Klockan ringde vid 02.15. Snöskottardags. För Husfar som därmed
lämnade sängens fesvärme och åkte till Staden för att göra gator och torg, trottoarer
och cykelbanor mer tillgängliga för stadsborna som inte kan ta sig fram i
snömodd…
Inatt blev det emellertid extra dramatiskt inne i Staden ty
ett hus mitt i centrum har brunnit upp. Eller ned. Det hus som rymde pizzeria
Hawaii. Hua! Otäckt.
Som så ofta annars vid dessa tillfällen då Husfar jobbar om
nätterna, följer jag samma mönster och kan inte komma till ro efter att klockan
ringt, så även jag är vaken – men jag skottar ingen snö och tjänar heller inga
pengar under min vakennatt.
Istället har jag stått en stund och betraktat de tre
rådjurskiden som smyger sig fram bak huset var natt, och ibland om dagen också,
för att äta frön och säd inunder våra stora fågelmatsbehållare. De är skygga
och mycket vaksamma. Det bästa stället att betrakta dem utan att bli upptäckt
är genom de höga fönstren uppe i husets toalett. Där står jag på tå och blickar
ned på dem medan de äter och då och då krafsar litet med sina framben för att
få fram mer mat.
Men så behöver jag snyta mig. Det är alldeles tvunget
därtill.
Du milde!!! De stackars rådjurskiden måtte tro att det
uppförts en minaret runt hörnet. Denna minaret har ockuperats av en elefant. En
elefant med gikt i sin högra stortå och dessutom växtvärk i snabeln.
Därför brölar
denne ockupant ut sin smärta i minareten vars ljud ekande dånar ut över nejden.
Rådjuren sänker blixtsnabbt sina huvuden, höjer upp sina
ändalyktar och breder ut den vita runddelen som ett tecken på fara – och så
flyr de bort från platsen, bort från det hemska brölandet och bort från – öh –
mig.
Snopen står jag där och ser de livrädda djuren fly bort över
Stuvegärdet som gällde det livet. Kvar är bara syrenbuskarnas nakna konturer –
och jag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar