Enögd & Upptagen

Gomorron! Skrev det här igår kväll men blev så trött mitt i skrivandet att jag inte orkade publicera. Så det gör jag nu! 

Gokväll älskade ni!

Nu är jag äntligen hemma igen. Varit på lite turné igen. Inte så långt men ändå rätt ihärdigt, några föreläsningar och ett par signeringar. Det är ju förstås egentligen inte så jobbigt men det hela försvårades en del av att jag lyckades kicka igång en dum allergireaktion i mitt ena öga dagen innan.

Hua! Det gick så fort!

Å plötsligt var jag enögd. Jo det är sant!

Först var det bara som lite grus i ögonen som är trötta efter för lång tids arbete och stabligande på skärmen. Sedan började det bukta och svullna inifrån ögonvrån och utåt, både över och under ögat.

Sedan gick det ganska fort. Ögat svullnade mer och mer och till slut fanns knappt ens en ynka liten springa kvar att se igenom

Jag har ju i många år liknat mina ögon vid grisögon men nu gör jag i sanning verkligen skäl för det. Åtminstone vad mitt vänsteröga anbelangar.

Hade en förhoppning att en god natts sömn skulle få svullnaden att gå tillbaka. Förhoppningar i all ära, det är skönt med dem, ty då kan man ju ändå komma till nån slags ro, men det är inte säkert att dessa på något vis uppfylls.

Så visade det sig förhålla sig just detta hem, just i denna gryning. Att förhoppningarna varde ouppfyllda alltså.

Tassade ut vid halvfemsnåret och tände försiktigt ljuset, det svaga ljusskenet och inte det starka, tittade försiktigt tillbaka på mig själv i spegeln, hajade till över den där varelsen som glodde tillbaka och för ett ögonblick funderade jag på om en av dessa numera omtalade otäcka clowner hade smugit sig in om natten som en oinbjuden gäst och barrikaderat sig i vårt badrum. Men så var icke fallet. Varelsen där i spegeln var ingen mindre än en enögd husmor.

Det hade väl inte varit hela världen att se ut så här om jag ändå bara skulle gå här och huka mig i buskarna, dold för övrig mänsklighet. Men nu är det så att jag ju skulle kvista iväg att hålla en föreläsning för civiliserade människor i grannkommunen Nässjö.

Du milde!

Och vädret påbjuder knappast att jag bär solglasögon.

Och nån svart piratlapp äger jag inte. Äger förvisso en svart sjörövarflagga med en vit dödskalle på men vid närmare eftertanke vore en svart piratlapp nog att föredra i det här sammanhanget än att jag skulle svepa in mig i dödskalleflaggan vilket knappast skulle lindra enögdheten. Kanske snarare förstärka det hele…

Ja, så jag får tappert bära mitt ok. Så går det när man envisas med att ha djur, såsom katter och hundar, trots att man är grymt allergisk mot desamma. För det mesta går det ju bra, bara jag tvättar mig nogsamt efter att ha kelat och smekt dem, vilket jag brukar sköta, men nånting igår distraherade mig och jag måste missat tvagningen. Kan det månne ha varit två ursöta kattungar? Eller kanske fem ursöta valpar?

Tja, ingen vet – mer än ögat då kanske…  

Hur som helst, föreläsningen i Mariagården i Nässjö gick bra! Det var jättetrevligt på alla sätt. Fullsatt lokal vilket ju alltid är härligt mysigt gott! En alert och humoristisk publik som vågade agera och vara med. DÅ blir man så himla glad!

Körde sakta hemåt efteråt på små vägar ty min syn var ju inte den bästa. Men jag såg inte sämre än att jag upptäckte lite fin fägring i dikesrenen, så som blommande lupin och rödklöver samt ett och annat höstvackert träd! 

Tänk, det är nästan NOVEMBER och man ser en lupin som är lika grann som om det vore nationaldagen den 6 juni! 

