Tyvärr, vi har inte det ombord.

Ännu ett äventyr för Eder Lanttant. Destination Göteborg minsann. För att delta på Qoola Qvinnors Affärsmässa på Restaurang Ullevigatan.

Nåväl. Här kommer en berättelse om äventyret.

Jag rusade över djuren hemma på gårn innan Dottir och Minstedräng kom och hämtade Lanttant. Vi åkte tidigt för att jag skulle hinna bjuda Dottir och Minstedräng på brunch på mysiga Thimons i Nässjö som ligger mitt emot Stationen.

När vi sitter där i godan ro så hör vi ett larm som viiiiner genom luften och massor av människor rusar UT från Stationen. Strax kom, till Minstedrängs förtjusning, brandbilar med blåljus och sirener och stannar mitt framför ingången. Ut rusar ett gäng, med persedlar välförsedda brandmän och intager stationen med folkhorden utanför nervöst tittande på sina klockor i mobiltelefonerna - för på handleden sitter de sällan längre...

Jag blir inte mindre nervös jag heller -  för mitt tåg ska snart gå men vafalls, jag får  ju inte gå in på stationen och kan därför inte komma över till spårsidan där tågen står och går.

Med nävar med nagelbitna fingrar så pustar jag lättad ut när brandmännen äntligen ger klartecken att de säkrat och checkat allt och vi nervösa resenärer äntligen tillåts springa till våra väntande tåg - nåja det fanns en och annan som inte hann till sitt tåg också för all del. Tack och lov gjorde jag det!

Dottir och Minstedräng vinkar ömt av gamla mormor som ska ge sig ut på höstliga hiskeligheter.

Spänningen och dramatiken hade gjort mig kissenödig så jag börjar systematiskt söka efter en toa.

Hittade en i tågets bakre del, bara för att mötas av en stor orange skylt som tejpats över båda dörrarna där det stod "AVSTÄNGD" och "UR FUNKTION".

Nåja, skam den som ger sig tänkte den nödiga tanten och vaggade istället framåt - i tågets färdrikting - och si, där finner hon till slut en wc-inrättning ytterligare!

Men - vid alla grönskimrande gråsuggor - där satt ju för bövelen en lika dan skylt!!! En stor orange skylt som tejpats över båda dörrarna där det stod "AVSTÄNGD" och "UR FUNKTION".

Jag letar reda på en stackars konduktör, denne intager en lagom passande beklaglig min, harklar sig lätt och säger:

- Tyvärr, tåget har bara två toaletter och båda är avstängda...

Nu fick jag stålsätta mig och resten av resan fick jag anledning att åkalla det smått traumatiska barndomsminnet -  Susanne Lanefelts KNIIIIIIIIIP.

Jag sitter vid ett fönsterbord, som jag alltid vill både när det gäller tåg, buss och flyg. Börjar bli lite hungrig och funderar på att köpa något att äta. Men efter att ännu en gång trakasserat konduktören som i sin tur ännu en gång fick ta på sig den beklagande minen och ännu en gång harkla sig och förklara.

- Tyvärr, vi har inget sånt ombord på det här tåget....

Huruvida avsaknad av serveringen är avhängigt av den katastrofala bristen på wc-faciliteter är emellertid icke klarlagt i skrivande stund.

Den mysiga tågresan som jag sett fram emot, med skön stund i Bistrovagnen med god mat och dryck, ser uppenbarligen ut att tå upp i rök. Jaja. Jag sitter ju ändå ned, sitter still. Har ett bord framför mig så jag kan jobba vid min dator. Perfekt! Gött!

Men - trots upprepade försök får jag inte tag i SJ:s Internet! Vafalls? Det brukar ju vara så enkelt!

När den nu, vad jag tycker, den mig nu mått undvikande konduktören ånyo passerar mig i jakten på "nyyyyaaaa resandeeeeen" så viftar jag lite med näven och frågar:

- Jag får inte tag i SJs nätverk och det brukar gå så smidigt annars.

Nu behöver inte konduktören anlägga en beklagande min utan den verkar sitta där mer konstant nu, mest så fort konduktören ser mig, jag menar alltså den beklagande minen. Den finns i ögonen. I anletsdragen. Den spända munnen och läpparnas nedåtgående vinklar.

Med en håglös och indignerad röst svarar konduktören:

- Tyvärr, vi har inget sånt ombord på det här tåget....

Jag försöker att inte låta mig nedslås utan säger till mig själv att tänka positivt. Inser att jag ju kan uppskatta själva vilan i alla fall. Att sitta ned. Stilla. Vila. Det är inte så ofta jag ägnar mig år vila så jag försöker göra det.

Noterar då en hund som flåsar konstant nånstans snett bakom mig och ger ifrån sig ett och annat skall ibland, följt av hyssjanden och förmananingar från vad jag förmodar, dess ägare.

- Positivt Mickan, säger jag igen till mig själv.

