En hederlig Sönndassmedda!

I lördags fick vi för oss att bjuda klanen på en gammal hederlig söndagsmiddag. Inför middagstillfället  tjuvstartade jag med lite adventskänsla inomhus, inte i några fönster vilket alltid upplevs provocerande mot vän av ordning och starkt traditionsrotad.

Men här inne tjuvstartar jag alltid med Staffanstaken på buffébänken. I år står den kringgärdad av 14 oöppnade flaskor av Blossas Årgångsglögg. En stjärna tänder jag också borta på farmors skänk mot väggen, inte heller den synlig utifrån utan bara mysfaktor för oss i huset. Så jag jag ju mitt vackra julträd också men det tjuvstartade jag med redan den helgen då vi höstade in allt i trädgården - en ren överlevnadsstrategi från min sida alltså....

Redan på lördagen brynte vi en nötstek och en skinkstek som därefter sakta puttrat i omfångsrik buljong med massor av smakliga gottigheter och kryddor i sky.

En hederlig Sönndassmedda är i vår mening stek, gräddsås, kokepärer, kokt blomkål och kokta grönsaker. De goda morötterna från vårt land rev vi bara så dess goda smak vidhålls. Jag gjorde också gammal hederlig pressgurka och gjorde även farinsockerglaserade steklökar.
Till förrätt serverade vi räkglas, gott och enkelt.

Ines och Lowisa kom först. Ines blev satt på golvet och hundarna, som älskar henne, blev minst sagt närgångna, kollar så härliga miner hon har på bilderna. Till slut räddade mormor henne från närgångenheten. Sen var Ines med morfar och tände i vedspisen. Så småningom ramlade de in en efter en tills hela klanen var samlad för en redi söndassmedda.

Kaffe, kladdkaka, glass och frukt avrundande måltiden. Till slut sa Ines:

- Hej då Måmå och Måfa!

Lillafarmor hjälper sitt yngsta barnbarnsbarn att gå - så fint att få se och uppleva!

Några matlåder bidde det också....

Hej då Måmå o Måfa

Författarbesök

Magiskt morgonljus

Frosten hade hela gården i sin famn i morse. När solen kom upp förvandlades åkrar, ängar, blomställningar och grenverk till konstverk med tusentals gnistrande prismor.

Gick man i lövverk, i torra tillfrusna eklöv, krasade det ljudligt för varje steg. Ute på åkrarna uppstod mer ett frasande ljud när tillfrusna grässtrån fick böja sig under tassar och tår.

Luften var ljuvlig. Ljuset magiskt. Livet kändes liksom vänligt. I alla fall för en stund...

Några tankar en höstdag

Ett långt -V format sträck av skränande gäss korsar den blå hösthimlen. 

Doften av gödsel är tung, men behaglig. Hör hösten till. 

En hackspett jobbar träget och hackar ljudligt på en trädstam i närheten. 

Det knastrar under mina stövelbeklädda fötter där jag vandrar längs skogsvägen. 

Hundarna springer före mig, ystra och glada över att ha fått sin matte utanför dörren. 

Ungbjörkar bär ännu sina ockragula löv medan nästan alla andra övriga träd står med bara grenverk och kringgärdas av gulröda mattor på marken inunder sina kala trädkronor. 

Solen värmer. 

Jag kommer fram till en av våra många sittplatser ute i skogen, ställer korgen på marken, lyfter upp en filt ur korgen och breder ut på stocken, tar av mig jackan och vänder ansiktet mot värmen och ljuset. Vill tanka in värme och ljus i själ och sinne. Skingra vemod och mörker. 

Oktobermånaden går mot sitt slut. Sommartiden likaså. Dagen är generös. Det vill jag också vara. 

Älskar min plats på jorden. De dagar vi här får gå och vistas. 

En fin afton önskar jag dig.  

Trettio glimtar av kalas!

Vår Dottir Lowisa fyllde år häromdagen och bjöd hela klanen till kalas i Ollagård, Hjältaryd.

Du får kalasa lite med oss!

Puss o Kram,
Mickan

Flickorna med moderna byxor! 

Gottfrid i sitt nya rum och sin platsbyggda säng

Här får vi spana in Ines alldeles alldeles nytapetserade rum

Helt ljuvlig fondtapet i Ines rum!!!

Givetvis har klanens Lillafarmor bakat tårtan

Kråkor Kräftor o Katt

Myskanka, Råtta och Katt. En målning jag gjorde för många år sedan. 