På kvällen när jag skulle ta kväll och koppla av, gjorde ett telefonsamtal från en granne, att det blev annat på agendan

- Vi har en mycket liten häst här hos oss – han verkar vilja umgås med våra hästar…

Jaha, dags igen. För en liten tid sedan var det ju grisen som var förlupen gården (och strax innan dess var det Husmor)  

Nu var det emellertid hästen som förlupit gården! 

Och läget var sådant att jag var avdressad civiliserade kläder och åter iklädd säck och aska samt de obligatoriska dammiga raggsockorna. Plus svullna grisögon. Detta sammantaget gjorde att jag inte var så hågsen att ge mig ut, inte ens i allvädersstövlar. Som jag för övrigt inte ens äger.

Så de stora hårdhälade raggsocksbeklädda fötterna iträddes husfars knappt sammanhängande träskor, tog med mig hundarna bak i bilen, släppte ut Husfar från källaren, där han ju hålls instängd för att arbeta som träl, och så satte vi oss i caddyn – med MIG vid ratten.

Husfar såg skräckslagen på mig, tittade på mina ögon (som ju knappast syns) vandrade sedan ned till fotbeklädnaden som han nog fann, av blicken att döma, en smula suspekt. Så sa han:

- Harregu, kan du ens köra den här bilen???

Jag får tillstå att han till viss del har anledning att betvivla min kapacitet. Förutom halvblindheten, raggsockarna och träskorna, så har jag nog inte kört en bil med manuell växellåda på flera år. Men nu var goda råd dyra och vi hade inte tid med sådant tjafs.

- Hoppa in gubbe, sa jag och han lydde, givetvis, antagligen glad över att ha blivit utsläppt ur källarens plågsamma tillvaro som träl.

Grannarna som ringde hade haft vänligheten att släppa in vår lille fyrbente kanalje i stallet. Där stod han mellan jätteboxar innehållandes jättehästar och såg lite allmänt rådvill ut. För säkerhets skull lade han en prydlig liten hög mitt på stallgolvet.

De, grannarna alltså, hade sett sig nödgade att ta in sina hästar ty de, hästarna alltså, inte grannarna, hade fått fullständigt spel ute i hagen då vår trinde lille Vippe kom sättandes, ty denne liknar ju mer en hybrid mellan ett vildsvin och grävling så här i höstskummet, så man får förstå grannhästarnas skepsis. Även grannarnas…

Hur som helst, Husfar släpptes av och den förlupne hästen bringades så småningom hem igen så beträffande hästen slutade det hela väl.

Men huruvida tanten verkligen redde ut att lägga i en växel och klara bedriften att köra hem på egen hand i sin suspekta fotbeklädnad, sina grumliga ögon och därtill som ytterligare försvårande detalj, göra detta i en bil med manuell växellåda – tja, det förtäljer faktiskt inte historien… 

Men hur som helst: Hästen är här. Hösten mä!

Idag bar det iväg till en annan diametral del av vårt län. Till Hestra och till Anderstorp. Ögat är mycket bättre så det kändes inte så besvärande idag. Först lite möten på förlaget följt av en dålig lunch ute på lokal. Sedan iväg till Hestragården för föreläsning.

Därifrån åkte jag direkt till Anderstorp där jag signerade på den underbara affären Arvids bokhandel och kontorsmaterial. Vid min sida hade jag Maria från Askebo Brygghus som bjöd på sitt goda grytbröd, vars recept ju finns med i Mickans Bak & Glädje.

Det var så trevliga timmar på Arvids! Så rar personal, så rara kunder. En och annan var följde min blogg (Hej på dig Gunilla!) och någon annan följde mig på Instagram. Så mysigt och otroligt härligt för mig att få höra sådant av kunder som kommer fram! Blir alldeles tokglad inombords!  

Men nu, kära vänner, är det en stunds valpgos och sedan sängen som gäller.

Puss o Kram,

Mickan