvärme. Kupar händerna runt en mugg (blå förstås) med varmt kaffe.

Sluter ögonen och tar in känslan av den sköna värmen, doften, sprakljudet och mjuknar inombords. Känner en stunds skön vardagslycka.

Husfar sitter vid bordet. Jag hör honom grymta till och ser en grimas fara över anletet, så pekar han på en sak i tidningen och går dit för att titta.

Dagens Ris. Till Snöskottarna i Staden. Igen.

Hur bara kan man? Natt efter natt stiger tappra män och kvinnor upp, tar sig i uselt väglag sömndruckna in till Staden mitt i natten. Sätter sig i alla tillgängliga snöröjningsmaskiner och kör sedan allt vad de förmår i flera timmar så att Stadens bilister, cyklister och flanörer ska kunna ta sig fram när det är dags för dem att börja sin dag.

Och vad möts dessa Snöröjare av?

Jo, otrevligheter, knutna nävar, onda ögat och – Dagens ris.

Och så själva undertecknandet. Det står: "Besviken Skattebetare i Staden". Mig veterligen är det väl samma skattesats såväl innanför som utanför ringmuren?

Ja, denna vrede som visas Snöskottarna är något som övergår mitt förstånd! Det enda jag känner om någon annan skottar undan snön så att jag och andra två- och fyrbenta lättare kan ta oss fram är djup och uppriktig TACKSAMHET!

Kanske är det den där lilla stunden av simpel vardagslycka som saknas här och var? Som gör hjärtat varmt, tanken mjuk och sinnet milt?

Med vad vet väl jag och vem är väl jag att döma...

En sak vet jag, och det är att jag nu måste lämna stugvärmen och ta mig ut till lagårn, till de väntande djuren vilka jag ska försöka skänka en stunds vardagslycka.

Och sen får jag väl skotta snö – för det lär väl ingen annan ha gjort…