HÄSTGLÄDJE i SOLEN!!!

Solsken.

Dagsmeja.

Tuppar som galer, getter som vandrar runt.

Katter njuter i solen.

Valpen Dagny tittar på hästarna Rocky o Vippe som dansar som tokiga, brallar och springer, rullar sig och skakar sig.

Hunden Mini är inte sen att hänga med att rusa runt

Vederkvickande att se!

Jodå, jag njöt också!!!

Hoppas du njuter av bilderna du också!

Puss o Kram från oss alla!

Förlusten av trygghet...

Min vädjan till alla människor som retar sig och stör sig på andra människor: Lägg band på dig, skicka inte så lättvindigt din irritation, din ilska och ditt hat via anonyma brev, mejl eller sms. Du vet inte vilken oerhörd skada, oro, ängslan, begränsad och försämrad livskvalitet du kan åsamka hos den eller de du trakasserar. Som växer och blir en sorg. En sorg över att ha förlorat en del av livet. 

Tillvaron.

Förlusten av trygghet. Ro. Frid.

Förlusten att känna sig trygg i sitt eget hem …

Det suger. Riktigt riktigt ordentligt…

***

Efter att ha grubblat några dagar har jag, efter en hel del velande och tveksamhet, bestämt mig för att sätta ord på grubblerierna. Känslorna. Tankarna.

Anledningen till att ”det” åter har aktualiserats var/är en liten och ganska obetydlig händelse häromkvällen men som ändå drar igång oceaner av motstridiga känslostormar inuti – inte bara mot min vilja utan även helt bortom min kontroll.

Det är över två år sedan, som de slutade komma, de där hemska anonyma breven innehållandes hat, hot, invektiv, könsord och hotfulla uppmaningar om att jag ska flytta från landsbygden till storstaden där ”feta bordellmammor” och ”äckliga horor” som jag passar för jag är ändå ”hatad av alla” här på landet...

Men trots att två år passerat så är det uppenbart att skadan, alltså rädslan och ängslan, ligger där bara precis, precis under huden.

Två år av en försiktig tillitsuppbyggnad till omgivning och tillvaro, var som borta och jag var åter tillbaka där. Kapslad i min egen nojiga rädsla. I min egen fobi om att nu händer det, nu kommer ”han”, ”hon” eller ”dom” in, de som hatar mig, de som ligger bakom breven.

Men det som hände häromkvällen var inget farligt alls, inte alls, tvärtom. Men, min reaktion då och några följande sömnlösa nätter, har på något konstigt vis tvingat mig att se på min tillvaro med andra glasögon. Förbannat rena och skarpa sådana.

Och jag skäms över vad jag ser. Över hurdan jag blivit. Över hur jag gör. Över hur jag framlever mina ensamma dagar och kvällar. Jag är ju smått hispig, fast jag då rakt inte vill erkänna det, vill inte se det.

Jag låser alltid in mig när jag är inne. Nogsamt. Alla dörrar. På något vis har jag ändå ursäktat detta beteende med att ”det är för att jag får arbetsro då” eller ”det känns som jag får bättre koncentration då".

Inte har jag sett att jag ju är en löjligt räddhågsen, ängslig, feg, konflikträdd medelålders kvinna som inte vågar möta världen för var den är. Jag låser ju in mig! Hukar mig inomhus. Vill helst inte gå ut alla och när det sker, pga av djuren, så blir det uppåt skogarna där risken att möta någon är minimal.

Jag blir rädd när jag hör bilar, blir rädd när jag hör röster utifrån vägen, blir rädd när jag hör att det knastrar i väggruset för att någon kommer gåendes eller cyklande. Det knyter sig i magen. Ängslan och obehaget växer upp som ett illamående i den tidiga graviditetens morgonstunder.

