Stulna profiler och rena lakan

Nätterna är oroliga. Beror mest på Mamma Hund som också är orolig och behöver gå ut flera gånger per natt. Sen vill hon ha kärlek också. Tycker det är jobbigt att vara ensam på nedervåningen med valparna när resten av flocken är uppe. 

Medan jag gick och väntade inatt slötittade jag lite på datorn. Hajade plötsligt till av obehag. På andra gången bara denna veckan har min identitet stulits och någon/några andra utger sig för att vara jag. 

Usch. Det är så himla obehagligt. 

Ja, hur som helst så gör de oroliga nätterna mig lite trött så just nu är morgnarna är inte lika tidiga och energifyllda som de brukar här i stugan. Men jag har ju i regel förmånen att vara elastisk i livsföringen så många gånger kan jag anpassa mig efter dagen och stunden och få en stunds vila när omständigheterna så tillåter. Ungefär som småbarnsförälder...

Snön föll på morgonen, lite grinigt och nästan horisontellt i vindarna som bar fram den. Det var inte vitt överallt, inte så vitt att gården liksom lystes upp av allt det kringgärdande vita. Men det kommer nog vad det lider, det också.

Som på beställning fann jag två domherrar i fågelrestaurangen denna morgon, det var första gången som de visar sig i höst. Jag brukar ha sex stycken domherrepar som stamgäster i restaurangen under vinterhalvåret och ända fram till sommaren men sedan är de väck. Drar iväg på bättre och mer givande campingplatser. Att bara två par är tillbakakomna får mig att fundera på om sommarens kamperande tärde på deras vänskap, paren emellan. Det kan visst bli så att långvarig semestrande tillsammans kan slita på relationerna... Jaja, det lär utkristalliseras med tiden om de övriga paren också återkommer till gården.

Jag arbetar inomhus idag, jobbar med foton. Inte för egen del utan för kunds räkning. Passar väl rätt bra en dag som denna att kura inomhus. Hundarna och katterna blir ju glada i alla fall. De uppskattar inte när jag lämnar gården, och dem, i sticket och drar ut på uppdrag annorstädes, vilket skett, och kommer ske, resten av veckan och helgen. 

Därför känns denna dag extra viktig. Och fin. Att få vara hemma. Jag märker på djuren att de njuter. Allt är liksom frid och fröjd tycker de. Det brinner varmt och skönt i spisen, man får mat och dryck när man vill och Matmor står som vanligt och knapprar vid sin dator ur vilken det ljuder lugn och meditativ musik som blir sövande för både katter och hundar vilka lojt sträcker ut sig på stolar och soffor.

Har också bäddat rent hos hundarna, nya filtar och ett nytt lakan. Något som skapar inte så lite förvirring i barnaskaran men så småningom, efter mycket snufsande och krypande kommer de till ro.

Har fått hem Smålands Författarsällskaps nyaste antologi Resa i Småland i vilken jag medverkar för andra gången.  Igår kväll satt jag och, med stor behållning, botaniserade bland de intressanta och berörande texterna.

Ska nu hämta en korg ved till, kommer sannolikt elda i spisen mest hela dagen, och sedan återgå till arbetet. Tack för en fin pratstund!

Novemberkram,

Mickan  

Radiobravader o Höstpyssel

Det dök upp vacker sista oktoberhelg här i nejden! Så vacker att man inte kan låta bli att vara ute. Inte heller låta bli att pyssla. Inte heller låta bli att fota. 

Idag bjuder jag på några foton från den gångna helgen. 

4

Vi var framme vid graven och gjorde lite fint hos mor o far och mormor o morfar... 

Åkte o hälsade på farmor o farfar en stund! De är båda lite medtagna med anledning av sina pågående sjukdomsbehandlingar men inte mer än att vi kunde njuta en liten stund av både kaffe o gemenskap.

En enda rudbeckablomma är rebell och Vågar Vägra Vintern...

Skogmulle!

Katterna lekte kurragömma i höstlöven. Miss Mi stod bak trädet och räknade till hundra medan hon höll tassarna för ögonen så att resten av kattgänget kunde smyga iväg o gömma sig

En annan rolig sak som hände var att jag plötsligt hamnade i Sveriges Radio Jönköpings Fredagspanel!

Vill ni bl a lyssna på Min vådliga uppkörning så klicka på den lilafärgade länken, dra fram markören i 50 minuter så hör du om min vådliga uppkörning... 

Välkomstkommitte som heter duga! 

Under lördagen var jag i fina fina Eksjö Bokhandel som vann den prestigefylla tävlingen ÅRETS BUTIK! En heder att få vara här och signera.

Roligt var det också ty många blogg och facebookvänner dök upp - en och annan mötte jag för första gången "på riktigt". Som Fröken Jonson till exempel!

Jag hade busigt kommenterat en av hennes inlägg där hon tagit en bild på en konjakskupa med innehåll och sagt: Tar du med en sådan till mig i morgon?

Och in kommer Fröken Jonsson med en flaska, inte konjak, men väl Jägermeister! Haha, sicken härlig kvinna!

