fredag 16 december 2011

Kisslekar i snön...


Kisslekar i snön.

Hm.

Det KAN låta som om det vore bredbenta varelser av hankön står och ritar mönster i snön med en rinnande gul och varm vätska som de glatt tillämpar i försök och ambition att i den vita snön åstadkomma mer eller mindre konstfärdiga kreationer.

Oklart varför...

Men nej, det är INTE den typen av kisslekar vi pratar om här.

Det här är en väsentligt trevligare variant.

Nämligen Fina Findus på lekfullt humör i vinterns första snö...

God natt!

Er Mickan











So long Cat Lovers!

Nu drar jag!

Låvv,
Fina Findus

måndag 12 december 2011

Första snön...




För några dagar sedan föll första snön över småländska höglandet. Några minusgrader likaledes. Så pass att dammarna frös.

När vi gick var det sammulet men så sprack himmelen upp och snart minde himmelen om en riktigt blå vinterhimmel.

Äpplena lyste lika röda som hackspettens buk långt upp i trädens krona.

Några droppar hade stelnat som mitt i en rörelse.

Och himlens skiftningar gav spännande ljus åt några av rundans foton.

Se själv!









torsdag 8 december 2011

Sömnig Kärlek och Bröllopskyssar...


Härförleden for jag till en Stad för att ägna mig åt att fira högtid. Inte vilka högtider som helst utan högtid i Kärlekens tecken. Jag skulle nämligen viga samman några giftaslystna kärlekspar.

Vigslarna låg ganska tätt efter varandra i tid. Den första vigseln hölls i en mer traditionell lokal där jag ofta ägnar mig åt den sysslan, nämligen i kommunfullmäktigesalen i Stadens Stadshus.

Efter att ha fått nöjet att förklara dagens första brudpar vara man och hustru och sett ännu en bröllopskyss där leende läppar möter andra leende läppar, hastade jag vidare ut ur Staden för att ta mig fram till platsen där ännu ett bröllop skulle firas.

Detta dagens andra bröllop skulle firas i en gammal, gammal stensatt och delvis nedgrävd byggnad a la stor jordkällare liksom.

Bruden och några närstående var redan på plats. Pyntade och prydde den mörka och kalla lokalen med hundratals levande ljus så vi fick både lite ljus och kanske rent av lite värme. Åtminstone kändes det så.

Långa rader av värmeljus flämtade gyllengult. Kandelabrar med höga rena stearinljus lyste sobert upp platsen där vigseln skulle förättas och gav så mycket ljus att jag kunde se i mina vigselhandlingar.

Gäster, bröllopsvittnen och släkten hade samlats i den gamla stenkällaren som Bruden och barnen hade gjort så vacker, så vacker inför den stora högtid som alldeles strax stundade.

Trodde vi ja...

När både en och två akademiska kvartar hade passerat och ett imponerande stort antal samtalsämnen hade avhandlats bland de huttrande, men tålmodigt väntande, bröllopsgästerna, började fler än vigselförrättaren nog undra var brudgummen i fråga höll hus.

Frun, ja den blivande alltså, började kanske misstänka hur det hela kunde förhålla sig för hon tog en ung tonårig son avsides, bad tyst denne unge herre att springa iväg över kullarna mot hemmet för att se om den försvunne och högt saknade brudgummen fanns där.

Vi andra slog knut på oss själva och uppfann ännu några samtalsämnen, det är närmast förbluffande hur verbalt kreativ människan kan vara - när det behövs...

Och det gjorde det ju.

Nåväl, snart kom sonen tillbaka med andan i halsen, såg glad och generad ut på samma gång. Viskade något till den ömma Modern, den festklädda bruden, vars anlete antog påtagligt likartade anletsdrag. Road, generad och något mer. Oklart vad...

Men den som hade allra tydligast uttryck i sitt ansikte var den i dörren nu uppdykande brudgummen.

En mer yrvaken, generad och smått förvirrad man torde icke gå att skåda!

Sagde brudgum hade somnat där hemma bland soffans sköna kuddar...

Minsann.

Med viss munterhet vigde jag dem samman. Jag kunde emellertid inte låta bli att högt ställa frågan till brudgummen huruvida han kände sig tillräckligt vaken för att svara på den viktiga frågan om han ville älska sin tilltänkta i nöd och lust.

