Sur Guanokrämare!

Hej! 

Jag tänkte berätta om när jag öppnade fönstret härom morgonen för att slänga ut lite bröd till skatorna och då hörde ett lågt kacklande uppe vid huset! Det var absolut inte skatorna som kacklade utan en höna - måhända förlupen... 

Jag fick fatt i Husfars gamla träskor och snubblade ut på farstutrappen och si, jag hade rätt!

För till min förvåning stod där en höna - i dubbel bemärkelse SUR sådan - på terassen vid huset. Hon ömson blängde, ömsom kacklade förnärmat. 

Vid alla rufsiga valrossar - hur hade denna guanokrämare kunnat glömmas utomhus över natten??? 

Var tusan gömde hon sig då porten till Fähuset stängdes på kvällen?

Hur som helst fick jag ju ödmjukt be om ursäkt, ta upp henne i famnen, torka henne och ömsint blåsa på hennes skorviga kalla fötter som dunkade av nageltrång, nåja, klotrång, efter att ha stått på vinterkall mark en hel natt. 

När jag burit ut henne till övriga guanokrämare där hon fick mat och vatten, började jag snart oroa mig för vilka vedergällningar som kunde väntas efter min fadäs att glömma henne ute. 

Jag befarar det värsta - unison värpstrejk! 

Phu. 

Då gör de intet annat än att ligger i blomkrukorna och konspirerar, blänger indignerat på mig och äter mer mat än någonsin. 

Och plötsligt kom jag att tänka på den här berättelsen! 

Konspiratoriskt kackel

I likhet andra fruntimmer så upplever vår Husmor en stigande trädgårdspassion med stigande ålder – även om såväl ålder som vikt tenderar att stiga fortare än trädgårdspassionen vad just vår Husmor anbelangar. 

Nåväl. Det för med sig att såväl vår Husmor som trädgården blommar upp om sommaren. Då ståtar där blomstersängar av det, bokstavligt talat, jordnära slaget, men de blommor som prunkar i krukor av olika slag är inte heller så lätträknade.

Om sommaren gläds vår Husmor åt krukorna där de står än här, än där, runt om på gården. Fyllda av blommor och växter av alla möjliga färger och former. Om vintern får de en annan funktion – nämligen som värpreden ute hos hönsen.

Hönsen själva har emellertid endast tagit fasta på ordets senare stavelse, alltså ”rede”, men totalt missat den första, ”värp”…

Hönsdamerna använder förvisso de blå blomkrukorna. Men endast till att ligga riktigt behagfullt i, ombonat och skönt. Ligga nära. Ligga många. Där i krukorna ligger de dygnet om. Måtte bli varmt. Långtråkigt. Trångt.

Men hönsen framhärdar!

De har legat så där ett bra tag nu vilket ger vår stackars Husmor en del huvudbry. Hon nyper sig fundersamt i några av hakorna och funderar över vad i all världen de där hönsen egentligen kacklar om.

Hm, tänker vår Husmor förskräckt, kan det vara så illa att hönsen har gått ut i gemensam äggstrejk?

Husmor själv, som har lätt paranoida tendenser när det gäller grupper av kacklande damer – vilka hon finner smått konspiratoriska, misstänker att så fort hon stängt lagårdsdörren efter sig, så kläcker hönsen ur sig något.


Och det är inte ägg …

  

Var Vänlig i Vänliga Veckan!

En liten hälsning och en uppmaning från Johanna Nöffe och mig så här i början av Vänliga Veckan!!!

Puss & Kram! 

Födelsedagsmorgon!

Idag fyller Eder Lanttant år!

Å jag är barnsligt förtjust över att bli uppvaktad på sängen!

Minns alla år då man som barn låg och rävsov, sprickfärdig av nyfikenhet, medan man väntade på Mor och syskonskaran som viskande o väsande gick nere i köket o förberedde frukostbrickorna med fika, levande ljus o presenter som strax skulle överlämnas till mig och min tvillingbror under det att skaran med varierande stämmor sjöng "Ja må dom leva..."

Minns att det var närmast magiskt när de sjungandes kom in i det mörka sovrummet med de två levande ljusen som lyste upp och kastade varma fladdrande ljussken över rummet. Jag log från öra till öra!

