O visst kom snön...

Ja visst kom snön! Och det med besked.

Det började i kvällningen och Den Sena Kvällskissningen företogs i nästan en decimeter snö! Under natten fortsatte snöandet. Vassa obarmhärtiga vindar ven och tjöt mellan husen här på gården.

Jag steg upp mycket tidigt och långt innan det hade dagats pulsade jag ut i snön för att hämta hem märrarna som nånstans stod och blängde och tänkte sura dissande tankar om mig.

Precis uppe vid hästarnas hage fick jag syn på ett stort högbent djur som stod mitt på vägen. En älgtjur! Han glodde på mig, och jag glodde tillbaka. Så stod vi ett tiotal, eller kanske tjugo, sekunder. Han stod helt stilla. Jag med.

Ett par gånger spelade han med det ena av sina stora öron. Jag avstod från att göra detsamma. Men så bestämde han sig för att den däringa trinda fågelskrämman såg påtagligt läskig ut, rent av farlig. Han vände tvärt och gav sig iväg uppåt Svenstorp i graciös och pampig trav.

Men bara några meter upp så ändrade han riktning, hoppade över stängslet (vilket i och för sig inte är någon större prestation för en älg eftersom stängslet bara består av en endaste, och dessutom låg, slät eltråd) och så genade han rätt igenom hästarnas hage.

Kors i jisse namn! Det var en syn att se. Kunde nästan kvalat in Mitt i Naturens tittarfilmer. Om man hade filmat vill säga…

Den ståtliga älgen med sin lika ståtliga krona sprang med höga kliv i rak riktning tvärs genom hagen. Märrarna rusade förskräckta runt i vida cirklar med höjda huvuden, svansarna ståendes rätt ut under det att de utstötte ljudliga frustningar i förnärmelse och chock över det stora skrämmande djuret som rusade rätt genom hagen.

Ja, jag vet faktiskt inte vem som var räddast!? Älgtjuren, märrarna eller jag!

Längst bort i västra hörnet mot Vrå hoppade älgen elegant över eltråden och försvann in i Hagelsåsa hage.

Men tro inte att jag fick med mig några hästar hem till gården. Icke! De rejäla märrarna var alltför uppspelta, uppskrämda och altererade av den stora älgtjurens fräcka och raska framfart rätt igenom deras hage! Efter att ha fjäskat, lockat och pockat länge med dem fick jag till slut ge upp.

Istället pulsade jag hem igen och greppade kameran - det hade ju börjat dagas! Och medan jag fotograferade blev det allt ljusare.

Så här såg gården ut då den vaknade i sin allra första vintermorgon för säsongen.

Frostnupet...

En tidig morgon i helgen då det var kallt, klart och helt enkelt magnifikt vackert ute, tog jag kameran med mig ut i hösten. Morgonsolen steg ivrigt lysande upp ovan grantopparna och kastade ett bländande, nästan bedövande, orangeblandat sken över allt den lyckades nå med sina ännu låga strålar.

Löven frasade ljudligt omkring mig och några kapitulerade för brisen och släppte sin gren. Som vore det en generös gest från höstlövet så vände och vred det sig under sitt singlande fall tills dess att det lyckades fånga sitt livs allra sista solstrålar. Skänkte mig ett litet litet ögonblick av glittrande guldglans, en hänförande estetisk fägring, som en sista ödmjuk gåva innan det obevekliga förfallet.

Allt har sin tjusning. Hösten och den första frosten intet undantaget. Bjuder här en liten, liten del av naturens frostfamnade fägring en tidig söndagsmorgon i Småland i mitten av oktober...


















Kylan och den antågande vintern gör att flyttstrecken livligt trafikerar himmelens generösa flerfilade gator. Deras närmast gåtfulla V-formationer accentuerar vackert mot en klarblå och molnfri oktoberhimmel.

Snön är på väg!!!

Spökligt värre...

Vi som bor långt ut på landet är vana att leva i mörker och ta sig fram utomhus i beckskummet. Både öron och ögon är ganska skärpta efter att i åratal ha varit de enda existerande framkomlighetssensorerna i brist på gatljus, neonskyltar och annat blinketyg.

Visst har det ibland varit småläskigt att traska i mörkret, åtminstone då man hör något som man inte genast kan identifiera och förklara med exempelvis en friarkatt, grannes ungdjur eller möjligen, vad värre är, en förvirrad stadsbo som kommit på villovägar i landsbygdsmörkret.

Men för det mesta känns ändå mörkret snällt och tryggt. Som en slags mjuk filt vilken famnar gården och inunder den kan man tryggt röra sig mellan hus och bodar. Däremot får jag lov att tillstå att jag inte gärna företar mig några längre utsvävningar och långvandringar ute i skogen i de mörka höstkvällarna. Men svartmörkret kring gården och närområdet skrämmer mig föga.

