Lizzie Trädkramare

Lizzie Trädkramare är en ganska ny bekantskap. Bor och lever hos Dottern. I Staden… Nåja, trots det, att hon bor i Staden alltså, är hon en trevlig konnässans. Ja, det är Dottern också förstås, men nu är det Lizzie jag åsyftar.

Så är Lizzie också ett djur, som ju, vilket ni väl vet vid det här laget, är de individer som jag har lätt att socialisera mig med. Ibland också identifiera mig med. Och det gör jag fullt ut med Lizzie. Med henne förnimmer jag en genuin sympati. Upplever en omfattande samhörighet. Symbios.

Hm… Undrar varför?

Antagligen är det för att hon, liksom jag, tycker om att krama träd.

Eller…

Eller för att hon är en åldrande grovnande ödla…

FYRA NYANSER AV FRIHET...

Vår, mycket välbehövliga, renovering av nedervåningens toalett sammanföll med den snörikaste vintern i mannaminne. Vad har det för betydelse, undrar kanske den snabbtänkte. Men det är ganska enkelt. Endast en toalett, men många användare, är en svårlöst ekvation. Någon måste därför nyttja naturen för att göra sig av med kaffet sedan det blivit förädlat. Denne Någon råkar oftast vara jag.

Det har följaktligen blivit några rundor till skogsbrynet denna vinter. Det går väl an när snöstigarna är någorlunda öppna, men ack, denna vinter har ju varit av ett annat slag. Stigen upp över åkern fylls ideligen på, och drivs ideligen igen, av vinterns ymniga och ofta förekommande snöfall.

Och visst är det så att just innan sänggåendet drar sig alla familjemedlemmar mer eller mindre samtidigt mot husets enda fungerande badrum. Det är tandborstning och andra bestyr som ska genomföras för att bringa ordning och skapa ro inför natten.

I djurvärlden, i vars värld och tillvaro jag har mitt sociala umgänge, är det ofta Modern som är den storsinta, offervilliga och gentila. Av detta har jag tagit intryck. Därför får familjemedlemmarna nyttja husets faciliteter medan jag själv stoppar fötterna i ett par mycket stora träskor, vilka därmed rymmer raggsockebeklädda fötter, och resolut pulsar upp till skogsbrynet.
Uppfylld av känslan att vara en riktig Moder – storsint, offervillig och gentil.

Både jag och hundarna uppskattar egentligen denna vana. Ser det till och med som en förmån - landsbygdsbor förunnat. Som en man uttryckte sig en gång, då jag gjorde ett reportage om landsbygdslivets sol- och skuggsidor;

- Att börja dagen med att gå ut och morgonpinka under bar himmel - det är frihet det!

Men jag får dessvärre krypa till korset. Tillstå. Erkänna. Det är då inte ”frihet” jag upplever sent om kvällen när jag ånyo finner toadörren låst och måste ge mig ut i mörkret och lufsa ut i den djupa snön…
Snarare tvärtom.
Därför är glädjen och lättnaden ENORM över det faktum att NU är toaletten klar! Toa inom hus är underbart! Vattenklosett en lyx! Varmt vatten likaså! Och ljus genom en knapptryckning är närmast ett mirakel!

Så jag måste faktiskt, om än lite motvilligt, uttrycka en konträr definition av frihet:

- Att börja dagen med att besöka en varm ombonad inomhustoa – det är frihet det!

Men nu... Med något som liknar njugg och girighet, vakar jag över MIN nya lilla sjöbodstoa. Nåde den som tar den i besittning och låser dörren! Grrrrr. Då kommer minsann ur(sinnnes)modern i mig fram…

Jag är nog inte så storsint, offervillig och gentil. När allt kommer omkring…

RUDIMENTÄRT MEN SPEKTAKULÄRT KULTUREVENEMANG

Landsbygden har ett förhållandevis rudimentärt utbud av kulturevenemang. Det genom samhället organiserade, eller i alla fall ombesörjda, utbudet av såväl fritidsaktiviteter som kulturhändelser är nästan uteslutande tätortsbundet. Men det finns undantag!

Vi har fortfarande favören att en gång i månaden få besök av en bokbuss! Var fjärde torsdagseftermiddag kommer den färgglada bokbussen med sitt härliga innehåll av trevlig personal och njutbart blädder inrullandes på lagårdsgatan. Fast bokbussbesöket tarvar en del förberedelser. Chauffören är nämligen extremt rädd för höns! Det gör att jag nogsamt måste hålla reda på vilken torsdag den rullande bokskatten ämnar komma. Då måste alla höns sjasas inomhus och hållas instängda.

Det brukar de inte gilla. Hönsen alltså. Så jag försöker uppbringa all min pedagogiska förmåga (även den rudimentär) och med milt tonfall förklara för lagårns blängande madammer;
- Men det är ju torsdag idag, den fjärde i månaden, och då vet ni ju att det är dags för bokbussen. Och ni vet ju att Chauffören är skiträdd för er.

