Månen hänger på himlen som en ytterst liten skärva, som det yttersta vita på en mjukt rundad liten barnanagel. Ett par klart lysande stjärnor finns i hans sällskap.
Grenverken på träden står nu äntligen stilla, trötta och tilltufsade efter Alfridas framfart. Likt stenstoder accentueras de, bladlösa och spretiga, mot ett ljusnande himlavalv. En sömndrucken fågel sitter i syrenernas grenverk och väntar på att dagen ska födas.
Jag försöker tina upp inombords och skingra min oro med hett the och sprakande spis. I förrgår natt kom ett bakslag i Dottirs läkande och jag skjutsade henne till Höglandssjukhuset där hon fick stanna vilket känns tryggt och tacksamt i sammanhanget.
Det är närmast omöjligt att råda över sina egna sinnen, känslor, tankar, oro och ängslan. De vinner över förnuftet med stor marginal...
Känner du igen det?
Ja jag känner igen det. Skickar dig en värmande kram! Sivan
SvaraRaderatack för din kram. Tog den på lyra! trevlig helg på er!
RaderaJa, ibland känns det som man aldrig ser
SvaraRaderanågon ljusning!! Man känner att man inte
orkar mer, men kroppens reserver finns
där och hjälper oss att klara detta!!
Nu hoppas vi verkligen att allt går bra
för Lowisa!! Hoppas du Mickan mår lite
bättre och kan slappna av lite mer.
Ha en fin helg så gott det går, här finns en som tänker på er!!! Kram från Sjunnen