Att uppvakta familjens födelsedagsbarn på sängen i arla morgonstund blev en kär tradition som jag tog med mig när jag fick förmånen att begåvas med en egen familj och många, många födelsedagsbrickor har sjungande serverats på sängkanten här i huset.

Nu är emellertid även våra barn utflugna så någon sång blir det förvisso inte längre men lille Husfar känner sin hustru vid det här laget, fattas bara annat då vi ju firar j30 år som gifta i år, o ställer sin klocka på 04.30 så att han ska hinna uppvakta mig på sängkanten med lite fika o levande ljus!

Idag hade älsklingen nästan slagit knut på sig för idag blev det champagnefrukost med snittar o en stor underbar tulpanbukett - 04.45!!!

Dä ä kärlek dä!

Men champagnen har jag ännu inte korkat upp men snart kanske? Solen skiner fantastiskt idag - så pass att både jag, alla djuren, ja till och med myskankorna är glada.

De flyger och far över gården, jag ville göra detsamma men är jädrarimej för tung i gumpen för slika övningar...

Riktigt glada Födelsedagpussar o Bemärkelsekramar till er alla!!!

Lunchsällskap

Jag hör ibland mina fd kollegor berätta om hur trevligt de har när de går ut och äter lunch tillsammans med sina vänner.

Som ensamföretagare är det inte något som inträffar sådär vansinnigt ofta, dels för att det inte finns några kollegor att äta med och dels för att det inte finns några matställen att gå till.

Men då får man se till att ordna lunchträffar med de vänner man har - och med de förutsättningar man har.

Så här trevligt hade vi det vid lunchen idag!

Puss o Kram o Kackel o Bräk!

Mickan & Co

Glad färgchock i grådasket!

Grått.

Röset.

Gråkallt.

Himlen är tät och ogenomtränglig.

Locket ligger lågt, strax ovan lagårdsnocken.

Vinden viner och får det att sjunga i fönsterkarmar och stugknutar. Vindspelets klockor spelar oavbrutet och överröstar de tappra talgoxarna.

Nä, vi får boosta oss så gott det går hörni!

Vi får boosta oss med glada färger och snygga killar!!! Det brukar göra susen, i alla fall på Lanttanter som undertecknad...

Fniss.

Men idag bjuder jag er ALLA på Snygga killar MED glada färger - och frisyrer och kammar och haklappar och skäggstubb o hele medivitten...

Men - färgrikedom, kammar, näbbar, haklappar och alla gossarnas koketterier till trots - en del gamla skrockehönor låter sig icke bevekas utan tiger still i sitt rede och bara fnyser och blänger på tuppaskrällernas fjanterier...  

Men Lanttant, som då rakt inte är van vid uppvaktande karlfolk, hon låter sig gladeligen bevekas och är glad som ett barn!

Nåja, det må  väl vara henne väl unt...

Stor o Liten

Visst är hon fortfarande riktigt snygg, min STORA 21-åriga gamla ardennermärr Tionetta? 

Och visst är hon bedårande söt, min MINSTA lilla Mini Petit Piccolina Juni, snart ett år gammal Jack Russelfröken? 

Puss o Kram

Mickan 

1 månad sen jag blev sjuk

Nu är det drygt en månad sedan som jag hastigt blev sjuk, började hosta blod, fick skyhög feber och med brådstörtad ambulansfärd hamnade på akutmottagningen på Höglandslasarettet där man kunde konstatera allvarlig dubbelsidig lunginflammation och otäckt höga infektionsvärden.

Det var början på min lasarettsvistelse. En vistelse som jag var oerhört tacksam för i varje stund och jag mottog ödmjukt alla omsorger och behandlingar från den helt fantastiska, omtänksamma och skickliga personalen.

Men visst var jag ledsen också, framför i början då innan jul. Då grät jag mycket men så var jag också väldigt sjuk då. Men just då var jag ledsen och sörjde det faktum att jag inte skulle få vara hemma på gården och fira jul med folk och fä…

Något som blev speciellt påtagligt i år. Just det att jag INTE var hemma på gården och firade jul.

Varför undrar du? Varför det blev extra påtagligt i år?

