söndag 29 maj 2016

Lanttant på Gotland










En större fiskebåts rytmiska dunk bärs med vindarna ända upp till bedårande hotell Solhem där jag har förmånen att vistas några dygn medan jag deltar i Landsbygdsriksdagen 2016.

Från mina fönster ser jag väldiga ekar och blommande kastanjer som växer i en kraftigt sluttande och fantastisk lummig grön oas av högt oslaget gräs med hundkex och timotej. Allt detta gröna sköna breder ut sig och närmast famnar det vackra gamla huset Solhem.

Höjer jag blicken ovan de väldiga vårdträden ser jag det gåtfulla havet och kan följa dess vattenlinje ända ut till en oändlig horisont. Några koltrastar har sjungit för mig ända sedan jag kom hit. Det gläder mig. Lugnar mig. Får mig att känna mig mindre vilsen. All den här lummiga grönskan och så havet, det är allt jag ser, inga hus, inga vägar och inget som skvallrar om att jag faktiskt befinner mig i en stad.

Det är ju helt fantastiskt faktiskt. Jag som inte alls trivs i stadsmiljöer är så himla tacksam för att jag bor just här!

Även om det är rysligt brant att gå upp och ned till kongresshallen härifrån. Men då försöker jag ändå låta bli att bli stressad och andfådd stannar till här och var och iakttar olika ting och skeenden.

Som en grå kisse med rött halsband som sitter i fönstret alldeles intill den smala kullerstensbelagda gränden där jag går. Kissen ser rätt in i mina ögon och jag pratar en stund med den innan dennes ögon istället får syn på en hund. Kattens ögon vidgas och den tittar stint på den svarta hunden som passerar, ledd av en storvuxen ung kvinna med huvudet fullt av grova dreadlocks.

En andhona går omkring på en tvärgata med parkeringsplatser med backande och körande bilar kors och tvärs. Hanen står längt ut gräsets kant vid Almedalens vackra park och tittar oroligt på sin hona som gett sig ut på vådliga äventyr. Jag pratar med andhonan och säger till henne att hon bör gå tillbaka till parken och sin man, hjälper henne lite på traven och känner mig lika nöjd som hanen när hon väl är tillbaka i parken, borta från de tunga bilarna som lätt kunde ända hennes liv.

En gjuten modell över Visbys gamla slott, Visborg, står beläget på en av de många grönområden som finns längs min väg. Där står jag och fascineras över hur det en gång såg ut här. Försöker se framför mig hur det var. Hur man levde. Och någonstans inom mig beklagar jag det faktum att danskarna sprängde delar slottet när de 1679 skulle överlämna Gotland till svenskarna. Men inget undkommer väl förändringarnas vindar, inte ens en Lanttant. Eller ett slott. Inga jämförelser däremellan på något vis...

En vacker byggnad.

En vacker solnedgång.

Det är så skönt med små stilla pauser. Låta andningen bli lugn. Låta själen komma fatt. 

Landsbygdsriksdagen är full av fantastiska människor. Begåvade människor. Beundransvärda människor. Drivna. Duktiga. Envisa. Kämpande. Ivriga. Som tror på sina hembygder, som tror på framtiden och som vill ha ett land i balans och fungerande samarbeten och ömsesidig utväxling mellan stad och land.

Men om man som jag är van att framleva sin tid och dag ensam med bara djur som sällskap, blir det en anspänning att hela tiden vistas i stora folksamlingar. Jag måste helt enkelt fly undan och hitta stunder av ensamhet. Lugn. Tystnad. Ro.

Därför älskar jag mitt hotellrum här i grönskan. Duvorna sitter och hukar invid grova trädstammar och bjuder på sitt läte som är en slags mix av kuttrande och hoande. Trivsamt. Hemtrevligt på något vis. Kastanjernas imponerande plymformade blomställningar vajar majestätiskt mot havet som fond.

Och nu är en ny dag här. Gotlandsbåten har just lämnat hamnen och stävar nu mot fastlandet. Rara MorsDag hälsningar från älskade ungar han anlänt i inkorg och mess. Jag har kokat kaffe på mitt rum och plockat fram den smörgås jag inte orkade äta vid gårdagens fika och som den smålänning (samt med en slug baktanke) jag är så lade jag istället ned den i väskan.

Så nu – kära vänner, nu har jag ätit frukost i lugn och ro här i ensamheten på mitt rum istället för att äta tillsammans med massa andra människor.

Valet mellan en god hotellfrukost eller lite lugn egentid föll till egentidens favör. Sån är jag. Eremitisk Lanttant all the way out…

Puss o Kram!

3 kommentarer:

  1. Visby är så fint. Vi har hyrt ett hus på Fiskargränd en vecka i september några år. De spelade in Pippi Långstrump där, när hon var i godisaffären. Oerhört charmigt hus!
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Glömde skriva mitt namn.
    Kram igen!
    Siv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt Siv!!! Den fina godisaffären såg jag med. Ha det UNDERBART!

      Radera