Så trött jag är på mig själv och alla mina känslor. Varför är jag fylld av emotioner, av ständigt spelande strängar av känslor, av spröt som alltid är uppmärksamma och uppkopplade? Visst, det är en del av en konstnärssjäls egenskaper – och förutsättningar, den där känsligheten. Men ändå. Jag vill ha det i nyanserad mängd. Framför allt vill jag försöka ha känslorna under någon form av kontroll.

Men jag har inte det. Även om jag tror det i långa perioder. Det är mycket man tror, för övrigt. Å andra sidan består väl livets fundament till stor del av just Tro Hopp och Kärlek…                          

Jag vet också att ansvaret är mitt och ingen annans, för att skärpa mig. Hantera det. Bemöta det. Ta emot det, erkänna det, kanske rent av välkomna det och famna det – för att först då kunna släppa det. Äsch, jag vet inte. Men jag vill fasen inte ha det så här längre.

Fy, jag skäms över mig själv. Hur jag har kunnat bli sån här. Jag är pinsam. En ynkedom. En ruin av något som en gång var. Som bar och höll samman.

Mina känslor och rädslor löper amok i mig och flinar skadeglatt när de möter ett ytterst ringa motstånd hos en tant som inte fattar bättre. Som flyr iväg och intalar sig att det blir snart bra. Det går snart över. 

Men tant fortsätter att huka sig i ett inlåst hus, som inte åker hemifrån om det inte gäller arbete eller absoluta ärenden som veterinär eller tandläkare. Och grejen är att jag egentligen trivs med det, men jag trivs inte med att inse att jag är rädd. Att jag gör det av ängslan. Oro. Rädsla.

Om jag gjorde det av ren bekvämlighet, så hade det nog varit att föredra, men nu har jag motvilligt insett att jag gör det för att jag har en löjlig, en LÖJLIG inneboende rädsla för att möta ondska. Illvilja. Hat. Otrevligheter. Konflikter. Bråk. Elakhet. Ondsinthet.

Det som hände häromkvällen var en pytteliten detalj, men bringade ändå total kaos inom mig. Fick rädslorna att skena iväg långt upp ovan hårstråna. Långt inunder mina spruckna hälar. Det fick ängslan att hysteriskt pumpa runt i mitt blod.

Som sagt en detalj. Vi bor alldeles (för) nära ett annat hus och gård. Bara några meter emellan faktiskt. Det är inget jag någonsin, någonsin uppskattat men så är det nu en gång för alla på landet att när Stora Skiftet genomfördes och när gårdar delas mellan syskon så delas de som de gör och så byggs det som det gör och det är inte så lätt att ändra på.

Hur som helst, låt oss gå tillbaka till händelsen häromkvällen. För ett tag sedan avled den äldre mannen som bott i huset här intill i alla sina år. Sedan dess har det varit alldeles mörkt och tyst där inne på gården.

Husfar arbetar kväll och jag är ensam hemma på kvällarna. Som vanligt var jag inlåst, vilket jag är extra noga med när jag är ensam hemma.

Gott och väl ett par timmar efter att mörkret lagt sig över gårdar och stugor så såg jag ljuset från en bil köra in sakta på lagårdsgatan hos min granne. Såg sen en bil till komma. Såg ett par män gå där ute som spöklika skuggor. Jag kände ett obehag växa. En rädsla.

Jag kände på dörrarna en gång till, jodå, de var låsta och för säkerhetsskull låste jag även i källaren och dörren ned till källaren. Gick in ”i rummet” och satte mig med hundarna i knät och pratade med dem och lugnade mig själv med att jag bara inbillar mig.

Hann också bli lugnare och lite mer avslappad. Men plötsligt knackar det på dörren. Hårt. Bestämt. Distinkt. Hundarna spände sig och blir som fiolsträngar – jag med!

Sen hoppade de ned och sprang mot ytterdörren och jag tänkte att jag måste ju öppna, de förstår ju säkert att jag är hemma, de som knackar alltså, hundarna de visste ju redan. Jag låste upp dörrvredet med bultande hjärta, tog en hund under varje arm och backade ett par steg och ropade: 

- Nu kan ni öppna.

