NJUTBART BLÄDDER: Livsdrömmar och Blåmärken

söndag 20 november 2016

Livsdrömmar och Blåmärken

Gomorrhår Govänner!

Spis tänd. Oljelampan påfylld och nu står den här på köksbordet och sprider ett genom kupan välsilat och välfördelat ljus runt sig. Och mig.

Katter utfodrade. Mammahunden har utfodrat sina valpar följt av att jag har utfodrat henne. Blendahunden ligger tryckt, ja tryggt också, intill sin sovande husse där uppe i sovkammaren.

Valpar pussade och kärleksfullt busade med. Har lagt fram en mjuk filt just framför vedspisen och jag skulle inte bli förvånad om de snart kommer falla i tung och belåten sömn just på den, där i den sköna strålvärmen från spisen.

Mammahunden har nu gjort sitt och gått upp till sängvärmen hos husse igen och snart är det nog endast Husmor som är vaken efter att alla djur fått mat och omvårdnad. ’

Min egen omvårdnad får jag sörja för själv. Att sätta sig en stund vid tangentbordet och sätta ord på huvudets tankar och själens bryderier är en bra omvårdnad. För mig i alla fall.

Gårdagens julmarknad på vackra Vänhem i Korsberga blev fantastiskt lyckad för oss! Vi var totalt genomfrusna i kropparna, knän och fötter iskalla och stela och mina flitigt signerade fingrar likaså – men värmen och glädjen vi kände inombords räckte ganska långt ändå. Så många fina möten med fina människor. En sådan ynnest det är att få uppleva det.

Vet ni? Jo, jag får då och då nypa mig lite i armen för att verkligen känna efter om detta är verklighet eller om jag drömmer. Drömmer jag eller upplever jag verkligen detta att det kommer så många människor och vill köpa mina böcker? Drömmer jag eller upplever jag verkligen att så många människor vill läsa orden som jag har skrivit, vill titta på bilderna som jag har tagit? Tanken och insikten skapar svindelkänsla hos mig!

Men den där svindelkänslan, den lever jag gärna med, det kan jag tala om! Mer än gärna. Det är högst angenämt! Jag var i tioårsåldern när jag planterade fröet i mitt hjärta. Formerade drömmen. Började längta. Efter vad, undrar ni nu?

Jo, det var då, när jag var i tioårsåldern, som jag stod framför stadens bokhandel Björns Bokhandel, och tittade in genom skyltfönstren på alla dessa fina böcker som låg där likt magiska skatter. Bokskatter. Förförande och lockande. Hemlighetsfulla. Ruvande på sitt eget spännande och för mig helt okända innehåll.

Då svalde jag hårt och sade till mig själv, lovade mig själv, manade mig själv, utfäste:

- En dag ska där stå en bok som jag har gjort!

Det tog många års vandring och strävan längs livets oberäkneliga väga, innan det blev sant. Många år innan drömmen slutade vare en dröm och blev en verklighet. Många år av lärorika bakslag, misstag, tillkortakommande men också många år av harmoni, livsglädje och tillit.

Ibland bleknade drömmen, löftet, fröet så pass att det blev helt transparent och miste sina konturer. Men det fanns där. Nånstans. Hela tiden fanns det där även om jag ibland inte kunde greppa det. Det var så vagt, så vagt.

Och för ett par år sedan var tiden mogen.

Det var dags för fröet att blomma.

Dags för löftet att infrias.

Dags för drömmen att bli verklighet.