Nu är dock läget förändrat. Här har skett stor utveckling! Nära nog Evolution. Sedan i somras har delar av trädgården plötsligt utrustats med elektrifierad belysning. Det gör att man nästan SER framför sig och SER var man ska trampa! Även i det svartaste svartmörker.

Men - man ser nästan lite för mycket... Titta här får ni se! (du vet väl att du kan klicka på fotot för att göra det större - kanske måste du det för att se dessa otäcka och nästan genomskinliga spökvarelser)

Igår skulle jag försöka mig på att föreviga de nya lyktorna vilka lyser upp trädgårdsgången. Jag ville föreviga detta för att visa att elektriciteten verkligen har kommit till Gården. Men när jag sedan tittade på bilderna blev jag förskräckt! Jag blev plötsligt varse något otäckt!

Nu när trädgården inte längre ligger i svartmörkret avslöjas att här finns ruskiga spökliga varelser! Som andar syns de flyga fram över gången. Liksom suggestiva gastar galopperar de fram. Syns sväva strax ovan marken såsom transparanta gengångare. Och de är ju på väg just mot mig där jag sitter på trädgårdsgången!!!

Håret reser sig i nacken då jag tittar på bilderna. VAD hade jag egentligen mött där ute i natt då jag fotade??? Nä, fy vad otäckt. Livet på gården var nog bättre i svartmörkret trots allt!

Jag försöker erinra mig skeendet då jag satt där på huk och fotograferade. Och då minns jag plötsligt den blöta puss jag fick någon sekund efter att jag tryckt på kamerans avtryckarknapp. O det var inte Husfars kalla skatmisshandlade näsa jag kände mot min…

Det var ju en hundnos! Lättad inser jag att de vita otäcka suggestiva vålnaderna inte är något annat än mina rara blötpussande hundar. Thank God!

Hm, jag ska kanske inte kämpa för att Gården ska avelektrifieras. Trots allt…

Här har jag lyckats hasa ner mig på huk för att fotografera Den Stora Utvecklingen på gården, nämligen elektrifierad belysning UTOMHUS! Ser ju helt okej ut - eller hur?

Men plötligt syns en vålnad, ett fyrbent och svansförsett suggestivt spöke, rusa rakt mot mig!

Lika plötligt uppenbarar sig två ytterligare transparanta gengångare som vore de andar från en annan dimension.

Ja, det är fastligt vad mycket man ser och upptäcker med elektrifierad belysning utomhus. Kanske är det bättre med svartmörkret. När allt kommer omkring...

Mickans Tänkvärdheter...

Skata mä vass penna...

Här på gården har vi inte så vidlyftiga referensramar utan rör oss mest inom det lite mer jordbundna. Kommunicerar gör man inte i onödan utöver ett och annat trumpet muttrande. (Även om till och med muttrandena bara på förekommen anledning…)

Ibland frångås dock konventionerna även här på gården. Ibland sker något som tarvar lite palaver och samspråk. När så sker och här ska pratas, något ska sägas, beskrivas eller uttryckas, ja då görs detta inte så sällan genom att hänvisa och göra metaforer till såväl fablernas värld som till den mer reella djurvärlden. (Man ska ju inte förhäva sig och tala om sådant man inte begriper sig på).

Ni vet ju hur Husfar gjort de, i mitt tycke, mest osannolika liknelser och sammanliknelser mellan mig och olika djur. Jämförelser som förstås i Husfars tycke är högst sannolika. Det har varit älgars stora ändalykt, avskräckande ödlor, breda hästrumpor, blängande paddor och skränande skator.

Men visst, någon enstaka gång, kan till och med jag tycka att jämförelserna är lite sannolika. Ja, sanningen o säga så kan jag nästan bli lite stolt. (Kanske för att man ju inte är så bortskämd med Husfarkommentarer som man, i alla fall med lite god vilja, kan kalla för positiva). Igår var ett sådant tillfälle.

Igår blev jag nämligen återigen sammanliknad med ett djur. Eller rättare sagt, ett djur blev sammanliknat med mig. Och det var ånyo en SKATA som blev det aktuella djuret för metaforen.

(Vilket jag i och för sig inte har något emot eftersom jag gillar gårdens skator. De är vackra, illmariga, intelligenta, retsamma, har stor och god aptit, är skygga för främlingar, är arbetsintensiva, kreativa och uppvisar därtill en förbluffande iakttagelseförmåga! Tja, på det hela taget ganska angenäma egenskaper…)

Nåväl, till saken.