Och ÄNTLIGEN passade jag på att investera den tredje delen i Maria Gustavssons trilogi om prästdöttrarna Ulrika, Katarina och Ebba i 1600-talets Bohuslän.

Och blev djupt rörd över jag nämns och tackas i slutordet... 

KattKramar o Hundpussar!
Mickan

GOMORRHÅR!!!

Solen har nätt och jämt krupit ovan granskogshorisonten, dess strålar når ännu bara trädtopparna. Det har några skator varseblivit. De sitter högt upp i björken, vända med sina runda stora bröst och bukar rakt mot solstrålarna vars ihärdiga rödorange sken färgar deras vita fjäderdräkt svagt rosa.

En nätt frost luggar strån och bladverk. Ett försiktigt skinn har bildats bland löven på Lyckopölens vattenspegel, en påver sådan ty vattenståndet är mer än en meter lägre än brukligt vilket är mycket ovanligt vid den här tiden på året.

En spillkråka någonstans uppåt Alekärret låter sina ödesmättade rop studsa bland stock och sten, kullar och dungar.

Hungriga småfåglar kivas och tjattrar ihärdigt vid de stora och med vildfågelfrö påfyllda fågelautomaterna vilka hänger i den hamlade asken som nu tappat alla sina blad. 

Husfar och jag ska just frukostera, spisen sprakar och i stekpannan av gjutjärn där ovanpå, steker jag försiktigt några ägg vilket får utgöra dagens första måltid.   

Flera planer finns för dagen, inga direkta måsten, ja, jo, ett par stycken måsten finns här också i ärlighetens namn, men i övrigt bara planer och förhoppningar att få plats att genomföra dessa. Men inte mer än att vi hinner njuta av dagen, av katter, hundar, valpar, väder, höst, dagen – och varandra…

Önskar er alla en helt ljuvlig oktobersöndag – den allra sista uti nådens år 2016. 

VALPAR uppdatering 2

HELA FAMILJEN HUND  - förutom pappa Son of Spartacus

DORTHY
Gått upp 242 gram och väger nu 545 gram

DORIS
Gått upp 193 gram och väger nu 470 gram

DAGNY
Gått upp mest av alla! 291 gram. Väger mest av alla valparna 585 gram

DAISY
Minstingen. Har gått upp minst av alla, givetvis, 186 gram och väger nu 390 gram

DONALD
Gått upp 229 gram och väger nu 535 gram. 

Eksjö Bokhandel!!!

Kom till underbara EKSJÖ BOKHANDEL idag govänner!!!

Puss o Kram
Eder Lanttant

Enögd & Upptagen

Gomorron! Skrev det här igår kväll men blev så trött mitt i skrivandet att jag inte orkade publicera. Så det gör jag nu! 

Gokväll älskade ni!

Nu är jag äntligen hemma igen. Varit på lite turné igen. Inte så långt men ändå rätt ihärdigt, några föreläsningar och ett par signeringar. Det är ju förstås egentligen inte så jobbigt men det hela försvårades en del av att jag lyckades kicka igång en dum allergireaktion i mitt ena öga dagen innan.

Hua! Det gick så fort!

Å plötsligt var jag enögd. Jo det är sant!

Först var det bara som lite grus i ögonen som är trötta efter för lång tids arbete och stabligande på skärmen. Sedan började det bukta och svullna inifrån ögonvrån och utåt, både över och under ögat.

Sedan gick det ganska fort. Ögat svullnade mer och mer och till slut fanns knappt ens en ynka liten springa kvar att se igenom

Jag har ju i många år liknat mina ögon vid grisögon men nu gör jag i sanning verkligen skäl för det. Åtminstone vad mitt vänsteröga anbelangar.

Hade en förhoppning att en god natts sömn skulle få svullnaden att gå tillbaka. Förhoppningar i all ära, det är skönt med dem, ty då kan man ju ändå komma till nån slags ro, men det är inte säkert att dessa på något vis uppfylls.

Så visade det sig förhålla sig just detta hem, just i denna gryning. Att förhoppningarna varde ouppfyllda alltså.

Tassade ut vid halvfemsnåret och tände försiktigt ljuset, det svaga ljusskenet och inte det starka, tittade försiktigt tillbaka på mig själv i spegeln, hajade till över den där varelsen som glodde tillbaka och för ett ögonblick funderade jag på om en av dessa numera omtalade otäcka clowner hade smugit sig in om natten som en oinbjuden gäst och barrikaderat sig i vårt badrum. Men så var icke fallet. Varelsen där i spegeln var ingen mindre än en enögd husmor.

Det hade väl inte varit hela världen att se ut så här om jag ändå bara skulle gå här och huka mig i buskarna, dold för övrig mänsklighet. Men nu är det så att jag ju skulle kvista iväg att hålla en föreläsning för civiliserade människor i grannkommunen Nässjö.

Du milde!

Och vädret påbjuder knappast att jag bär solglasögon.