Det gör de och in stiger två män som jag inte känner igen. Jag scannade omedelbart av deras ögon, anletsdrag och blickar – och på en enda sekund kunde jag känna en viss lättnad ty ögonen var vänliga och dragen milda.

En av dem sträckte fram näven och presenterade sig, därefter den andre, som jag, när jag sansat mig något, ju faktiskt kände igen. Det var båda släktingar till den avlidne mannen och de ville bara komma in och berätta att de var här för att titta till gården.

Sådan lättnad jag kände. Så pass att jag tårarna steg i mina ögon, där och då. Männen fick inte bara se en förvirrad kvinna med håret på ända, vit i ansiktet av rädsla och med en hund under vardera arm – utan nu rann också tårarna nedför hennes trinda kinder.

Du milde!

Vi samtalade en stund, eller nja, de samtalade och jag vimsade och svamlade med tårarna rinnandes. 

Kände inte bara en lättnad över att det var vänligt sinnade män utan kände mig rörd för den omsorg och omtanke som låg i deras gest att faktiskt knalla över till mig, knacka på och berätta.

När de gått gick jag tillbaka in i rummet. Satte mig med hundarna igen. Tårarna, som ändå runnit hyfsat sakta där ute under mötet, blev nu plötsligt väldigt många och väldans ymniga. Jag grät och kunde nästan inte sluta. Hundarna slickade mina ögon och kinder så gott de hann med.

Jag grät av lättnad för besökarnas vänlighet.

Men – jag grät till lika delar på grund av harm. Förtret. Ilska. Genans. Skam. Vrede.

Det är väl själva FAEN att jag ska vara sån här.

Det är väl själva FAEN att de/han/hon som skrev till mig, har fått den här inverkan och den makten på mig och mitt liv, min tillvaro och min dag.

HUR har jag kunnat nedlåta mig till att bli ett sådant patetisk räddhågset fruntimmer som blir fullkomligt skiträdd när det knackar på dörren.

Som blir skiträdd när det knastrar i gruset. Som blir skiträdd när det ligger konstiga kuvert i postlådan.

Som blir skiträdd när främmande telefonnummer visar sig på displayen. Som vaknar skiträdd ur drömmarna där ”de” har hunnit ifatt mig och trängt upp mig.

Jag skäms över mig själv. 

Och jag vet att ingen annan har låtit det gå så här långt - utom jag själv.

Och jag vet att ingen kan göra något åt det här – utom jag själv.   

Alltså.

Det här är så långt ifrån den bild jag vill ge av mig själv.

Det här är så långt ifrån den bild jag vill se av mig själv.

Men just nu, i kölvattnet och klarsynthetens skarpa konturer, är det så här jag ser och känner…

I morgon är det kanske annorlunda. Igen.

* * *

Min vädjan till alla människor som retar sig och stör sig på andra människor: Lägg band på dig, skicka inte så lättvindigt din irritation, din ilska och ditt hat via anonyma brev, mejl eller sms. 

Du vet inte vilken oerhörd skada, oro, ängslan, begränsad och försämrad livskvalitet du kan åsamka hos den eller de du trakasserar. Som växer och blir en sorg. En sorg över att ha förlorat en del av livet. Tillvaron.

Förlusten av trygghet. Ro. Frid.

Förlusten att känna sig trygg i sitt eget hem.

Det suger. Riktigt riktigt ordentligt… 

MATPORR & TUPPDÖD

Jo minsann, det kostar på att hålla kalas. Både tid, energi, sikiner – och förfrusna rör och rävtagna tuppar och höns…

¨

Redan i fredags påbörjade den numera, i kalassammanhang, rätt avdankade Husmodern att förbereda 

söndagens kalas eftersom hon numera lätt blir stressad.

Potatis av fast kvalitet, kokades i kryddigt vatten. Röda lökar, gula lökar, vita lökar och purjolökar strimlades och hackades och blandades i en stor vinägrett med senap, örter, gräslök, purjolök, gul lök, rödlök och fint hackad röd spetspaprika.

