måndag 19 juni 2017

Ett starkt minne...

Vill dela det här med er. Några av er kan ha hört delar av den här berättelsen förut.

Jag var nere vid sjön igår. Lommens ödesmättade och vittljudande läte ljöd över Tjurkens vatten, min barndoms sjö som bjudit mig på så mycket underbart och spännande både under sommar och vinter.

Lommens rop nästan studsade mellan de på var sin sida och mitt emot varandra belägna, Lugnet och Stormen inne i Bjurviksviken. Lommens rop är något alldeles speciellt. Går inte att värja sig mot. Går inte att missa. Lommens läte går genom kläder och hur rakt in i själens mest hemliga vrår. Går ogenerat rakt in i själens gåtfulla katakomber…

Jag flyttas med ens tillbaka i tiden, till en försommarkväll då jag ensam lånat en träeka på herrgården för att ro ut på sjön. Jag ror smidigt och energiskt den gamla ekan. Ror först genom Lugnaviken, sedan rundar jag fastlandet och ser Sandön dit jag under ljuvliga sommardagar fick följa med sommarboende Westerberg och hans dotter Barbro och hans dotterdotter Karin som alltid blev knallbrun på somrarna.

Fortsätter ro rakt över hela Storsjön, vänder mig om ibland för att kolla in riktningen, jag tar sikte på åmynningen mellan Berget och Dronningen. Jag är stark och orädd, ror med kraftiga årtag och bestämmer mig för att ro ända upp till Sjölandet där jag vet att Leif och Karl-Åke är.

Ror motströms i Emån men jag är stark och djärv Uppe vid Sjölandet pausar jag och pratar med karlarna en stund innan de bestämmer sig för att åka tillbaka till herrgården. De har bil, och de kör landvägen.

Plötsligt förändras något inom mig. Jag önskar nästan att jag fick åka med dem. Men jag ska istället ro hela vägen tillbaka. Först nedströms Emån sedan över hela storsjön och genom hela Lugnaviken ända längst in i viken där herrgården ruvar på kullen.

Det börjar skymma en aning och jag börjar min färd nedströms. Ror och parerar så gott jag kan, det är trångt ibland på sina ställen. Det går fortare nu.

Helt plötsligt stöter min eka in i något och aktern vrider sig medan fören liksom står fast på det jag kört in i. Jag lutar mig ut över relingen, ser något grått och fattar först inte vad det är jag kört in i. När jag förstår reser sig håren i nacken. Jag blir rädd. Allt blir med ens otäckt. Skrämmande.

Jag önskar att jag vore hemma på Sjöängen, hemma hos älskade mor Ninni. Inte satt ensam i en gammal eka av trä mitt i Emåns strömmande vatten långt ifrån någon bebyggelse, långt ifrån människor, långt ifrån tryggheten.

Det jag kört in i var än död älg. En drunknad älg som gått ned sig medan sjölanden ännu var isbelagda. Men där vattnet strömmade som mest, där var isen förrädisk och brast under den stora älgens tyngd och alltför smala klövar och ben.

Den måtte kämpat länge, länge för sitt liv men där det svarta iskalla strömmande vattnet segrade och till slut tog den stora älgens liv. Där satt jag nu, nybliven tonåring, ensam och rädd och hade rott in i den döda älgens uppsvullna och halvruttna kropp.

Rädslan famnade mig. Jag ångrade hela mitt tilltag, ångrade att jag varit tuff och orädd och kaxig nog att ge mig ut på den här resan.

Lommen ropar ödesmättat. Lommens läte förstärker min rädsla. Jag är olycklig, liten och rädd. 

Vattnet strömmar ymnigt och det är just det strömmande vattnet som hjälper mig att få bort ekan från den mjuka grå och stinkande massan som älgen nu utgör efter ett par månader i vattnet, och kan fortsätta min färd nedströms.

Jag genomfars av en stor lättnad när jag ror ut i sjön från inloppet och ror ut på Storsjön. Ser bekanta riktmärken än här, än där. Berget där jag och mina syskon ibland slängde oss ut och dök rätt ned i det mörka vattnet. Såg Sandön där jag ibland fick följa med sommarborna. Såg Måsastenen och Myggebo.

Det skymmer allt mer, jag ror fort och fokuserat. Rädslan släpper sitt fasta grepp när jag ror genom Lugnaviken och i skymningen kan urskilja stranden nedanför herrgården som ruvar på sin kulle. Med lättnad förtöjer jag där ekan som jag lånat.

Lommen skriker högt. Lätet nästan studsade mellan de på var sin sida och mitt emot varandra belägna, Lugnet och Stormen inne i Bjurviksviken. Håret nästan reser sig på armarna.

Lommens rop är något alldeles speciellt. Går inte att värja sig mot. Går inte att missa. Lommens läte går genom kläder och hur rakt in i själens mest hemliga vrår. Går ogenerat rakt in i själens gåtfulla katakomber…

3 kommentarer:

  1. Det var en riktig skräckhistoria. Jag letade fram Lommens läte och lyssnade på det samtidigt som jag läste.
    Kram
    Sivan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad tyckte DU? Om Lommens läte, Sivan?

      Radera
  2. Jag tycker att Lommens läte är vemodigt och kusligt, jag får gåshud på armarna när jag hör det.
    / Sivan

    SvaraRadera