Och nån svart piratlapp äger jag inte. Äger förvisso en svart sjörövarflagga med en vit dödskalle på men vid närmare eftertanke vore en svart piratlapp nog att föredra i det här sammanhanget än att jag skulle svepa in mig i dödskalleflaggan vilket knappast skulle lindra enögdheten. Kanske snarare förstärka det hele…

Ja, så jag får tappert bära mitt ok. Så går det när man envisas med att ha djur, såsom katter och hundar, trots att man är grymt allergisk mot desamma. För det mesta går det ju bra, bara jag tvättar mig nogsamt efter att ha kelat och smekt dem, vilket jag brukar sköta, men nånting igår distraherade mig och jag måste missat tvagningen. Kan det månne ha varit två ursöta kattungar? Eller kanske fem ursöta valpar?

Tja, ingen vet – mer än ögat då kanske…  

Hur som helst, föreläsningen i Mariagården i Nässjö gick bra! Det var jättetrevligt på alla sätt. Fullsatt lokal vilket ju alltid är härligt mysigt gott! En alert och humoristisk publik som vågade agera och vara med. DÅ blir man så himla glad!

Körde sakta hemåt efteråt på små vägar ty min syn var ju inte den bästa. Men jag såg inte sämre än att jag upptäckte lite fin fägring i dikesrenen, så som blommande lupin och rödklöver samt ett och annat höstvackert träd! 

Tänk, det är nästan NOVEMBER och man ser en lupin som är lika grann som om det vore nationaldagen den 6 juni! 

På kvällen när jag skulle ta kväll och koppla av, gjorde ett telefonsamtal från en granne, att det blev annat på agendan

- Vi har en mycket liten häst här hos oss – han verkar vilja umgås med våra hästar…

Jaha, dags igen. För en liten tid sedan var det ju grisen som var förlupen gården (och strax innan dess var det Husmor)  

Nu var det emellertid hästen som förlupit gården! 

Och läget var sådant att jag var avdressad civiliserade kläder och åter iklädd säck och aska samt de obligatoriska dammiga raggsockorna. Plus svullna grisögon. Detta sammantaget gjorde att jag inte var så hågsen att ge mig ut, inte ens i allvädersstövlar. Som jag för övrigt inte ens äger.

Så de stora hårdhälade raggsocksbeklädda fötterna iträddes husfars knappt sammanhängande träskor, tog med mig hundarna bak i bilen, släppte ut Husfar från källaren, där han ju hålls instängd för att arbeta som träl, och så satte vi oss i caddyn – med MIG vid ratten.

Husfar såg skräckslagen på mig, tittade på mina ögon (som ju knappast syns) vandrade sedan ned till fotbeklädnaden som han nog fann, av blicken att döma, en smula suspekt. Så sa han:

- Harregu, kan du ens köra den här bilen???

Jag får tillstå att han till viss del har anledning att betvivla min kapacitet. Förutom halvblindheten, raggsockarna och träskorna, så har jag nog inte kört en bil med manuell växellåda på flera år. Men nu var goda råd dyra och vi hade inte tid med sådant tjafs.

- Hoppa in gubbe, sa jag och han lydde, givetvis, antagligen glad över att ha blivit utsläppt ur källarens plågsamma tillvaro som träl.

Grannarna som ringde hade haft vänligheten att släppa in vår lille fyrbente kanalje i stallet. Där stod han mellan jätteboxar innehållandes jättehästar och såg lite allmänt rådvill ut. För säkerhets skull lade han en prydlig liten hög mitt på stallgolvet.

De, grannarna alltså, hade sett sig nödgade att ta in sina hästar ty de, hästarna alltså, inte grannarna, hade fått fullständigt spel ute i hagen då vår trinde lille Vippe kom sättandes, ty denne liknar ju mer en hybrid mellan ett vildsvin och grävling så här i höstskummet, så man får förstå grannhästarnas skepsis. Även grannarnas…

Hur som helst, Husfar släpptes av och den förlupne hästen bringades så småningom hem igen så beträffande hästen slutade det hela väl.

Men huruvida tanten verkligen redde ut att lägga i en växel och klara bedriften att köra hem på egen hand i sin suspekta fotbeklädnad, sina grumliga ögon och därtill som ytterligare försvårande detalj, göra detta i en bil med manuell växellåda – tja, det förtäljer faktiskt inte historien… 

Men hur som helst: Hästen är här. Hösten mä!

Idag bar det iväg till en annan diametral del av vårt län. Till Hestra och till Anderstorp. Ögat är mycket bättre så det kändes inte så besvärande idag. Först lite möten på förlaget följt av en dålig lunch ute på lokal. Sedan iväg till Hestragården för föreläsning.

Därifrån åkte jag direkt till Anderstorp där jag signerade på den underbara affären Arvids bokhandel och kontorsmaterial. Vid min sida hade jag Maria från Askebo Brygghus som bjöd på sitt goda grytbröd, vars recept ju finns med i Mickans Bak & Glädje.

Det var så trevliga timmar på Arvids! Så rar personal, så rara kunder. En och annan var följde min blogg (Hej på dig Gunilla!) och någon annan följde mig på Instagram. Så mysigt och otroligt härligt för mig att få höra sådant av kunder som kommer fram! Blir alldeles tokglad inombords!  

Men nu, kära vänner, är det en stunds valpgos och sedan sängen som gäller.

Puss o Kram,

Mickan