- Tänk positivt.

Jodå. Åh så bra jag har det här. Här finns ju elektricitet och värme - mycket värme - så mycket att jag flåsar i paritet med hunden. Känner mig varmt och törstig.

Hugger tag i den stackars konduktören nästa gång, frågar snäll, nästan bedjande:

- Jag tänkte bara höra om det finns en möjliget att få en liten mugg vatten?

- Nä, tyvärr, vi har inget sånt ombord på det här tåget...

Resignerar. Lutar mig tillbaka på min plats.
Påminner mig ånyo om att försöka tänka positivt. Anstränger mig så till den milda grad.
Och si - jag kommer på en sak!

Man får i sanning vara glad över att man inte äro drabbad av diarréer och pluttanfall en sådan här resa…

Nåväl.

Väl framme i Götet så rusade in på första bästa ställe som håller exklusiviteter såsom WC (viktigast) och Mat (näst viktigast).

Efter att ha satt mig vid bordet och sedan suttit en lång stund vid min plats, väntandes på lunchen, började jag notera och undra över alla ensamma karlar som sitter på rad framför mig o tysta glor uppåt väggarna. Började då på allvar se mig omkring o konstaterar helt förbluffad att från min sittplats kan jag se NITTON teveskärmar!!!!! Å på samtliga är SPORT!!!!

Ni vet där unga starka män som kunde gjort sån enorm nytta hemma i lagårn eller i skogen, istället springer sig trötta i jakten på något runt - å det är då inte mej...

Eva, min förläggare, mötte upp mig sedan och eskorterade den förvirrade lanttanten till hotellet för att verkligen vara säker på att ha henne under uppsikt. Efter en stund sökte vi oss mot den restauang där kvällens Affärsmässa med Qoola Qvinnor skulle hållas. Inte helt utan vedermödor kom vi till slut fram och bar in mina många Mickanismer i ett förfärligt oväder med regn, rusk och hård blåst.

En rolig kväll följde, en kväll som inleddes med att alla vi utställare skulle presentera oss.

Jag var typ nummer fem som skulle presentera mig. De fyra första pratade i mikrofonen och berättade för de hundra gästerna, om vad de sysslade med och vad de ställde ut. Och den gemensamma nämnaren för de fyra första företagarna var att de sysslade med produkter och koncept för viktminskning och bantning.

Öh...

När det var min tur att få mikrofonen så sa jag först att jag också framgångsrikt sysslade med bantning - men när jag hörde hur flera stycken satte kaffet (vinet) i halsen så fick jag krypa till korset och berätta att jag var föga framgångsrik på det området och att jag istället var där för att jag var en varm lanttant som ville möta Qoola Qvinnor bland vilka jag vill sprida glädje och färg och illustra mickanismer.

Hon som talade just före mig hade med sig en liten dunk Aloe Vera som hon gjorde reklam för - jag kunde ju givetvis inte låta bli att urbrista att "där i skogarna där jag bor, där är det då inte Aloe Vera i dunkarna..."

Rolig kväll i Qoola Qvinnors sällskap som, helt otroligt nog, slutade med att jag var på ännu en SPORTBAR - Glenns Sportbar!!! Hehe. man kan kanske säg att jag härmed blivit en sportnörd???

Nja, skulle inte tro det.

Efter en god natts sömn, en extra lång och varm dusch (lyx för en lanttant) gick jag ned för att äta frukost. Hinner ta mig ett par mackor innan strömmen gick!!! Det gick inte att få ut något varken ur kaffeautomaten eller juiceautomaten och jag fick sitta och tugga på min macka medan jag kurade skymning i frukostmatsalen som bara vagt lystes upp av fönsterljuset från ett grådaskigt Göteborg.

Ja du milde, hur stora är oddsen för att strömmen går på ett hotell i Göteborg???

Avlutade Göteborgsbesöket så som jag inledde det - med en lunch på O´Learys sportbar! Haha! Idag var det emellertid mest hockey på de mönne skärmarna.

När jag kom ombord på mitt tåg som skulle ta mig hem till Småland och faktiskt fått (roffat åt mig) en lika förnämlig plats som igår, med bord framför mig, så blev jag utomordentligt överraskad och superduperglad för det var INTERNET ombord.

Glad i hågen började jag kolla mejl och blogga och hela medivitten, när jag skulle kolla en sak på Google efter en stund som kom jag inte ut på nätet lik förbaskat. När konduktören (inte samma som igår) kom förbi frågade jag därför:

- Du, Internet släppte, det funkade så bra i början av resan för en stund sedan, men nu hittar jag inte nätverket.

- Var det i Göteborg du fick kontakt med nätet, frågade han?

- Ja, sa jag.

Då log han och sa:

- Det var nog tåget bredvid som du fick kontakt med.

Så fortsatte han:

- För tyvärr, vi har inget sånt ombord på det här tåget...

En geteskoj resa...