ELD I BAKEN

Jag får ofta höra att jag ”jämt är i farten”. Att jag har ”eld i baken” och inte kan ta det lugnt. Inte kan softa. Lata mig. Slöa.
Inte sällan frågar de mina;
- Varför kan du inte bara sitta ned nå´n timme och bara prata lite över en kopp kaffe?
Fullständigt slöseri med tid, tänker jag inombord, men det säger jag inte. Istället säger jag lite glättigt att jag väl visst tar det lugnt, i alla fall ibland. Sen dukar jag fram lite fika och medan de fikar så kan jag ju lika väl rulla och steka köttbullar av några kilo färs och passa på att bryna ett par stekar. Och under tiden som det puttrar på spisen kan jag ju faktiskt passa på att fylla på fotogen och putsa till fotgenlampan. Kanske även få ned några rader i femårsdagboken när de andra verkar som mest upptagna av sitt fikande.
Tja, det där känns hur lugnt som helst för mig. Men det är onekligen olika. Häromkvällen brast Dotterns tålamod över sin aldrig stillasittande mor, varpå hon utbrast:
- Kan inte du gå ut till din krukhörna o sätta ner baken på stolen i snön och coola ned dig? Sen kanske du äntligen kan sätta dig här o softa framför teven med oss en stund – sånt som vanligt folk gör?
Men en sak vet jag bestämt! Att det ska fanken sätta ned ändalykten i snön och lämna avtryck efter sig. Inte här på gården. Inte efter vinterns nesligheter.
Jag ska berätta!

En kväll i vintras kom jag och hundarna lufsade hemåt i snön över åkern. Över mig bågnade det nattsvarta himlavalvet med en stjärnhimmel gnistrade som vore den perforerad med tusentals knappnålshuvuden. Jag stannade och insöp magiken. Lycka och glädje bubblade och fick det att spritta i kroppen. Skrattande slängde jag mig bakåt i den mjuka snön. Med barnasinnet sjudande i blodet gjorde jag några, vad jag tyckte, fina snöänglar ute på åkern.
Någon dag senare, en riktigt bisterkall vinterdag, kom Husfar från skogen. För att snabbare komma in i vedspisvärmen och till kaffet genade han över åkern. När han står i farstun ropar han ivrigt och uppspelt;
- Självaste snömannen Yeti måtte vatt ute på åkern i natt. Om inte dä va Yeti måtte de vatt e jävligt stor älgatjur som vältrat sig där ute.
Jag sa inte att det var mina snöänglar, gjorda med nostalgi och romantiskt barnasinne.
Hur som helst, episoden fick mig att bli varsk kring var man gör sina avtryck här i världen. Åtminstone här på gården.
Det är därför ingalunda svårt att föreställa sig hur det skulle låta om jag verkligen skulle följa Dotterns råd. Någon, sannolikt Husfar, skulle komma inrusandes och skrika:
- Nej, dra på trissor, nu går skam på torra land. Älga har vatt änna inne i trägårn!
- Å en å dom, måste va den redit stora koa, ho som va i gall i fjol, ho har rent å satt röva på stolen…