30 år...

30 års vandring som man och hustru inunder himmelens valv.

I 30 år har Göran och jag vaknat i gryningar och om aftonen mött skymningen, oftast i harmoni men inte alltid.

I tre decennier har vi levt Livet. I moll och dur. I ur och skur.

Dagarna har ristat våra anleten med fåror av rynkor, de flesta av skratt men några av bekymmer. En och annan av vemod och djup sorg.

Förlusterna av nära och kära har följt oss, lika naturligt som ljusets skuggor, men ändå känns sorgen och saknaden inte alltid så naturlig. Smärtar. Skär. Gräver tomrum som är svåra att fylla.

Men vi har även begåvats med tillkomst av nära och kära. Av svärsöner och svärdöttrar. Av barn och barnbarn. Familjekärlek. Stark gemenskap. Tacksamhet. Ödmjukhet.

Vi har utvecklats själva och utvecklat annat. Vävt drömmar och planer. Förverkligat vissa medan andra består.

Haft många älskade husdjur. Många är döda och begravda här på gården med varsin egen skifferstensplatta till minne och heder. Andra lever kvar vid vår sida och ger och får kärlek varje dag.

Vi har älskat och trätt. Skrattat och gråtit. Varit ense och oense. Tvivlat ibland men ändå lyckats hitta framkomliga vägar där vi får plats att gå invid varandra med händerna sammanflätade.

Även om olikheterna är många skapar de sammantaget en slags balans.

Ibland går den ene före och röjer vägen av omsorg för den andra. För att underlätta. Bereda. Visa hänsyn. Ibland byts rollerna och den andra får gå bakom och vandra trygg bak ryggen på den första.

Gården och vardagslivet här är vårt förbund. Vår plattform. Vårt liv. Man retas och tetas med oss för att vi aldrig reser men det är här vi vill vara. Det är här vi känner harmoni. Samhörighet. Trygghet. Kärlek.  

Om gården och vardagslivet här är vårt förbund så är det vi två som människor som utgör navet för livets kretslopp. Vi utgör varandras axel kring vilken allting snurrar. Tillvaron. Dagen. Stunderna.

Hoppas det så kan, och får, förbli. Ännu några år…

30 års vandring som man och hustru inunder himmelens valv.'