Jo det ska jag berätta. Det blev så påtagligt därför att raraste reportern Åza från Smålandsbygdens tidning, gjorde ett jättefint och bildrikt reportage om hur jag firar jul här på gården med folk och fä.

Jag har faktiskt inte kunnat/orkat/velat/vågat titta på det fina reportaget förrän nu.

Och här bjuder jag dig på det. Det är ju jättefint men med tanke på hur julen ju blev så känns det ju lite,,, ja, vad.... vet inte.... dumt... eller lite vemodigt...

Men reportaget är ju jättefint!

Se här själv min vän!

Hur som helst. Tillbaka till sjukhuset.

Efter några dygn vände så äntligen mitt mående när värdena blev stilla allt bättre. Så till nyårsafton kom jag rent av hem till gården igen. Men något nyår firade jag inte, jag gick och la mig vid åttasnåret och missade allt vad årsskifte heter – med nytt år var det likaväl på morgonkvisten!

Ja, och sen har jag sakta men säkert blivit allt friskare, även om jag känner att kroppen fortfarande är lite trött.

Innan jag avslutningsvis vill uttrycka min ödmjuka tacksamhet gentemot er alla så vill jag bara inflika att jag inte har ”gått i väggen” som många sagt, trott och skrivet. Det uttrycket får vi inte använda så slarvigt för det är ett riktigt, riktigt jobbigt sjukdomstillstånd som man inte önskar någon annan. Men en lunginflammation, låt vara dubbelsidig, är något helt annat.

Så.

Kära släkt, vänner, följare, läsare och grannar. Jag vill avslutningsvis tacka er ALLA för fantastiskt stöd, härlig uppmuntran, fina vykort, mysiga sms, omtänksamma meddelanden, rara hälsningar, vackra blomster, värmande gåvor och goa påhälsningar!

Ni har verkligen gjort mig glad, varm, lycklig och fått mig att känna mig privilegierad som får vistas i hägnet av era omsorger.

Puss o Kram
Eder Lanttant

Djuren versus Lanttant 1-0

Mina djur är utstuderade. Smarta. Beräknande. Och så visar de på en närmast otänkbar förmåga att samarbeta. Samverka. Tvivelsutom väldigt målmedvetet.

Vad är deras mål undrar du kanske? Jo, det är att få upp Lanttanten ur sängen.

Strategin undrar du kanske? Jo, det är att utföra så många störningsmoment som möjligt.

Hundar, (endast två av de tre då Blenda inte har något alls emot att liggs o snusa i sängvärmen fram till lunch) har ett mer subtilt sätt att försöks få upp mej ur sömn och säng.

Den lilla hunden kryper närmare än ett plåster o kör upp sin kalla blöta nos i min armhåla vilket inte är så värst vidare behagfullt.

Samtidigt går den gamle döve o smått senile hunden omkring likt suggan i lagårn o trycker sig intill sängen o kliar, liksom skrubbar sig mot sängen. Ibland får han då ett o annat totalt förvirrat skällanfall o sätter sig helt sonika på röven o skäller rätt ut med tom blick och onödigt stor kraft o decibel i skallet. Jag tror ärligt talat inte han ens vet varför. Eller så är det just det han gör förresten.

Denna ljudliga mobbningstaktik varierar han med en helt ljudlös metod - men med ett närmast outhärdligt resultat! Han backar upp alldeles nedanför mitt sömnlängtande huvud, öppnar tarmkanalen o fiser! Outhärdligt som sagt!!!

Katterna kör unisont andra metoder. De mer vuxna katterna, inte sällan Randis, hoppar upp på byråar, fönsterbrädet o hyllor där de skarpögt tar sikte på persedlar och ting vilka alls har den gemensamma nämnaren att de går att boxa ned från sin höga position. Nedanför sitter ett gäng samarbetsvilliga småkatter som, när persedlarna som katten i hög position boxat ned på golvet,  omedelbart börjar ravvla o rulla sakerna fram o tillbaka på golvet i sovkammare - allra helst just under sängen där en ofrivilligt vaken och allt grinigare tant ligger o andas med öppen mun i en på förhand förlorad kamp om att undkomma de förfärliga gaserna som hundfisarna genererar.

