Lasse Kjellberg
In memoriam
Medan livet levs och dagar blir till månader, år och
decennier sker våra möten med det oåterkalleliga slutet allt oftare.
Åldriga
familjemedlemmars livslågor falnar och släcks. Grannar faller ifrån. Gårdar
förlorar sina omhändertagande åldermän och ålderskvinnor. Vänner rycks bort mitt
i sin livsgärning.
Man tvingas hitta förhållningssätt. Finna ett slags
beredskap att leva med sorg och saknad. Klara av att ta emot besked. Men när jag
fick besked om att Lasse var död, hade jag inget av detta. Total chock och
förvirring. Oförstående. Tårar. Tårar. Tårar.
Världen har förlorat en genuin konstnärssjäl. En formidabel
kreatör. En sann naturälskare. En generös och vänlig man. En sensitiv och
receptiv medmänniska. En humoristisk, småtokig och oförutsägbar vän. En känslig
och inkännande förtrogen. En kärleksfull och omhändertagande son. En
intelligent och intressant person. En uppmuntrande och påhejande
konstnärskollega.
För mig var Lasse hälsan och friskheten personifierad. Stark
och rörlig med schvung i steget. En simmare. En bergsklättrare. En jägare. En
vandrare. En globetrotter. En stigfinnare. En äventyrare. En livskonstnär med
en livslåga i paritet med en vulkan under fullt utbrott. Outsinlig. Osläckbar.
Men alldeles nyligen började Lasses livslåga plötsligt att
flacka. Ett flackande som övergick i falnande. Snart var livslågan transformerad
till en liten pyrande askhög som för några dagar sedan helt slocknade.
Och det är det som är så obegripligt. Så ofattbart. Så svårt
att ta till sig. Att Lasseman är borta.
Lasse fattas mej. Lasse fattas oss. Familj, släkt och
vänner. Lasse fattas motorsågen och penslarna. Strömmahult och Emån. Havet och
stranden. Smålands skogar. Skånes slätter. Världen.
Jag finner tröst och tillit i tanken att hans ande nu svävar
fritt. Inte genom tillfälligt öppnade portar till ett himmelskt hem. Portar och
stängel är inget för Lasse. Frihet är och var hans signum.
Framför mig ser jag Lasses ande lekfullt dansa fram över
åkrar och ängar. Ovan skogar med vajande grenverk. Betrakta lövträdsstammar med
uppmärksamma skulptörögon. Fara fram längs stigar som bara trampas av klövar
och tassar. Stilla åse skälvande rådjur i ett hemlighetsfullt skogsbryn. Följa
solkatternas lek i Emåns strömmande vatten mellan betade mader. Stanna här och var i skimrande gläntors mossbelupna stenar.
Syner och tankar som tröstar lite. Lindrar en smula. Men
saknaden efter Lasse råder inget på. Tomrummet han lämnar efter sig kan nog
aldrig fyllas.
Är djupt tacksam för många års vänskap. Känner mig
priviligierad som fått vistats i hägnet av Lasses omsorg, kärlek och värme. Tacksam
för delade förtroenden. Tacksam för Lasses tillit till, och intresse av mina
fotografier och texter. För ömsesidig respekt för, och uppmuntran av våra
respektive konstnärskap.
Jag är också oerhört ödmjuk i vissheten att Lasse hann få
veta att hans dröm blev en sanndröm. För den allra sista gången vi pratade med
varandra berättade Lasse, till min stora förvåning, att han en natt för många
år sedan, hade drömt att jag gjorde böcker för barn om djur och natur – ja, han
var verkligen oförutsägbar, Lasseman!
Intresset för djur och natur förenade oss båda. Utgjorde en gemensam
plattform. En stadig sådan ty vi hyste båda en stor patos för, och en stor
kärlek till djur och natur.
Och det fortsätter vi göra! Jag, ännu i min livs
gärning, Lasse som en fritt svävande ande.
En ande som behagfullt vilar på en bädd av solvarmt gräs i
en sluttande torrbacke. Som med ett vippande timotejstrå i mungipan njuter av
den omgivande skogens dofter, av vajande grenverk med skönsjungande fåglar däri.
Som ler upp mot molnens ljudlösa färd inunder himmelens sommarblå plafond.
Kanske
bestämmer han sig för att en dag fara dit upp, sätta sig på ett av de bländvita
molnen och låta sig svepas med. Bort. Mot nya marker. Nya upplevelser. Nya
äventyr.
Precis som han alltid har gjort …