Älgkött lyftes ur frysen och sattes på saktfärdig upptining i skafferiet redan i torsdags kväll. Tre färska fläskfiléer putsades och lades i en maffig marinad av olja, honung, vitlök, chili och kryddor.

Två kilo kycklingfilé sältades lätt och så pressade jag litet färsk citron över dem och så fick de ligga över natten. Under tiden kokade jag en stor gryta buljong med citron, dragon, lök, morot, lagerblad, hela rosepepparkorn och svartpepparkorn, örtsalt och lite vanligt salt. Denna buljong stod och mustade till sig över natten och under lördagen sjöd jag sakta kycklingfiléerna däri.

På lördag morgon virade jag hushållssnöre runt älgsteken som knappast ville hålla samman. Gned in hela steken med grov svartpeppar och salt, i med gammeldags hederlig termometer i dess tjockaste del och därefter in i ugnen på endast 80 grader i många timmar och si, då får man en fin rosa rostbiff med tydlig pepparsmak runt om kanterna.

Nu tog jag fram fläskfilebitarna som låg och marinerades i sin skål. Nu var det dags att göra en ny marinad, ty jag skulle göra dubbelmarinerad fläskfilé. Till marinad två använde jag rapsolja, vitlök, salt och så rom i vars starka vätska några nypor muscovadosocker hade fått lösas upp. Denna typ av marinad ger en styrka och en sötma åt köttet. Tja, så brynte jag fläskfilébitarna som jag halverat, alltså skurit rakt av i två bitar, tog lite längre bit mot slutet och lite kortare i filéns tjockare del. Jag brynte dem hastigt bara för att ge dem en vacker yta, sedan lade jag upp alla filéerna intill varandra i på en ugnsfast form, stack en termometer i en av dem och så in i ugnen på 175 grader. Därefter lade jag dem i den nya marinaden som innehöll rom.

Kycklingfiléerna sjöd jag i ca tio minuter i den goda buljongen, tog upp en och skar, och då den visade sig vara nästan klar så stängde jag av, lade på locket ORDENTLIGT (vis av erfarenhet) och bar ut grytan ut i snön och spekade upp massor av snö mot dess kanter.

Sådär. Nu var allt kött fixat så nu tog jag fram potatisen som låg i kryddig vinägrett. Mmmm, den var god redan som den var men nu skulle den vidareföräldas. Nu hackade jag en hel fräsch och spänstig purjolök till, två mindre rödlökar och så rörde jag samman crème fraiche, lite majonnäs, senap och mer kryddor. Nu åkte jättegrytan fram och i den blandade jag nu den vinägrettsmaksatta potatisen med den nya röran och fick fram en underbart god potatissallad.

Jag hann även komma ihåg att plocka fram ett gäng avokadors ur skafferiet så de skulle få ligga och bli rumstempererade.

Nu var de stora bitarna på plats, alldeles lagom till att barnbarn anlände till stugan. Vi gjorde enkel mat till oss på kvällen och spanade in melodifestivalen tillsammans.

Söndagen var det åter dags att ställa sig vid grytorna. Först stektes skrädmjölsplättar till frukost eftersom småfolket i huset hade beställt det.

Räkor lades på tining på tidning med salt på. Avokadorna plockades fram.

Kycklingen togs upp ur sin buljong, för att den skulle få lite färg brynte jag den mycket hastigt.

Fläskfiléerna lyftes ur sin andra marinad och torkades av. Rostbiffen rullades ur sina fyra lager folie och så började jag försöka ta bort alla dess snören som jag ju bundit samman den med. Åh sen var det sanningens minut när vi trancherade den, men oj vad rosa och fin den var inuti!