För en stund sedan fick jag i ögonvrån syn på en megastor kråka på andra sidan Lyckopölen. Den spanade rakt fram och strax fällde den ut vingarna och sparkade ifrån med de skorviga klorna och lyfte. Den flög dock bara ned i den strandkanten i den sorgligt vattentomma dammen. Där hämtade den något och flög tillbaka till sin ursprungliga plats.

Då såg jag att den jäklades med något byte som kråkan hoppade runt och hackade på och försökte ta i näbben.

Fort som fanken fram med kikaren, upptäckte att det var en kräfta som kråkskrället hade en dödsritual med! Jag rusade ut i farstun, skrek åt hundarna att följa med, greppade Husfars största och mest vadderade arbetshandskar, stånkade nedför farstutrappen, ut över vägen, rundade Lyckopölen inunder det klorofyllfallerande lövverket på lindträdet medan hundarna, lika upphetsade som förvånade, gläfste kring benen.

Men givetvis var både kråka, och dessvärre, kräfta borta när jag hade masat mig fram till platsen för kråkans dödsritual med den på förhand utsedda förloraren – kräftan.

När jag står där och stirrar efter kräftan bland hundratals svarta löv som vart av en, för mig, tedde sig som kräftan jag letade efter, såg jag plötsligt i andra ögonvrån katten Rudolf som lekte med, vad jag trodde, en groda på andra sidan Lyckopölen. Ännu en dödsritual! Grrrr, tänkte jag och började resolut stega tillbaka och åter runda dammen i Husars allför stora träskor som jag i all hast stoppade mina raggsocksbeklädda fötter i när jag insåg kräftans olyckliga belägenhet för en minut sedan.

Och när jag med stora, nåja, steg tagit mig fram till katten såg jag att det lilla djuret inte alls var en groda utan världens sötaste lilla hasselmus.

- Denna lilla söting måste räddas, tänkte jag och agerade.

Katten Rudolf tyckte inte alls om att bli bortdragen från sitt tilltänkte mellanmål och han visade demonstrativt sitt missnöje (haha) genom att riva och bita mig – gud välsigne Husfars vadderade arbetshandskar.  Hasselmusen, som var oskadad och snabb i rörelserna, sprang vidare medan jag höll den ilska katten.

Sen jag fick med mig alla katter och hundar till köksfarstun och samtliga belönades med mellanmål av sin matmor.

Slutet gott – allting gott.  

Fotouppgift med dramatik

Det var med stor spänning och i kroppen runtcirklande adrenalin jag gjorde veckans fotouppgift. Ty bilden är tagen i skarpt läge så att säga. 

Jag fick, via sms av dottern, tillåtelse att komma upp på det pass hon satt på, bara ett par minuter för att försöka förverkliga veckans fotouppgift: "Ett annorlunda porträtt" som gick ut på att ta ett porträtt av någon utan att visa dennes ansikte och ögon utan att betraktaren av fotot själv får föreställa sig hur den porträtterade ser ut, hur den tänker och känner sig. 

Jag lufsade upp i skogen i storstövlar och en orange keps, i hopp om på så vis inte förväxlas med en trind älgko, hade kopplade hundar i ena näven och kameran i den andra.

Hann precis bara skjuta av ett par bilder när vi plötsligt, av ur skogen ljudande höga rop och skrik, insåg att drevet kommit nära och därmed väsentligt ökade chansen/risken att en långbent skogskonung stressad skulle komma löpande ut ur skogen.

Dottern väste:

- Gå hem nu mamma, den här smäller utav bara helvete när jag avlossar, sa hon och klappade på älgstudsaren, hundarna blir skiträdda och du blir lomhörd i två veckor om du står här!

Uppskrämd av det hon sa och av de hetsiga ropen från skogen som kom allt närmare, masade jag mig snabbt, nåja så fort som en välnärd och till åren kommen lanttant tyar med att snubbla ned i slipprig brant ned från kullen. I nävarna hade jag samma persedlar som då jag nyss stånkade uppför backen. 

Jag hastade över Norragärdet, passerade vägen och in i skogen igen då jag plötsligt hörde ståndskall väldigt, väldigt onödigt nära mig, så onödigt nära att jag nästan blev nödig av ren rädsla. Jag halvsprang förskräckt ned över Stövegärdet och flåsade till hundarna att vi måste skynda oss hem. 

Det var med stor lättnad jag stapplade uppför farstukvisten och kunde stänga dörren om oss efter att vi tagit oss in i tryggheten.

Det visade sig vara ett vildsvin och inte en älg som hunden fått span på. Inget blev skjutet med några studsarpipor men jag lyckades i alla fall skjuta iväg några foton i linsen – trots den korta tiden och den rådande dramatiken. Och kanske dumdristigheten. Men vad gör man inte för fotokursens veckouppgifter…

Kram på er!