Igår skedde en mindre krock här på gården! Dessbättre inte med några omfattande skador som konsekvens, men ändå... Hör här!

I skymmet om aftonen haspade Husfar dyngedörren bak lagårn. Så gick han längs lagårdsväggen i rak västlig riktning ut mot lagårdplanen. Exakt då han rundade lagårdknuten kom en stor skata flygandes i hög fart längs lagårdsväggen fast i rak sydlig riktning.

Ingen av dem hade en chans att undkomma och krocken var ett faktum. Dock hinner skatan att under skrik och skränande och med smått klumpiga åthävor gira något åt höger varpå Husfar undslapp att få en stor skata med full kraft inflytandes rätt i plytet. Genom skatans gir begränsades nu kollisionen till ett hårt slag över näsryggen av skatans vingpenna.

Häpen stod Husfar på lagårdsgatan och försökte greppa vad som hade hänt. Näven for upp och gned fram och tillbaka över den ömma näsan. Det blödde inte men skatans vingpenna hade orsakadet ett rött smalt märke med skarpa kanter tvärs över näsryggen, precis mellan ögonen

Skatan, som säkert blev lika häpen, flaxade vingligt vidare, in mot trädgården där den satte sig utmattad och smått chockad i toppen på plommonträdet där sommarens rika och tunga skörd lett till att flera grenar har brutits av.

Där satt den och blängde surt. Kraxade förnärmat några gånger. Men sedan hon samlat sig lite började hon putsa fjädrarna och pyssla om sin sargade, men effektiva, vingpenna med vilken hon just lyckats med den imponerade bedriften att knocka gårdens Husfar.

Konsternerad traskade Husfar inåt längs trädgårdsgången. Skatan blängde. Husfar muttrade.

Inne i köksfarstun och under det att han ihärdigt gned sig över näsan berättade han för husmor om äventyret han just upplevt ute vid lagårdsknuten.

- Trot eller ej men ja krocka ve laggårsknuta - mä e skata!

Så tystnade han, slutade gnida sin ömmande näsa och började istället klia sig bak i huvudet. Han flinade till och sa;

- Jag trodde fösst att dä va du, för ho skränade o va stor o jinglig.

- Å så hade ho e förbannat vass penna…

Mickans Tänkvärdheter...

Anki Anka har fått för sig att gå ute på dyngstacken och snattra i dyngan mest jämt. Här har en försvarlig mängd dynga fastnat på hennes plattnäsa. Men visst, man kan förstås dra fler slutsatser av ovan nämnda...

Märrar i höstglöd...

I natt var det alldeles otroligt stjärnklart. Vintergatan framträdde tydligt som ett ljust dimstråk utan tydliga konturer tvärs över himlavalvet och fick plötsligt den engelska benämningen "The Milky Way" att bli så självklar att jag faktiskt log för mig själv där i mörkret.

Månen, någonstans mellan skärva och halva, tronade och lyste klar bland en icke greppbar mängd blänkande knappnålshuvuden.

Luften var knivskarp, kall och klar. Andedräkten stod som puffande slingor av ånga, av dimmoln, ut ur munnen. Jag anade att den följande gryningen skulle bli klar och vacker och bestämde mig för att ta med kameran på morgonrundan.

Det blev många fotografier vilka samtliga visar att hösten tvivelsutan famnat nejden fullt ut. Stora svepande drag av penslar doppade i guld, rött, ockragult och sepiabrunt.

När jag och hundarna gav oss iväg hade solen ej ännu klättrat över den småländska granskogshorisonten. Men lagom tills dess att vi nådde Norragärdet, där märrarna går på ett sista bete innan de får komma hem till Ängen, hade solen kämpat sig upp och kastade ett starkt, nästan magiskt ljus över ängarna och fick långa skarpa mörka skuggor att stryka fram längs marken i det vitfrostade landskapet.

På håll fick jag syn på de båda stona som stod vid ”Grillkullen” och fångade upp solens första glödande strålar. Gräset, som ännu låg i skuggan, var mycket frostigt och frasade, bröts, under fötter, tassar och hovar.

Märrarna positionerade sig så att deras päls skickligt fångade och reflekterade den lågt stående solens efterlängtade strålar vilka fick deras päls att glöda och glänsa.

Trötta och dåsiga står de och låter sina stora vackra kroppas sakta värmas av morgonsolen efter en lång och kall natt. På ett fascinerande vis integrerades Tiona och Tionetta i den i höstfärger behagligt och smakfullt smyckade omgivningen.

Djur och natur i morgonskenets färgsprakande förening bjuder oss på en magnifik, nästan andäktigt vacker illustration?

Kanske kan en sådan illustration benämnas;

Märrar i höstglöd…

Mickans Tänkvärdheter...