Han svarade ja. På båda frågorna.

Denne sömnige brudgum var nog den raraste och mest tilltalande brudgum jag någonsin vigt!

Han var bara sååå fin, så himla söööööööt, nästan pojklik, i sina yrvakna genans. Och grann att titta på var han också.

Nästan så jag ville haft en liten del av den där bröllopskyssen...

Ack ja, ack ja, ack ja. Jovars, jag vet, jag har ju Husfar...

Huruvida det nu blir något med det däringa kyssandet är emellertid tveksamt.

Ni minns väl Husfars kommentar;

- Ha, de ä la inget att kyssa en groda!

- Tänk på me sum måste hångla mä e padda...

söndag 4 december 2011

Andra Advent...


Andra Advent!!!

Första Advent jobbade jag och hann inte njuta av någon mys på adventsmorgonen. For istället, å jobbets vägnar, iväg på en syrisk-ortodox mässa, vilket var mycket vackert!

Men efter ett rejält långpass på tio intensiva jobbdagar här jag nu äntligen hemma igen. Så i morse njöt jag fullt ut av att få möta andra advent!

Stegade först ut, genom snöblandat regn, till hungriga och väntande djur i lagårn. Men sedan alla två- och fyrbenta fått sitt och efter en tur i skogen var det gott att komma in i stugvärmen.

Väl inne träddes fötterna i raggsockarna, kaffet sattes på, ljusen tändes liksom en sprakande brasa i vedspisen. Tryckte in en ny julcd i spelaren, hällde upp rykande hett kaffe i muggen och med den i handen backades den generösa gumpen upp mot vedspisen och en välbehagets suck ljöd genom köket.

Åh, så gott med en härligt adventsmorgon hemma på gårn!

Fortsatt trevlig helg!

hälsar
Alice, Alfons, Blenda, Katten Spöket - och Frodig Husmor...











onsdag 30 november 2011

Fina Findus upprättelse...


Jag är helt enkelt TVUNGEN!

Att ge Fina Findus upprättelse. Att rättfärdiga henne!

För Fina Findus har vänt mig ryggen. Totalt!

Hon är sur som ättika. På mig. På vänaste och mest fröjdefulla matmor själv. Hm.

Varför undrar du kanske?

Jo, för att jag, citat Fina Findus, "förlöjligat henne".

"Förnedrat henne".

"Skämt ut".


Jesus anamma!

Undrar du varför igen???

Jag kan lika väl erkänna. Berätta vad det är som förargat Fina Findus så pass att hon vänt mig ryggen.

Felet är nog mitt. Helt och hållet.

Jag lade ut henne här på bloggen med röd tomteluva.

Oförlåtligt!!! Men jag tyckte hon var fin ju! Jättefin! Men det var jag nog ensam om att tycka. När hon upptäckte det blev hon rasande.

Det var helt utan respekt, menar hon. Fick henne att framstå som en fjant i kattvärlden (hur nu den kommer åt min blogg...)

Jag har, hur som helst, lovat Fina Findus rättfärdigande. Lovat visa henne UTAN fjantig tomtemössa.

Så - gott folk - låt mig presentera DEN SANNA FINA FINDUS!

Snygg, elegant, smidig, jaktskicklig, snabb, självständig, vacker och mer vild än tam...

Nåja...

Njut nu av bilderna av Den Vilda och Sanna Fina Findus medan jag går ned och gör iordning lite julegröt till henne. Det ääääälskaaaar hon!

Oops - det fick jag ju inte berätta...









O för guds skull - säg INGET om att bilden här nedanför "råkade" hamna här igen. För då lär man nog få både rivet skinn och så tuffa jamare så att man knappt klarar julen...

Men nog är hon rätt grann ändå? Allas vår Fina Findus...



lördag 26 november 2011

Livet vävs i sköra trådar...


Sköra, vackra, fragila finns de där. Nästan överallt - om man bara tittar efter.

Sammansatta konstfärdiga enastående konstverk framställda av små små ihärdiga flerfotade som kryp som i symbios med naturen skapar dessa underverk av skönhet.

Här är några småplocka från naturens eget konstgalleri.

God morgon!

Er Mickan