Har de nu fortfarande inte lyckats få upp sin matte ur sängen - då tar katterna till det tunga artilleriet! De positionerar sig någonstans, oklart var men i alla fall där jag inte kan se dem, och börjar med stor frenesi och skarpa klor, ivrigt påhejad av resten av kattklanen, att ljudligt speka mor golvet för att visa att här tänker den minsann sätta sig och tömma tarmen.

Men då får tanten nog, kastar täcket åt häcklefjäll, stormar naken ut från sovkammaren o ylar åt katterna något kryptiskt ultimatum som framförs så högt att till och med lagårdens djur kan höra några lösryckta fragment typ "skita inne", "otacksamma kattskrällen", "aldrig mer", "ingen mat" och "satt sin sista potatis" osv.

I huset utspelar sig nu en illuster syn där ju alla lampor har tänts av en naken tant som försöker identifiera såväl katt som plats där en nära förestående kattarmtömning just markerades med ett kraftigt ihärdigt spekande av ivriga kattklor. Men nu syns plötsligt inte en enda katt i huset! Alla katter har givetvis fällt in både klor o morrhår o tagit skydd på de mest outgrundliga platser i skydd från den rasande tanten som med omfångsrika magar o fria juver som hänger och dänger hit och dit i de hastiga kroppsrörelserna när hon stormar runt i den upplysta stugan i sin jakt på bajsnödiga katter. '
Men när hon plötsligt ser att en bil står närmast still utanför (sannolikt tidningsbudet) inser hon plötsligt att hon är naken i ett upplyst hus som är inbäddat i ett kompakt nattmörker vilket ju innebär värsta och bästa biovisningen.

Du milde! Hon kastar sig ned på golvet, kryper o ålar sig fram till lyseknapparna o trevar uppåt med nävarna o lyckas till slut släcka lamporna. Först o när hon hör motorljudet av bilen tona bort, reser hon sig stånkande. Suckar uppgivet. Inser att kampen är avgjord. Hon har förlorat.

Hon hämtar sin morgonrock, tänder i spisen, sätter på tevatten - släpper ut hundarna o ger katterna mat.

1 -0 till djuren...

Å här sitter nu en trött o buttert muntrande Lanttant...

Finna värme i kylan...

Blääää.

Allt är tillfruset ute i mitt Fähus. Allt blir så mycket mer besvärligt och svårjobbat och så oerhört mindre trivsamt. Vattenrören varit frusna i flera dygn men som väl är finns lite rinnande vatten inne i selkammaren – å andra sidan blir där ett veritabelt grovförråd med issörja, smuts, hinkar, vattenautomater på upptining mm.

Vattnet i hönsens, grisens och hästarnas behållare fryser till is och man får stå och hacka och bråka. Med vattnet alltså, inte djuren. Jag behåller djuren inne i hopp om att det åtminstone inte ska bli än kallare i Fähuset.

Man får uppbringa all sin redan ankomna och decimerade energi för att inte bli genomdeppig.

Men just då får jag syn på ett par smörblommor i höet och med en stor kraftansträngning och massor av vilja och fantasi kan jag plötsligt dra mig till minnes barfotavandringar över solvarma ängar prydda med massor av lysande smörblommor.

Med bilden av den blomsterfagra sommaren på min näthinna, erhåller jag lite ork ytterligare. Så jag kysser djuren och önskar dem smaklig spis, går till vedboden och fyller vedkorgen och med trenne hundar skuttande runt benen, glada därför att de vet att stugvärmen nu är i antågande, går jag upp till stugan.

Men innan vedspisvärme, äggakok, musli och kaffetår ska fåglarna få sitt. Viltfågelfrö, nötter, talg, hampafrö och strimmigt solrosfrö fyller jag på i olika behållare. Backar sedan några meter och ler när jag ser hur fort de återkommer, fåglarna, för att hungrigt och ivrigt kasta sig över maten.

De kvittrar förtjust, nästan blinkar lite gäckande åt mig och detta ger mig ytterligare lite energi.

Ja, det gäller att försöka finna några värmande små glädjeämnen här och var i det rådande obevekliga järngreppet som kylan kopplat runt gård och stuga…