Dags för förrätten. Skala räkor (Husfars uppgift) finhacka, verkligen finhacka, rödlök, gröpa ur avocadon och ta vara på dess underbara mjuka fantastiskt goda kött, pressa citron, några klickar crème fraiche och lite grann citronmajonäs, örtsalt, citronpeppar. Fram med en rejäl vippa dill, repa av de finare stråna och skilja från de grövre stjälkarna och så finhacka dillen och tillföra röran och så, givetvis, i med räkorna som jag finfördelat lite. Smaka av. Hm… kanske pressa ur lite mer citronsaft.

Fram med dry martiniglasen. Lägga ruccolasallad i botten och klicka den ljuvliga räk- och avokadoröran i, sticka i ett par små brutna bitar av hembakat fröknäckebröd, klicka på rom, en bit citron och en dillkvist. Sådärja, då var förrätten i hamn!

Nu var det dags för finlir som dukning och pyntning. Samt, inte minst, lägga upp all mat på fina fat och ta sig an fräscha dekorationer såsom kiwi, passionsfrukt, körsbärstomater, syltlök, rostad lök mm.

Sedan tog jag mig an en stor härlig krispig grönsallad med blandade sorters salladsblad, bitar av morot, majskorn, rödlök, nötter och fetaosttärningar. Surdegsbaguetter låg på skärbrädan och några sorters ost likaså. Snart anlände gästerna och vi tog bubbel, skålar, hurra och paket inne vid sofforna. 

Därefter bjöd vi till bords.

”Alla” kunde komma och vi fick åter nöjet och förmånen att få fira tillsammans i alla fyra generationer. Så glada var vi allesammans att klanens farmor och farfar ville, kunde och orkade komma. Det var också extra roligt att få fira min födelsedag i sällskap med min tvillingbror och hans hustru.

Det hände emellertid mycket under middagen. Fiskbilen kom, varpå var och varannan gäst rusade ut ty alla ville handla. Tänker att den där fiskhandlarn nog gjorde sin bästa affär ever i ett enda hus ute på landet just igår eftermiddag.

När nästan en halvtimme förlupit och vi kunde återuppta middagen, då jädrar blev det liv på hundarna ty då kom en stackars slutkörd jakthund hit och var trött, uppgiven och hungrig. Men uppfostrad som man är att man varken tar in eller matar några jakthundar så ringdes istället det telefonnummer som den stackars trötte stövaren hade på halsbandet och till dess att ägaren dök upp fick nån av oss snällt stå där ute och hålla hunden.

Till slut kunde emellertid middagen återupptas, bara någon dryg timme förhalad och oplanerat bordlagd. Jag fick mer och mer värk i korsryggen och blev tröttare och tröttar så när gästerna gått hem, röjde vi en stund, sedan fullkomligt stupade jag i säng, ofantligt trött. Natten blev dock orolig med rävar som skällde och hundar som morrade. Något som fick sin förklaring idag.

Ty i gårdagens matstress och fixarpress (jaja, jag vet, det är självförvållat, jag vet) så glömdes det bort att stänga såväl dörren bak lagårn, den som leder ut till hästarnas och getternas utomhusbox och matrum – tillika grisen Johannas solarium och vilorum.

Likaså glömdes att stänga ”höneluckan”.

Dessa glömskans fadäser fick till påföljd att vattnet var fruset i lagårn, ty huvudledningen går just innanför dörren till uteboxen, som vi ju glömde stänga.

Vad än mer tragisk påföljd är att räven smitit in genom den öppna höneluckan och plockat lite vad han vill ha. Bland annat har han tagit Ola, en av mina danska vackra röda cochintuppar. Jag har (hade) två stycken, Ola och Jocke, båda mycket vackra med stor integritet och som sällan går ut. Men ingen av dem har nånsin lärt sig gå upp på pinnarna och sitter därför heller inte där uppe och sover. 

Därför var de såklart ett lätt byte för räven där de sitter på golvet och sover. 

Räven hade även tagit två svarta hönor.

Ja, så jag återgår till mina initiala ord. Att minsann, det kostar på att hålla kalas. Både tid, energi, sikiner – och förfrusna rör och rävtagna tuppar och höns… '