Onda ögon vilar ännu på mig varpå jag fortsätter.

- Ja, jag vet att ni är snälla och att ni inte går in i bussen. Men ni minns väl den gång då Sir Lancelot och två av hönsen i hans harem tog sig in bussen och Chauffören nästan dog av skräck.

Stackars Bokbusschaufför. Hönsen är nämligen inte de enda som tagit sig in i bokbussen här på lagårdsgatan. Där har varit katter, hundar och till och med gårdsgåsen Lotta. En gång körde ena geten in huvudet i bussen och glodde nyfiket. Som väl var så var jag själv inne i bussen och kunde schasa ut vederbörande. Annars vet jag inte hur det gått, mina getter tycker nämligen att papper smakar gott… Hästarna, vilka är av rasen ardenner och därmed besitter avsevärd tyngd och format, har dessbättre hållit sig borta.

Nåja, tillbaka till hönsen och mina förhandlingar rörande vissa torsdagars utegångsförbud. De är inte lättflirtade, dessa damer, och häromsistens plockade jag fram ett ess ur rockärmen. Jag lovade arrangera en tuppkavalkad för dem om de i gengäld lovade hålla sig inne när bokbussen var här.

Och plötsligt slog jag tre flugor i samma smäll! (Slå flugor är något vi ofta sysslar med här ute på landet – och gärna medan de gör varann på smällen…)

1. Mina bevingade vänner i ladugården blidkades
2. Bokbusschauffören undslapp ännu en hönschock
3. Landsbygden fick ett kulturevenemang

Ett kulturevenemang av en smula rudimentär, men spektakulär, karaktär; En TUPPKAVALKAD!
Håll till godo kära läsare!



























Och så här engagerad blir till slut publiken...

ELD I BAKEN

Jag får ofta höra att jag ”jämt är i farten”. Att jag har ”eld i baken” och inte kan ta det lugnt. Inte kan softa. Lata mig. Slöa.
Inte sällan frågar de mina;
- Varför kan du inte bara sitta ned nå´n timme och bara prata lite över en kopp kaffe?
Fullständigt slöseri med tid, tänker jag inombord, men det säger jag inte. Istället säger jag lite glättigt att jag väl visst tar det lugnt, i alla fall ibland. Sen dukar jag fram lite fika och medan de fikar så kan jag ju lika väl rulla och steka köttbullar av några kilo färs och passa på att bryna ett par stekar. Och under tiden som det puttrar på spisen kan jag ju faktiskt passa på att fylla på fotogen och putsa till fotgenlampan. Kanske även få ned några rader i femårsdagboken när de andra verkar som mest upptagna av sitt fikande.
Tja, det där känns hur lugnt som helst för mig. Men det är onekligen olika. Häromkvällen brast Dotterns tålamod över sin aldrig stillasittande mor, varpå hon utbrast:
- Kan inte du gå ut till din krukhörna o sätta ner baken på stolen i snön och coola ned dig? Sen kanske du äntligen kan sätta dig här o softa framför teven med oss en stund – sånt som vanligt folk gör?
Men en sak vet jag bestämt! Att det ska fanken sätta ned ändalykten i snön och lämna avtryck efter sig. Inte här på gården. Inte efter vinterns nesligheter.
Jag ska berätta!

En kväll i vintras kom jag och hundarna lufsade hemåt i snön över åkern. Över mig bågnade det nattsvarta himlavalvet med en stjärnhimmel gnistrade som vore den perforerad med tusentals knappnålshuvuden. Jag stannade och insöp magiken. Lycka och glädje bubblade och fick det att spritta i kroppen. Skrattande slängde jag mig bakåt i den mjuka snön. Med barnasinnet sjudande i blodet gjorde jag några, vad jag tyckte, fina snöänglar ute på åkern.
Någon dag senare, en riktigt bisterkall vinterdag, kom Husfar från skogen. För att snabbare komma in i vedspisvärmen och till kaffet genade han över åkern. När han står i farstun ropar han ivrigt och uppspelt;
- Självaste snömannen Yeti måtte vatt ute på åkern i natt. Om inte dä va Yeti måtte de vatt e jävligt stor älgatjur som vältrat sig där ute.
Jag sa inte att det var mina snöänglar, gjorda med nostalgi och romantiskt barnasinne.
Hur som helst, episoden fick mig att bli varsk kring var man gör sina avtryck här i världen. Åtminstone här på gården.
Det är därför ingalunda svårt att föreställa sig hur det skulle låta om jag verkligen skulle följa Dotterns råd. Någon, sannolikt Husfar, skulle komma inrusandes och skrika:
- Nej, dra på trissor, nu går skam på torra land. Älga har vatt änna inne i trägårn!
- Å en å dom, måste va den redit stora koa, ho som va i gall i fjol, ho har rent å satt röva på stolen…

MITT MJÖLKBORD GENOM ÅRSTID & HÖGTID...